Men från USA sprids nu en ekonomisk teori som tar kritiken ett steg längre och hävdar att budgetunderskottets storlek är irrelevant så länge inflationen inte är långt uppe i de tvåsiffriga höjderna, och att skatternas funktion egentligen är en helt annan än att finansiera statsbudgeten. Den marknadsförs oblygt som Modern Monetary Theory (MMT, modern penningteori på svenska), men går också under namnet neo-chartalism (nychartalism).
”Hetaste ekonomiska doktrinen”
MMT började sina dagar i USA på 1990-talet, på nationalekonomiska institutioner långt ifrån ämnets mittfåra. Där växte teorin som en del av den post-keynesianska skolan och blev så småningom en pionjär inom bloggosfären, där den har skaffat sig många trogna anhängare. När en av teorins grundare, Stephanie Kelton, blev första ekonomiska rådgivare åt Bernie Sanders 2015 fick den ett lyft i den offentliga debatten. Men det är först sedan representanthusets stjärnskott Alexandria Ocasio-Cortez börjat hänvisa till MMT som en viktig del av debatten om sin Green New Deal, som intresset för teorin exploderat. Nu kallar nyhetsbyrån Bloomberg MMT för ”den hetaste ekonomiska doktrinen” och rapporterar att ”Macroeconomics”, en ny 600-sidig lärobok i MMT, sålt slut på två månader. USA:s ledande ortodoxa ekonomer har yrvaket börjat attackera karikatyrartade versioner av teorin, och i maj gick fem republikanska senatorer så långt som att lägga fram en resolution om att fördöma den som en fara för landets ekonomi.
Nyliberalismens antites
MMT gör upp med flera vedertagna föreställningar om hur en modern ekonomi fungerar. Kelton lade tidigt siktet på tron att statens utgifter är begränsade av tillgången på skattemedel, på samma sätt som ett hushåll eller ett företag måste tjäna eller låna pengar innan de kan spendera dem. Analogin håller för lokala och regionala myndigheter i de flesta länder, men för centralmakten är den missvisande. I en artikel från 2000, ”Do Taxes and Bonds Finance Government Spending?”, visade Stephanie Kelton (som då hette Bell i efternamn) hur USA:s finansdepartement gör utbetalningar genom att helt enkelt knappa in pengar, som inte tidigare existerade, på mottagarens bankkonto. Samtidigt får mottagarens bank nya reserver inom det system bankerna använder för att göra betalningar mellan varandra och centralbanken. Omvänt så försvinner pengar från systemet när skatter betalas in – de raderas helt enkelt.
Det är alltså statens utgifter som ger förutsättningar för skatternas betalning, lyder denna antites till den nyliberala berättelsen om beskattning som stöld. Skatternas funktion är egentligen inte att finansiera staten. Vad de gör är i stället att hålla nere efterfrågan på varor och tjänster, och därmed inflationen. Dessutom är beskattningen grunden för den nationella valutans värde, eftersom landets invånare behöver den – och ingen annan – för att betala skatt.
MTT och skatterna
MMT kritiseras inte bara från höger, utan även av de som ser teorin som ett hot mot vänsterns mål om ett starkt omfördelande skattesystem. I en artikel i tidskriften Jacobin påpekar Doug Henwood att MMT finansierats av Warren Mosler – en hedgefondgrundare bosatt i ett skatteparadis (intervjuad av nyhetsmagasinet ETC den 30 juni 2018). Randall Wray, en av författarna till Macroeconomics, avfärdar påståendet att MMT är emot höga skatter, men argumenterar också att de oundvikliga kryphålen i skattelagstiftningen innebär att fördelningspolitikens tyngdpunkt bör ligga på minskade inkomstklyftor före skatt. MMT undergräver därtill de rikas försvar att de gör rätt för sig genom att finansiera välfärden med sina skatter, skriver Nathan Tankus med flera i Monthly Review.
Egen valuta, en förutsättning
Förespråkarna hävdar att MMT ger en korrekt bild av den ekonomiska politikens möjligheter i alla länder som åtnjuter ”monetär suveränitet”. Detta innebär, något förenklat, att staten utfärdar sin egen valuta, centralbanken sätter räntan, växelkursen är flytande och att staten passar sig från att låna i utländsk valuta. Sverige har i princip monetär suveränitet; euroländerna har det inte.
Centralmakten i ett land som Sverige kan aldrig få slut på pengar. Därför kan pengarna aldrig sätta gränsen för hur mycket statsbudgeten kan gå med underskott. Vill regeringen exempelvis satsa stort på att ställa om till ett fossilfritt samhälle, ja då kommer den alltid ha råd att göra det. Den kommer aldrig behöva ställa in en betalning på statsskulden, och därmed riskera det ekonomiska sammanbrott som kan följa på ett sådant beslut. Gränsen för budgetunderskottets storlek sätts enbart av inflationen, som i sin tur bestäms av tillgången på oanvända produktiva resurser, såsom arbetskraft och råvaror. Väljer staten att göra fossilindustrin olönsam eller olaglig, kommer ytterligare arbetskraft ställas till förfogande för omställningen, utan att löneinflationen drar iväg.
Sektorsbalanser
För att hålla ekonomin vid full sysselsättning, och för att undvika att den privata sektorns skulder blir för höga, bör staten om nödvändigt gå med underskott även i högkonjunktur. I synnerhet om landet går med underskott gentemot omvärlden, vilket är fallet i USA men inte i Sverige. Här tar MMT avstamp i ett samband som få makroekonomer brydde sig om före finanskrisen 2007-2008. Men de som gjorde det blev, till skillnad från sina ortodoxa kollegor, inte tagna på sängen när världsekonomin frös till is. En av dem var Wynne Godley, som åren fram till sin död 2010 var verksam vid Levy Economics Institute, i dag MMT:s högborg. Han varnade för den privata sektorns ohållbara skulduppbyggnad i USA, och förutsåg våren 2007 att den skulle orsaka en ekonomisk kris innan 2008 var över. Det blev den sista av hans många korrekta förutsägelser under sin långa karriär som prognosmakare.
