Flexibilitet innebär inte mindre krångel – bara slopad arbetsrätt

Arbetslösheten är politikernas aber. En hög arbetslöshet ger legitimitetsproblem och missnöje. Men arbetslösheten kan också bli ett skäl till att ta så kallade ”obekväma beslut” att genomföra försämringar i arbetsrätten och åtstramningar. I dessa fall förklarar politikerna och deras vapendragare i medierna att arbete är som vilken annan vara som helst. Den är styrd av en relation mellan utbud och efterfrågan. När utbudet av arbete är högt och efterfrågan låg, det vill säga när det råder en hög arbetslöshet, blir lösningen att sänka priset på varan arbete. Då hoppas man att efterfrågan ska öka. Eller så monterar man ner arbetsrätten. Paradoxalt nog hoppas man då på att arbetslösheten ska bli mindre om det blir lättare att avskeda folk.

Men man glömmer att arbete inte kan existera som vilken annan vara som helst. Arbetskraften är oundvikligen kopplad till den människa som säljer den. Det är inte en vara som kan tas i bruk hela tiden, som kan utnyttjas hur som helst. Arbete är därför omgärdat av ett regelverk, av bestämmelser i lag som har kommit till genom klasskamp. Där arbetare har ställt krav och vunnit gentemot arbetsköparna. Det är detta regelverk som nu anses omodernt och stelbent.