Ben Bernanke har visat att en ganska vanlig lågkonjunktur kunde utvecklas till en allvarlig ekonomisk depression och samhällskris på 1930-talet därför att USA inte löste ut landets banker utan lät dem kollapsa.
Douglas Diamond och Philip Dybvig har beskrivit hur banker skapar rikedom och välfärd.
– Rättare sagt för banker samman olika grupper, vars intressen står i konflikt med varandra, säger Douglas Diamond när Dagens ETC träffar honom i samband med pristagarnas Sverigebesök.
Som den ekonomiprofessor han är förklarar han vidare:
– Vad är det finansiella systemet egentligen? I grunden handlar det om att vissa människor har pengar som de vill investera, medan andra behöver låna pengar, för att starta ett företag, finansiera ett hus eller vad som helst. Så på den mest grundläggande nivån handlar bankernas verksamhet om att se till att dessa två grupper möts och om att hantera de grundläggande intressekonflikter som finns mellan dem. Den som lånar pengar har ingen större lust att betala tillbaka dem. Då behövs en mellanhand, som vi kan kalla bankman, även om det inte behöver vara en kommersiell bank utan också en annan institution, säger Douglas Diamond.
Banker känsliga för rykten
En annan motsättning är att de som lånar ut pengarna vill kunna få tillbaka dem snabbt ifall de drabbas av oförutsedda utgifter, medan låntagare inte vill tvingas betala tillbaka sina lån i förtid. Banker och liknande institutioner hanterar detta genom att ta fram olika låneprodukter, till exempel genom att paketera flera olika lån till värdepapper (”värdepapperisering”) med varierande återbetalningstid. På så sätt frigörs pengar och möjligheter till investeringar skapas, som i sin tur skapar rikedom i samhället.
Som jag sa handlar det finansiella systemet om att hantera intressekonflikter. Det är kärnan.
Vidare har Douglas Diamond och Philip Dybvig kunnat visa att banker är känsliga för rykten om deras närstående kollaps – som kan bli självuppfyllande om tillräcklig många tror på dem och rusar till banken för att ta ut sina sparpengar. Därför behöver samhället skydda sina låneinstitut, till exempel genom statliga insättningsgarantier och nödlån till krisande banker. Den här så kallade Diamond-Dybvig-modellen är grunden för den moderna finansmarknadsregleringen.
Valet att belöna er forskning har kallats ”inte direkt indie”…
– Vad betyder indie?
Att det är något som utmanar etablissemanget istället för att stryka det medhårs… Det finns de som är trötta på att bankerna ständigt räddas av skattebetalarna, som kritiserar att bankerna skapar pengar ur tomma intet, fuskar och blåser upp bubblor. Vad tycker du om den beskrivningen?
– Jag förstår att man kan se det på det sättet, men jag håller inte med om beskrivningen. Banksystemet har till sin natur vissa sårbarheter och det är statens roll att reglera det för att förhindra problem för samhället och för enskilda människor. Att banker skulle skapa pengar ur luften håller jag inte alls med om. Det är ett missförstånd, även om det finns ekonomer som delar den uppfattningen. Banker behöver äga en viss mängd reserver och de skapar värde genom att erbjuda vissa tjänster. Om regeringar inte skulle lösa ut banker och låta de finansiella systemen fallera, om regeringar skulle säga att, okej, nu backar vi i vår utveckling, så skulle det inte hjälpa hushållen, eftersom de i slutändan skulle drabbas av ekonomisk kollaps. Räddningsaktionerna hjälper vanliga människor samtidigt som de hjälper bankerna, säger Douglas Diamond och fortsätter:
– Däremot behöver vi ha regleringar som förebygger problem och även ställa krav på de banker som räddas, så de inte tar några onödiga risker. Bankerna ska inte skriva sina egna regler, säger Douglas Diamond. Han medger att i en demokrati kan bankerna försöka påverka lagstiftare på olika sätt – genom kampanjbidrag eller politiskt påverkansarbete.
– Det gör att lagstiftare alltid bryr sig lite för mycket om bankerna, men i slutändan tror jag att systemet ändå är bra för vanligt folk. Som jag sa handlar det finansiella systemet om att hantera intressekonflikter. Det är kärnan. Därför ser det kanske ut som att banker är särskilt korrupta, men det är för att de är institutioner vars verksamhet bygger på att samla och hantera intressekonflikter.
Banker känsliga för rykten
Tidigare samma dag sa Diamonds kollega Philip Dybvig i samband med en presskonferens att dagens samhällen inte kan klara sig utan banker, men att kunskapen om banker samtidigt är rätt bristfällig. Lagstiftare hänger till exempel inte med när entreprenörer startar nya typer av banker, som inte ser ut som banker och därför lyckas verka utanför bankregleringar ett tag – tills de stöter på problem. Men också att det fortfarande saknas kunskap om ganska grundläggande företeelser inom bankvärlden.
Hur tänker du kring det och att de flesta människor kan nästan ingenting om ekonomi eller banker, men är ändå väldigt beroende av dem för att få livet att gå ihop?
– Även om människor inte vet exakt om vad som händer i en bank så vill de känna att de kan lita på den. Det kräver väldesignade avtal som reglerar människors relation med bankerna, samt något kontrollorgan som övervakar bankerna. Det kan vara olika slags organ, till exempel redovisningsfirmor, men oftast är det statliga myndigheter som försöker att se till att finansiella institutioner sköter sig. Om kontrollorganen gör sitt jobb och reglerna är bra så gör det inte så mycket att människor inte vet hur en bank funkar.
”Höga lån inte bankernas fel”
I Sverige är hushållen bland de mest belånade i hela världen. Bostadspriserna har stigit snabbare än såväl löner som BNP, och människor som får sin inkomst från löner skuldsätter sig för att kunna köpa sig ett hem.
Det har länge varnats för att bostadsmarknaden är en bubbla och nu får människor det svårt ekonomiskt när räntorna på deras lån stiger. Kan stigande ojämlikhet utgöra en finansiell risk?
– Det är en väldigt komplicerad fråga. Forskning har kunnat visa att när hushållen är högt skuldsatta så är risken för en omfattande lågkonjunktur eller ekonomisk krasch mycket hög. När hushållen skuldsätter sig för mycket trycker de upp priserna för lån till, inom citattecken, ”för höga” kostnader. Och bankerna tjänar pengar på detta. Samtidigt är det inte säkert att det är bankernas fel. Det är snarare hushållen som vill belåna sig. Jag tror att Riksbanken har försökt vidta åtgärder – som krav på en högre kontantinsats – som gör det svårare för människor att skuldsätta sig mer än vad de klarar av och som också gör att bostadspriserna inte skenar iväg. Men sådana åtgärder är väldigt impopulära politiskt, eftersom vissa då inte kan ta lån eller inte kan låna så mycket som de vill.
