Ekonomi.

2018-04-15 15:20
  • Bild: Michael Probst/AP/TT
  • Bild: Jae C. Hong/AP/TT
  • Bild: Kirsty Wigglesworth/AP/TT

Den stora springnotan

Finanstopparna gick som segrare ur finanskrisen – nu tickar en ny spekulationsbomb. 

”Vi gjorde det eftersom alla andra gjorde det”

Gnistan tändes av prisfallet på den amerikanska bostadsmarknaden.

Under hösten 2008 spreds finanskrisen som en löpeld över världen och orsakade den värsta ekonomiska härdsmältan på över sjuttio år. Tusentals miljarder kronor gick upp i rök, miljontals människor blev av med jobbet, ännu fler skuldsattes upp över öronen, och i land efter land tvingades skattebetalarna till sist gå in och rädda bankerna medan stora sparpaket slog mot offentlig sektor.

De ytterst ansvariga för kollapsen, finanstoppar som gjort sig en förmögenhet på att spekulera med andras pengar, gick fria.

Tio år efter finanskrisen syns nu tecken på att samma sak är på väg att hända igen.

• • •

På det femstjärniga lyxhotellet The Ritz-Carlton på nedre Manhattan i New York stiger sorlet mot kristallkronorna och blandas med klinket från pianobaren. I restaurangen hålls en exklusiv gala för en sluten grupp finansexperter och analytiker som arbetar ett stenkast bort på Wall Street. Middagen kan sägas motsvara finansvärldens Oscarsgala.

Det är april 2008 och vår i luften.

Men trots feststämningen på The Ritz är tonen ändå mer dämpad än tidigare år. Sedan ett par månader har ekonomin börjat bromsa in, bolånemarknaden har svängt kraftigt nedåt och orosmolnen hopar sig över den samlade skaran kapitalförvaltare och finansiella experter. Många i lokalen känner antagligen innerst inne att vad de ägnar sig åt är djupt fel. Om än fortfarande väldigt lönsamt.

Det hindrar heller inte att det ska delas ut priser. Under kvällen hyllas en rad finanstoppar som snillrikt skapat det finansiella system som ett halvår senare ska resultera i den största ekonomiska kraschen sedan 1930-talet. Och som gjort alla i lokalen ofantligt rika längs vägen.
 


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8



Till exempel Jim Finkel, en kapitalförvaltare vars verksamhet byggts upp genom att paketera och sälja vidare så kallade subprime-lån (vi återkommer till det). Han är under kvällen nominerad för årets CDO, en finansiell produkt som redan denna festkväll betraktas som en huvudorsak till att bostadsmarknaden nu börjat haverera.

Under middagen vänder sig Jim Finkel till sin bordsgranne Adam Davidson, en journalist från radiokanalen NPR som gör en dokumentär om bostadsbubblan, och bekänner ironin i att det delas ut priser samtidigt som han uppskattar att de värdepapper som kvällens lilla sällskap är ansvariga för har förlorat 300 miljarder dollar i värde de senaste månaderna. Mer än tre gånger så mycket som hela Sveriges statsbudget. Festen borde rimligtvis ha varit över.

Men Jim Finkel är säker på att de nu lämnat det värsta bakom sig, att bostadsmarknaden genomgått en nödvändig korrigering efter flera års stigande priser. Ett litet gupp på väg upp mot nya lönsamma affärer.

– Alla inser att vi lagt de stora problemen bakom oss. Många har tagit förluster, men vi ser nu att bankerna har skalat ner och genomgått de nödvändiga förändringarna. Dammet har lagt sig, säger Jim Finkel till NPR.

Det skulle visa sig att Jim hade fel.

• • •

Ungefär samtidigt anländer Glen Pizzolorusso till den fashionabla nattklubben Marquee i New York. Han är en av en handfull personer som tilldelats ett vip-kort som gör att han kan passera den ändlösa kön som alltid ringlar utanför den populära klubben och få plats vid ett bord reserverat för honom. I ett reportage i This American Life berättar han att Christina Aguilera brukar sitta med sina vänner vid bordet intill, liksom Tara Reid, Cuba Gooding Jr och andra kändisar från den hippa nattklubbsscenen.

– Vi börjar oftast med att beställa in fyra fem flaskor Cristal för 1 000 dollar styck och massor med drinkar. Alla på stället brukar kolla på oss och bara: ”Whoa, vilka är de där coola typerna?”

