En vanlig invändning är att Sverige ändå har en hög sysselsättning. Det är nämligen skillnad på arbetslöshet och sysselsättningsgrad. Arbetslöshet handlar om hur många i arbetskraften som är arbetslösa. För att tillhöra arbetskraften ska man antingen jobba eller söka jobb. Sysselsättningsgraden mäter andelen vuxna som har ett jobb.
Jämfört med andra EU-länder har Sverige en hög arbetslöshet men samtidigt en hög sysselsättningsgrad. Men även sysselsättningsgraden har minskat med 4–5 procent jämfört med 1990. Skulle Sverige ha haft lika många i arbete som då skulle det ha krävts 250 000–300 000 fler jobb.
En annan komplikation är att Sverige har både hög arbetslöshet och brist på arbetskraft. Samtidigt som drygt 400 000 personer går arbetslösa råder det brist på sjuksköterskor, förskollärare, lärare och rörmokare. Vissa kommuner, som i Skellefteå, Boden och Gällivare, har generell brist på arbetskraft. Men obalansen är inget skäl att ta arbetslösheten på mindre allvar. För att öka sysselsättningen krävs en kombination av investeringar, utbildningar och stöd till dem som flyttar.
De fackliga organisationerna och löntagarna har fått en svagare position på grund av den höga arbetslösheten. Flera LO-rapporter visar att anställda får svårare att ställa krav när arbetsgivaren kan välja och vraka bland arbetssökande. De har lett till fler osäkra anställningar och fler deltider. En reservarmé av arbetslösa försvagar den fackliga styrkan. Omvänt innebär en låg arbetslöshet att facket får lättare att driva igenom förbättrade villkor.
Även inom arbetarrörelsen har den klassiska frågan om ”full sysselsättning” delvis kommit i skymundan. Stefan Carlén, ekonom på Handelsanställdas förbund, menar att det beror på att arbetarrörelsen delvis har anammat en nyliberal syn på den ekonomiska politiken.
– Inte för att arbetarrörelsen blivit nyliberal, men man har påverkats av den agendan. Det har lett till att man slutit upp bakom en passiv finanspolitik. Vi har dessvärre fått en strukturell arbetslöshet där många står långt ifrån arbetsmarknaden, säger Stefan Carlén.
Nyligen presenterade Arena Idé en rapport om full sysselsättning skriven av statsvetaren Elsa Engström. En av hennes centrala teser är att det är en myt att arbetsmarknaden sköter sig själv. Tvärtom behöver det offentliga samhället vara aktivt för att pressa ner arbetslösheten.
Den senaste stora rapporten i frågan var ”Vägen till full sysselsättning och rättvisare löner” som LO presenterade 2015. På 429 sidor förklarades hur arbetslösheten skulle kunna tryckas ner. Rapporten byggde i sin tur på 24 gedigna underrapporter. En av författarna till slutrapporten var Åsa-Pia Järliden Bergström. Idag är hon ekonom på Vänsterpartiet.
– Ett syfte var att påverka socialdemokratin, men sedan kom januariavtalet och frågan begravdes. Men vår rapport om sysselsättningen har ändå gett avtryck. Flera aktörer driver förslagen vidare, däribland reformisterna inom S, tankesmedjan Katalys och Vänsterpartiet.
