Politiker både i Sverige och internationellt kritiserats ofta för att vilja spendera orealistiskt mycket pengar – inte sällan följt av Tea Party-rörelser och anklagelser om slöseri. I hela västvärlden har både vänstern och högern lärt sig att säga saker som låter som ansvarsfull ekonomisk politik, såsom att ”statsbudgeten ska balanseras till varje pris”.
Men huruvida det verkligen är ansvarsfull politik att spara i ladorna och minska statsskulden blir allt mer ifrågasatt inom forskarvärlden.
Frågan har fått förnyad aktualitet på grund av de senaste årens låga BNP-tillväxt och återkommande kriser i olika former. Allt fler experter frågar sig om och varför den moderna kapitalismen verkar ha stannat av och tillväxten på lång sikt tycks stagnera. Det har även skapat frågetecken kring en del teorier som länge varit populära.
Sedan 2007 har BNP per person i Sverige varierat kring samma nivå. Förenklat innebär detta att vi i genomsnitt inte blivit rikare, vilket tyder på att något inte stämmer. Även internationellt har ekonomin gått trögt sedan den globala finanskrisen 2008.
Svag tillväxt har skapat debatt bland forskarna kring huruvida vi hamnat i ”sekulär stagnation” – ett långdraget tillstånd av liten eller ingen tillväxt. Alla är överens om att tillväxten varit svag. Men det är svårt att veta exakt hur detta ska tolkas. Och om så är fallet – vad kan vi göra åt det?
De senaste decennierna har politiken utgått från att samhällsekonomin växer i relativt jämn takt, avbruten av mindre låg- och högkonjunkturer. Politikens roll enligt denna teori är att skapa förutsättningar för långsiktig tillväxt och möjligen finjustera inriktningen i toppar och dalar. En finjustering som sköts bäst av den statliga ränte- och penningpolitiken.
Detta tänkande fick sig en rejäl törn i och med 2008 års kris. Få såg krisen komma och åren efter har världsekonomin haltat ordentligt.
Flera framstående nationalekonomer argumenterar nu för att vi hamnat i ett så allvarligt läge att det krävs extrema åtgärder för att ekonomin ska rulla ordentligt och arbetslösheten ska kunna hållas nere. I värsta fall riskerar hela Västvärlden lida av massarbetslöshet och trög tillväxt i decennier framöver. Möjligen behöver vi tänka om kring en rad dominerande synsätt kring samhällsekonomi och politik.
Detta är inte första gången världsekonomin saktar in. Stagnation har diskuterats åtminstone sedan 1900-talets början.
Den nutida diskussionen fokuserar mest på nya rön men är nog så spretig. Dels finns det rikligt med sedvanliga argument om att tillväxten kommer ta fart om våra regeringar bara genomför det som kallas för ”strukturella reformer”. Detta syftar typiskt på förändrade regelverk för ökat konkurrenstryck på varu- och tjänstemarknader och sänkta sociala ersättningar, vilket motiveras med att det skulle få fler att söka arbete eller jobba mer.
Denna typ av förslag har stått i centrum för de senaste decenniernas teorier men har nu fått ny inramning. Trots deras popularitet finns nämligen litet stöd i forskningen för att mer av denna typ av politik skulle ha förhindrat krisen 2008 eller de senaste årens svaga tillväxt. Trots att detta är vanliga argument är det svårt att hitta enkla och tydliga samband mellan låga skatter och tillväxt, eller låga sociala ersättningar och sysselsättning. Inte heller verkar liberala regelverk vara någon quick-fix för att få fart på privat sektors investeringar.
Tröttnat på att spara dina pengar hos giriga banker som tar ut miljardvinster?
Spara dina pengar i ETC Sol och låt pengarna göra nytta för klimatet!
Överskattad penningpolitik?
En anslutande diskussion är huruvida penningpolitiken är överskattad. De senaste decennierna har detta varit det främsta verktyget för att hålla ekonomin i balans och hålla nere arbetslösheten.
Detta har bland annat byggt på teorin om ”den naturliga räntan” – att det i varje läge finns en specifik räntenivå där alla tillgängliga resurser används optimalt och vi får så låg arbetslöshet som ekonomin just nu klarar av.
Nu verkar det som det till och med krävs negativa styrräntor från centralbankerna för att hålla ekonomin i trim. Detta tolkar många inflytelserika nationalekonomer som att den naturliga räntan nu är ovanligt låg. Däribland nobelpristagaren Paul Krugman, liksom den tidigare amerikanska finansministern Lawrence Summers.
Det som talar emot räntan som universallösning är att receptet primärt består av mer av samma sak. Om så stora delar av tidigare teorier var otillräckliga–vad är det som säger att naturliga ränteteorin är korrekt?