Men Glen Pizzolorusso är varken Hollywood-kändis eller särskilt cool. Han har nyss slutat college och jobbar som banktjänsteman på ett mindre bolåneinstitut. För detta tjänar han över en miljon kronor i månaden. Han har fem bilar, en femtonmiljonersvilla norr om New York och hyr ett penthouse på Manhattan.

Han och Jim Finkel utgör ett av de minsta kugghjulen i slutfasen av det enorma finansiella maskineri som ett par månader senare kör rakt in i väggen. Och de är långtifrån ensamma – efter it-kraschen i början på milleniet har ett nytt Klondike uppstått runt bostadsmarknaden som resulterat i en störtflod av billiga banklån. Backade av statliga subventioner har människor kunnat göra bostadskarriär och människor som tidigare inte haft råd erbjuds stora lån till låga räntor.

Bankerna har svårt att hinna med. I reportaget intervjuas en annan bankman, Mike Garner, som berättar hur han rekryterats av en stamkund direkt från den bar där han jobbade som bartender. Utan att ha satt sin fot på en företagsbank tidigare gick han från att servera drinkar till att köpa upp och sälja vidare bolån för hundratals miljoner till investmentbanker på Wall Street.

I början var bolånen kantade av relativt strikta villkor som krävde att låntagaren hade en viss inkomstnivå eller förmögenhet. Men i takt med att bostadspriserna steg och efterfrågan från Wall Street ökade infördes allt generösare lånevillkor. Först kom lån där det räckte att intyga sin inkomst muntligen, sedan lån där det räckte att bara ha en anställning, sedan lån där varken inkomst eller förmögenhet var ett krav – så kallade Nina-lån (No Income No Asset).

– Vi gav ut lån till folk som inte hade ett ruttet öre. De hade problem att betala av på sina bilar, men vi erbjöd dem att köpa hus för 400 000 dollar, säger Glen Pizzolorusso i This American Life.

I kölvattnet av finanskrisen uppdagades det att en halv miljoner amerikaner hade beviljats Nina-lån. Tolv personer i Ohio hade beviljats bolån trots att de var döda.

Glen, Mike och alla de andra tusentals banktjänstemän och låneförmedlare som konkurrerade om att ge ut dessa lån tjänade givetvis inga pengar på arbetslösa eller döda låntagare. Pengarna och incitamenten för att fortsätta pumpa ut lån kom istället ovanifrån, från investmentbankerna och hedgefonderna på Wall Street. Och så länge bolånen köptes upp av någon annan behövde banktjänstemän som Glen Pizzolorusso inte bekymra sig ifall låntagarna kunde betala räntan i slutändan.

Hur hade det blivit så här?

För att förstå varför några av världens största banker på Wall Street var så intresserade av att köpa upp mängder av osäkra bostadslån måste vi först backa bandet till 80-talet.

• • •

Före det glada 80-talet var börsen en tråkig historia. En handelsplats för ett fåtal rika aktieägare.

Stora banker, försäkringsbolag och stater, som behövde en stadig kassa som buffert i händelse av sämre tider, placerade i allmänhet sitt kapital i säkra och stabila tillgångar – mestadels statsobligationer och andra räntebärande värdepapper. De lånade ut sina besparingar till stater eller motsvarande mot en fast ränta som var låg, men som å andra sidan var väldigt säker eftersom en stat inte kan gå i konkurs och i princip alltid betalar tillbaka sina lån.

Under 80- och 90-talen skedde två avgörande saker som ändrade på detta. Till att börja med påbörjades en omfattande avreglering av finansmarknaderna i spåren av den nyliberala vågen som svepte över västvärlden. Nationalekonomen Milton Friedmans idéer om den fria marknaden fick starkt inflytande och realiserades av stora delar av västvärlden med Margret Thatcher och Ronald Reagan i spetsen. Många regleringar som tillkommit efter börskraschen 1929 avskaffades och de tidigare gränsdragningarna mellan sparbanker och affärsbanker suddades ut. Kreditmarknaderna avreglerades och handeln med pengar globaliserades.

Staten skulle inte blanda sig bankernas affärer, det hämmade bara ekonomin, hette det.

Det här innebar dock att bankerna i allt högre grad kunde börja spekulera med sina sparares pengar för att öka sin omsättning och vinst. I USA innebar det också att bankerna tilläts sälja sina kundfordringar vidare till så kallade skuggbanker – låneinstitut utanför det ordinarie banksystemet som inte omfattades av samma regler. På så sätt gjordes bankkunderna till en handelsvara som kunde säljas för att banken skulle få in mer pengar att låna ut och fler kunder skulle få chansen att realisera den amerikanska drömmen om ett eget hus (om än belånat). Ungefär på samma sätt som företag idag kan sälja obetalda fakturor till kreditinstitut.

