Men NGO-världen har sin egen hierarki med ojämlikhet och utnyttjande, hävdar Paul Okumu, ordförande för en av Afrikas större NGO-federationer, i en essä för Inter Press Service. Stora organisationer baserade i Nord dominerar den humanitära agendan, kontrollerar strategiska positioner i flödet av bistånds- och välgörenhetspengar – och lever själva gott på det. Deras motsvarigheter i Syd förvisas till en underordnad position.
Stora skillnader
Frivilligorganisationer är aktörer med en hel del ekonomisk tyngd i världen i dag, och den har bara blivit större med de pengar som numera finns att fördela från nyskapade enorma privata välgörenhetsstiftelser som Gates Foundation.
– I många afrikanska länder kan man till exempel titta i jobbannonserna för kvalificerad personal, tekniker, sjukvårdspersonal, administratörer och så vidare. Då är det ungefär lika många från staten, multinationella företag och NGO:s. Så i vissa delar av världen är de helt klart en kraft att räkna med, konstaterar uruguayanske Roberto Bissio, koordinator för Global watch, som granskar utvecklingspolitik runt om i världen.
En chef på en frivilligorganisation i Nord har 11,6 gånger så hög lön som motsvarande position inom organisationer i Syd, räknar Okumu fram, vilket kanske inte är så överraskande. Ändå är de förstnämndas roll i dag i hög grad att slussa pengar till de senare, som gör det faktiska jobbet på marken.
87 procent av frivilligorganisationernas arbete i tredje världen utförs av lokala organisationer, enligt en beräkning från FN:s kontor för koordination av humanitära insatser. Det finns en anledning till det: de finns på plats och de har kunskap om lokala förhållanden och kultur. Inhemska hjälparbetare kunde exempelvis övertyga bybor om att ändra sina begravningsritualer och hejda spridningen av ebola i Västafrika, medan de internationella organisationerna misslyckades. 90 procent av alla hjälparbetare som dör i krigzoner och katastrofområden kommer från lokala organisationer.
”De tar riskerna, de är först på plats, de kommer med idéerna”, kommenterade Degan Ali från afrikanska hjälporganisationen ADESO till The Guardian.
Men samma organisationer får bara runt 2 procent av den globala penningsströmmen. Resterande passerar först genom en NGO i Nord, huvudsakligen en i en relativt liten grupp massiva organisationer.
”Många NGO:s kritiserar den globala ojämlikheten… men de vill inte ifrågasätta en politik som gör dem själva rika på bekostnad av deras motsvarigheter i fattiga länder”, skriver Okuma.
Administration sköts lokalt
Roberto Bissio menar att ojämlikheten är en konsekvens av hur systemet är uppbyggt och exemplifierar med en anekdot från biståndsmyndigheten i ett nordiskt land, ”oviktigt vilket”.
– Vi sökte stöd som ”internationell organisation” och villkoren för det var verksamhet i länder över hela världen – vilket vi har. En demokratisk intern process och anslutning till demokratiska värderingar – det kan vi bocka av. En budget på minst 50 miljoner dollar – där föll det hela.
Han menar att de stora givarna tycker det är bekvämt att möta stora, välbekanta aktörer och helst vill handskas med stora summor åt gången. Samtidigt har de välkända, västerländska namnen långt lättare att samla bidrag från privatpersoner, som sällan är medvetna om hur stor del av det konkreta arbetet som utförs av lokala krafter – och de stora organisationerna nämner det sällan själva.
Just det faktum att bistånd och hjälparbete ibland kritiseras för byråkratisering, ineffektivitet och korruption och att organisationer vill gardera sig mot det kan enligt honom också få oväntade bieffekter.
– Givarna vill se bevis för att mottagarorganisationerna lägger stor andel av pengarna på verksamhet, liten på administration. Vad de stora västerländska organisationerna då gör är att skyffla över så mycket administration som möjligt – hantera anställningar, kontakta myndigheter, dokumentera, redovisa – på lokala partners. Då kan de själva ha en mindre stab och visa upp att de är effektiva. Men i själva verket har de bara lurat redovisningssystemet.
Att de stora organisationerna i Nord sitter längs penningströmmen innebär också en makt över biståndets inriktning och prioriteringar, medan de grupper de utkontrakterar det faktiska arbetet till hamnar i en ”osjälvständig” ställning, hävdar Okuma.
– Det som styr i biståndsvärlden är mycket vilka frågor som är stora i den politiska debatten i givarländerna. I dag är det exempelvis förhållandevis lätt att få pengar till projekt som påstås kunna minska flyktingströmmarna till Europa, då blir det också många NGO:s som lanserar sådana projekt. Men det är inte nödvändigtvis vad länderna objektivt behöver eller vad som mest bidrar till utveckling, konstaterar Roberto Bissio.
