Tidigare har Mångkulturellt Centrum – på uppdrag av regeringen – släppt en rapport som målade en liknande bild.
Att satsa spelar roll
Ute på arbetsplatserna finns på vissa håll en medvetenhet om att den strukturella rasismen måste motarbetas. LO:s initiativ “Alla kan göra något” har varit igång sedan 2008, med ambitionen att skapa rättvisa på arbetsmarknaden och motarbeta rasism.
– Vi arbetar med att utbilda arbetsgivare. Det är viktigt att det blir tydligt vad som kan vara rasism. Vad #MeToo gjorde för sexuella trakasserier måste göras här också, säger LO:s andre vice ordförande Berit Müllerström, och fortsätter:
– Det är också viktigt att satsa på mångkulturella organisationer. När flera etniciteter finns representerade på en arbetsplats minskar risken för diskriminering och företagen drar också nytta av den kunskap som genereras.
Även Unionen arbetar med frågan. Peter Tai Christensen, mångfaldsansvarig på Unionen, menar att frågor som tabubeläggs är dömda att stagnera.
– Vi måste våga prata om hur det kan ha blivit såhär och vad vi kan göra åt det. Dagens företag är inte ansvariga för den transatlantiska slavhandeln, men det finns något vi inte gjort upp med i historien. Vi måste prata om det och ta reda på vad det är i processen som gör att lönerna sticker åt olika håll.
Inga sanktioner
I början på månaden höll Raoul Wallenberg Institutet för mänskliga rättigheter i Lund ett rundabordssamtal som utgick ifrån Länsstyrelsen Stockholms rapport samt den aktuella EU-rapporten ”Being black in the EU”. Samtalet kretsade kring diskrimineringslagen och dess tillämpning i praktiken.
– Det är tveksamt att lagstiftningen mot så kallad ”etnisk diskriminering” alls är effektiv. Åtminstone tillämpningen är ineffektiv med tanke på bristen på fällande domar, de begränsade aktiva åtgärder lagen tillåter och hur dessa tillämpas. Till exempel saknar arbetsgivare kunskap om vilka åtgärder som kan utvecklas, säger Michael McEachrane, som är gästforskare vid Raoul Wallenberg Institutet och en av arrangörerna av seminariet.
– Det saknas påföljder för arbetsgivare som inte utvecklar aktiva åtgärder. Samtidigt har forskning visat att arbetsgivare tenderar att välja en etnisk svensk även när någon med invandrarbakgrund är mer kvalificerad, och att mönstret bryts först när det finns påföljder, säger han.
Han menar att bara uppfinningsrikedomen sätter gränserna för vilka aktiva åtgärder en arbetsgivare kan tillämpa:
– Det kan exempelvis handla om att anstränga sig för att nå ut till diskriminerade grupper vid rekrytering eller att utveckla resurscentrum för afrosvenskar – vilket föreslogs i Malmö häromåret men aldrig röstades igenom – för tillgång till rådgivning, mentorskap och kontakter i arbetslivet.
Kan inte utbildas bort
Robin Tapper, presschef på akademikernas centralorganisation Saco, har varit involverad i Länsstyrelsen Stockholms initiativ ”Vidga Normen”, ett initiativ med målet att Stockholm tillvaratar akademisk kompetens oberoende av hudfärg.
– Situationen har inte förbättrats, redan i 90-talets rapporter konstaterades de här problemen. Det måste göras mycket mer, säger han.
Även Michael McEachrane, som forskar om diskriminering av människor med afrikansk härkomst, och gett ut en bok om situationen i Norden – håller med.
– Det finns en skriande brist på åtgärder och kanske också en brist på politisk vilja att utföra sådana åtgärder. Jag tror att uppemot 15 statliga rapporter konstaterat att det finns ett mönster av diskriminering inom alla stora samhällsområden i Sverige som i synnerhet drabbar personer av afrikans och utomeuropeisk härkomst, så kallad strukturell diskriminering. Ändå har åtgärderna främst rört sig om relativt små utbildningsinsatser, och tyvärr är det nog så att rasismen inte kan utbildas bort.
Han lyfter också att bristen på en gångbar terminologi är ett problem.
– Man har fasat ut termen ”ras” och menat att det inte finns några biologiska raser. Men många forskare, däribland jag själv, menar att vi behöver en term som rasdiskriminering för att kunna tala klarspråk om diskriminering på basis av grova utseendemässiga skillnader kopplade till föreställningar om geografisk tillhörighet. Du kommer sällan om någonsin höra politiker tala om rasismen mot icke-vita personer med synlig utomeuropeisk bakgrund, eller sätta problemet i ett vidare internationellt och historiskt sammanhang.
Han menar att bristen på ett tydligt språkbruk omöjliggör ett verkligt erkännande av problematiken och att diskrimineringsfrågor – som har att göra med elementära samhälleliga värderingar om lika rättigheter och möjligheter – inte får vara tabu.