Godley hade redan på 1970-talet insett att det i nationalräkenskaperna gömde sig ett viktigt samband. Han delade upp ekonomin i tre delar: offentlig sektor, privat sektor, och utlandet. Han förstod att summan av de tre sektorernas finansiella sparande alltid måste vara noll, eftersom alla finansiella tillgångar representerar en skuld för någon annan. Vad den offentliga sektorn sparar in motsvaras därför definitionsmässigt av minskade inkomster för den privata sektorn i sin helhet, eller av utlandets minskade fordringar på hemlandet.
Godley-diagrammet här intill visar hur detta nollsummespel tett sig i Sverige sedan 1990. Under en högkonjunktur brukar den privata sektorn våga minska sitt sparande och i stället investera mera, vilket syns tydligt efter 2014 då näringslivet gått som tåget. Boomen ökade skatteintäkterna, och eftersom dåvarande finansminister Anders Borg samma år dragit åt kranarna, så har staten samlat i ladorna vad den privata sektorn gjort av med. Samtidigt fortsätter omvärlden att minska sitt underskott gentemot Sverige. Om trenden håller i sig måste den offentliga sektorn minska sitt sparande för att den privata sektorn inte ska falla mot nollstrecket.
MMT handlar om att ifrågasätta statens roll som den privata sektorns passiva spegelbild, som i goda tider betalar av på statsskulden och förbereder sig för att plocka upp notan vid nästa finanskris. Om staten i stället ökar sina utgifter så stiger den privata sektorns inkomster, så att denna inte behöver skuldsätta sig lika mycket. På så vis minskas risken för en finanskris avsevärt effektivare än med den nuvarande åtstramningsmentaliteten, menar förespråkarna.
Svagt intresse i Sverige
Efter att ha förutsett finanskrisen, har Wynne Godleys metoder anammats av bland andra Jan Hatzius, chefsekonom på Goldman Sachs, och Martin Wolf, ekonomisk chefskommentator på Financial Times. Men i Sverige har den post-keynesianska skolan, som Godley representerar, inte haft något större genomslag inom den akademiska nationalekonomin. Hans största verk, ”Monetary Economics” från 2007, finns bara i ett enda exemplar på Sveriges universitetsbibliotek. Det är därför inte så troligt att den pågående MMT-vågen heller fångas upp av den akademiska ekonomkåren.
– Utsikterna för någon egentlig heterodox nationalekonomi är väldigt svaga, säger Anders Hylmö, som i fjol disputerade med avhandlingen Disciplined Reasoning om klyftan mellan ortodox och heterodox nationalekonomi inom den svenska universitetsvärlden.
– Jag tror att den heterodoxa ekonomin är starkare internationellt än vad den är i Sverige. Det har möjligen att göra med att Sverige är ett väldigt litet land. Ser man till USA så har det alltid funnits enstaka universitetsinstitutioner där heterodoxa ekonomer har kunnat samlas. Men då är det ett fåtal institutioner i ett jättestort land som har kunnat vara annorlunda och hitta den nischen på något sätt. Den storleken har vi inte riktigt i Sverige, förklarar Anders Hylmö för ETC.
En nypa salt
Kanske tas MMT bättre emot av svenska investerare och kapitalförvaltare. På Wall Street är Goldman Sachs nämligen inte ensamma om att inspireras av post-keynesianska teorier. I en artikel i The New York Times den 5 april berättar flera professionella investerare hur MMT hjälpt dem att förutsäga ränteläget sedan finanskrisen. En av dem är Daniel Alpert, verkställande partner för investmentbanken Westwood Capital:
– MMT blottlägger effektivt 40 år av felaktiga föreställningar om hur marknader och statlig upplåning fungerar, säger han till den amerikanska tidningen.
Men för att MMT ska kunna anammas utanför USA, såväl för att rädda klimatet som för att göra ett börsklipp, krävs att dess förespråkare bättre bemöter kritiken att teorin bara håller för länder med starka världsvalutor, som USA eller Japan. För stater längre ner på valutahierarkin vore det nämligen mycket svårt att följa MMT-budet om att inte låna i utländsk valuta, om en finanskris slår till. När den internationella kreditmarknaden tvärnitade hösten 2008 såg Riksbanken sig tvungen att be USA:s Federal Reserve om stora dollarlån för att rädda de svenska bankerna. Sedan dess har Riksbanken om och om igen varnat för bankernas dollarupplåning, som finansierar hushållens bostadslån och företagens import. Vid slutet av 2016 uppgick de fyra storbankernas dollarlån till motsvarande 8 000 miljarder kronor, nästan två gånger Sveriges BNP.
Randall Wray bemöter kritiken på bloggen New Economic Perspectives med rådet att inga statliga garantier ska ges för den privata sektorns skulder i utländsk valuta. Så länge skulderna består, och banker och industriföretag förblir för stora för att falla, är rådet knappast möjligt att efterleva. Med dagens frisläppta internationella finansmarknader kan teorin om monetär suveränitet behöva tas med en nypa salt. Men MMT erbjuder åtminstone en fräsch kritik av den överdrivna oron för budgetunderskott och statsskuld. Kanske är just detta spräckande av förlegade föreställningar viktigare för att samla opinion för en klimatomställning, än att ha en fulländad ekonomisk teori att bygga den på.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