Både Paul Krugman och Lawrence Summers diskuterar andra långtgående åtgärder. Centralbanker kan behöva höja sina inflationsmål och regeringar bör föra mer lånedriven finanspolitik. Denna typ av förslag var fram tills nyligen för nationalekonomer som att svära i kyrkan.
Både en del anhängare och kritiker menar att negativa räntor riskerar att skapa andra problem, såsom stora mängder privatlån och därigenom kraftiga upp- och nedgångar i priserna på bostäder och aktier. Centralbankernas möjligheter kanske därför är begränsade – även detta en ovanlig ståndpunkt inom nationalekonomin de senaste decennierna.
Richard Koo, taiwanesisk-amerikansk nationalekonom, hävdar att de senaste årens stagnation beror på privata skuldberg. Privat sektor tog på sig för mycket lån i många länder och vill nu betala tillbaka dessa. Men pengarna som betalas för lånen stannar i bankerna eftersom så många andra också har stora lån. Man kan säga att pengarna försvinner som annars hade kunnat gå till konsumtion, vilket även sänker efterfrågan på arbetskraft och skapar problem på arbetsmarknaden.
Detta menar Richard Koo var den avgörande orsaken till finanskrisen 2008, Japans ekonomiska problem de senaste 25 åren, den stora Depressionen i USA på 1930-talet och flera andra lågkonjunkturer och kriser.
En stor fördel med Richard Koos argument är att detta stämmer väl med statistik och data. Enligt Richard Koo är det viktigaste att regeringen lånar upp alla de pengar som privat sektor betalar igen på sina skulder och pumpar upp konsumtion och investeringar genom finanspolitiska budgetunderskott för att därigenom hålla igång samhällsekonomin. Staten ska alltså gå med minus och helst i flera år.
Tröttnat på att spara dina pengar hos giriga banker som tar ut miljardvinster?
Spara dina pengar i ETC Sol och låt pengarna göra nytta för klimatet!
Privata skulder problematiskt
Huruvida privata skulder kan skapa långtgående problem för samhällsekonomin har varit ett hett samtalsämne bland forskarna sedan krisen 2008. Även detta ett tydligt brott mot de senaste decenniernas teoretiska huvudfåra. Nationalekonomer har länge tänkt att privata skulder och banker i regel spelar marginell roll i analyserna.
Det går även att tolka stagnationen faktiskt är den nationalekonomiska medicin som ordinerats under så lång tid. Alltså den ekonomiska politiken. Eckhard Hein, professor vid Berlins universitet, skrev analyser om privat skuldsättning långt före 2008-krisen. Han utgår från en övergripande teori där det främsta skälet till stagnation är svag efterfrågan och konsumtion.
Investeringar kan enligt hans resonemang primärt drivas av konsumenters efterfrågan snarare än investerarnas vinster. Detta avviker från flera av teorierna ovan. Bland annat innebär det att någon naturlig ränta helt enkelt inte existerar. Penningpolitiken är viktig men minst lika viktig är finanspolitiken.
Därtill – dominerande teorier inom nationalekonomin ser efterfrågan som ett tillfälligt problem och den långsiktiga utvecklingen som ett resultat av utbudssidan. Eckhard Heins resonemang bygger på motsatsen – efterfrågan är den primära drivkraften.
Eckhard Hein menar att privat skuldsättning bland annat riskerar växa sig för stor om arbetarnas löner halkar efter. Förenklat innebär det alltså att om inkomstklyftorna ökar – så ökar också risken för finanskriser & i förlängningen för stagnation.
För att förebygga kriser och få stabil tillväxt bör därför politiken bland annat arbeta för jämn inkomstfördelning och hålla nere arbetslösheten och uppe sysselsättningen och investeringarna genom lånefinansierad finanspolitik.
Finanspolitik har överhuvudtaget blivit mer populärt förslag i den nationalekonomiska debatten de senaste åren. Det kontrasterar både mot de dominerande idéerna de senaste decenniernas, liksom inställningen hos de flesta vänster- och högerpolitiker i Europa och USA.
Richard Koo menar att dessa politiska låsningar kan vara ett av de största problemen med en här typen av förslag. Japan har idag rekordhög statsskuld efter att finanspolitiken i 25 års tid fått hålla igång Japans svaga tillväxt, då privat sektor sparat. Få saker, om något alls, tyder på att Japan hade haft det bättre idag utan den statsskulden.
Statsskulder kan skapa enorma problem. Men korrekt hanterat och utfört behöver inte statsskuld vara något dåligt. Men även Japan har haft stormiga debatter om slösaktiga politiker till höger och vänster och hur ineffektiv offentlig sektor är. Vårt främsta hinder för att fixa kriserna, stagnationen, jobben och framtiden kanske därför i någon mening är kulturellt, snarare än ekonomiskt.
