Frågan om arbetstiden är djupt präglad av klasskamp

Historikern Jacques Rancière har skrivit i boken Proletärernas natt om hur arbetarna i Paris under 1800-talet använde nätterna för att försöka överkomma uppdelningen i av deras liv i arbete och fritid. Jacques Rancière menar att dessa arbetares protester inte ska förstås som protester mot specifika arbetsvillkor, utan en protest mot ödet i att vara en arbetare och sälja sin arbetskraft.

I Paris samlas man återigen på nätterna. Nuit Debout-rörelsens startskott var missnöjet över ett lagförslag som väsentligt skulle försämra arbetsvillkoren. Men protesterna handlar inte bara om den specifika lagen, det är inte enbart en reaktion. Protester och folkrörelser mot någonting handlar också oundvikligen om en kamp för någonting annat.

Runt om i Europa har folk samlats och protesterats mot det som brukar kallas för åtstramningspolitik. Ni vet, den politik som innebär försämringar för dem som arbetar och som politiker brukar säga är ”obekväma, men nödvändiga beslut”. Ur dessa rörelser växer krav på en mer omfattade demokrati, på ett annat sätt att ordna ekonomin.

Det lagförslag som man nu protesterar mot skulle innebära längre arbetstider. Frankrike var ett av få länder som fortsatte förkorta sin arbetstid efter att 40 timmars arbetsvecka var genomfört. Frågor om arbetstid är alltid kontroversiella, eftersom de handlar om vem som har rätt till produktionsresultatet, vem som har rätt att bestämma över arbetet. Det är en fråga som är djupt präglad av klasskamp.

Det har funnits en populär berättelse som vill överskyla arbetstidsfrågans dimensioner. Som vill få den att handla om samhällsekonomi. De som har sagt att arbetstiden förkortas när ”vi” har råd med det. Då blir kortare arbetstider bara en fråga om ett stillsamt framåtskridande, som kommer automatiskt när tiden är inne.

Liberala röster pekar ofta på att saker hela tiden blir bättre, i takt med tiden får var och en lite bättre liv. Därför är det enligt dem helt onödigt att bråka. Men det är fel på denna berättelse om framåtskridande. Uppenbarligen kan arbetstiderna förlängas igen.

De försämringar vi ser handlar om hur makt fördelas. Att försämra arbetsvillkor för att det ”ska bli mer attraktivt att anställa” handlar om att flytta makt från arbete till kapital.

De protester som sker nu är inte mekaniska reaktioner på detta lagförslag, utan ett politiskt projekt för att omdefiniera villkoren för samhället. Kampen om arbetstiden handlar aldrig bara om minuter eller timmar. Det handlar om makten över liv.