Kommissionen vill nu att den krisplan som introducerades efter den djupa ekonomiska krisen 2008–2010, ska kompletteras med en övernationell fond som ska användas för att stödja banker och finansiella företag nästa gång de är på fallrepet.
I förlängningen finns även planer på en europeisk finansminister med egen budget – liksom att ge ett ökat inflytande åt parlamentet och kanske även väcka en del ”sociala frågor”. Unionen verkar därmed vara på väg att lämna den ensidiga betoningen av penningpolitik.
Tanken på en gemensam penningpolitik utan en gemensam finanspolitik har länge kritiserats. Men frågan är om vägen framåt är mer överstatlighet inom EU – eller om länderna behöver ett större mått av självständighet i sin finanspolitik?
– Redan vid bildandet av EMU hördes varningar för att alltför låga räntor skulle driva på en skulduppbyggnad i tidigare högränteländerna. Det var det som ledde fram till den senare krisen, för de djupa hålen i grekisk statsbudget är ett särfall). Problemet med att dela penningpolitik men inte finanspolitik blev då uppenbar, säger Elisabet Kopelman, makroekonom på SEB.
Pratar över huvudet
När EU-kommissionen vill utveckla EMU möter den skepsis från flera håll.
– Jag tycker att det är lite tondövt att man pratar om
en tajtare kärna inom EU samtidigt som länder vill lämna. Det finns fler frågor som många länder i Europa och övriga världen är bekymrade över. Flera av de här frågorna, som klimatet och cyber security är frågor som jag tror kan beröra till exempel en bankunion. Jag tycker att man pratar om den hårda kärnan lite över huvudet på folk och det är oroväckande, säger Annika Winsth, chefsekonom på Nordea.
Förslaget om en bankunion som involverar fler än EMU-medlemmarna kommer sannolikt att bli viktig inför EU-valet i maj. Men den stora frågan, vem som ska täcka förlusterna när de kommer, är fortfarande olöst.
– Det finns ju ett skäl till att man inte har kommit överens, påpekar Annika Winsth. Man är rädd att man ska få betala för någon annan helt enkelt.
Låga investeringar
Emanuel Örtengren på Timbro framhåller också att en bankunion inte är en lösning på längre sikt.
– Sedan eurokrisen har flera nödlösningar staplats på varandra utan att ta tag i det grundläggande problemet, vilket är att vissa medlemsstater inte sköter sina ekonomier och offentliga finanser. Att ECB gjort enorma köp av statsobligationer, vilket stred mot EMU:s regelverk, och att eurozonens pakt för att hålla offentliga finanser i balans mjukats upp har skickat signaler att ”någon annan betalar” när det kniper.
Problemen ligger alltså i finanspolitiken, och som Monika Arvidsson på LO:s internationella enhet framhåller, är de därmed snarare politiska än något som kan hanteras tekniskt:
– Det är ju i finanspolitiken vi kastar in väldigt mycket av våra politiska värderingar. Det handlar om arbetsmarknadspolitiska åtgärder, vilka skatter man har och nivån på dem.
Penningpolitiken har också svårt att lösa grundläggande strukturella problem.
Nationalekonomen Stefan de Vylder hävdar i en aktuell rapport, ”Sverige, euron och bankunionen”, att grunden till EUs långvariga kris är att investeringarna under en lång rad år sjunkit. Idag ligger de på hälften så hög nivå som Kinas, i förhållande till BNP. Det innebär också att klimatanpassningen går långsamt:
– En fördjupning av EMU löser inte den krisen, tvärtom riskerar unionen att förvärra den, säger de Vylder.
Han pekar på att klyftorna inom EMU-länderna ökat:
–I många EMU-länder har den stora gruppen medborgare inte fått ökad köpkraft. Det är snarare den rikaste tiondelen som fått det mesta av pengarna och de har inte investerat produktivt. Vi ser det på bostadsmarknaden, aktiemarknaden och sådant, det är sådana tillgångar som stigit, sådant som efterfrågas av den mer köpstarka delen av befolkningen.