Det andra som hände under 80-talet var att allt större delar av samhällsekonomin flyttades till börsen. Såväl enskilda sparare som näringsliv uppmuntrades att placera sina pengar på börsen genom generösa skatteavdrag. Även de statliga pensionssystemen gjordes om till gigantiska fonder som stoppade in pensionsspararnas pengar på börsen. Försäkringsbolagen likaså. Dessutom gjorde slopade bolagsskatter och uppkomsten av internationella företagskonglomerat det blev lönsammare för företagen att plocka ut vinster och använda dem till ren spekulation än för nya investeringar. Samhällsekonomin förvandlades successivt till en spekulationsekonomi.

Sammantaget gjorde det här att enormt mycket pengar landade i knät på kapitalförvaltare världen över, vars enda uppdrag var att få potten med pengar att växa.

Mellan 2000 och 2006 ökade de globala investeringarna i värdepapper med det dubbla, från 36 000 miljarder dollar till nära 80 000 miljarder dollar sex år senare, enligt IMF. Det motsvarar mer pengar än vad alla människor, företag och stater på hela jorden sammanlagt spenderar under ett år.

Större delen av världsekonomin flyttade med andra ord från det vanliga samhället till en växande hög med pengar på börsen som styrdes av fondbolag, banker och investerare. Överskott som tidigare gått till nya investeringar, nya uppfinningar eller nyanställningar inom barnomsorgen användes istället till spekulation. Stater och stora företag började lägga pengar på hög (eller spara i ladorna, som det hetat i den svenska debatten), framförallt Kina, EU (med Tyskland i spetsen), övriga Asien och Schweiz.

Problemet under början av 2000-talet var att så mycket pengar pumpats in på världens börser att det började bli ont om placeringsmöjligheter som gav en säker och stabil avkastning. Alla dessa kapitalförvaltare som hela tiden fick nya miljarder att placera började leta med ljus och lykta efter saker att investera i.

Utöver vapen och olja var en av de säkraste och populäraste placeringarna under lång tid amerikanska statspapper. Men under sommaren 2003 hände något som gav de hispiga kapitalförvaltarna hicka: Den amerikanska centralbankschefen Alan Greenspan sänkte Feds reporänta och meddelade att den skulle ligga kvar på rekordlåga nivåer under lång framöver. Inflationen skulle upp och signalen till investerarna var: lägg era pengar på något meningsfullt istället.

En stor del av investerarna vände sig då till Wall Street, som givetvis hade en alternativ placering i bakfickan: amerikanska bolån.

Även om det är svårt att förstå såhär i efterhand var tilltron till den amerikanska bostadsmarknaden på den tiden grundmurad. Precis som i Sverige hade den gått upp, upp, upp, år efter år och stöttats genom statliga avdrag och låga räntor. Fastighetsvärdena ökade i genomsnitt med 100 procent mellan 2002 och 2007 och i bankernas riskanalyser framstod det som om det var omöjligt att det någonsin skulle kunna gå ner. Och även om en bostadsköpare fick problem att betala av på sitt bolån skulle banken åtminstone få behålla huset, som ju helt säkert skulle vara mer värt än det ursprungliga lånet.

Bush-administrationen ändrade också lånereglerna för bankerna år 2004 vilket gav dem rätt att låna ut till 40 gånger sin kapitalbas istället för tidigare begränsning på 12 gånger kapitalbasen.

De globala investerarna, stora pensionsfonder med ett par tusen miljarder på fickan, hade naturligtvis ingen lust att göra affärer med enskilda husköpare och hålla på och trassla med deras rabatter, skilsmässor och sena ränteinbetalningar. Så de fem finansjättarna på Wall Street – Bear Stearns, J.P. Morgan Chase, Goldman Sachs, Merill Lynch och Lehman Brothers – uppfann ett sätt för investerare att få del av ränteinbetalningarna från amerikanska bolånetagare utan att behöva bekymra sig om vilka de var. Den finansiella produkt de kokade ihop kallades kreditoptioner, eller CDO (Collateralized Debt Obligation).

• • •

Räntan från vanliga amerikanares bolån började strömma uppåt i en kedja som gick från mäklare, till mindre banker, till Wall Street, som i sin tur buntade ihop tusentals av dem i en kreditoption (CDO) som de sålde andelar av till investerare runtom i världen – bland annat europeiska banker och pensionsbolag.

Avkastningen på en kreditoption kunde ligga på mellan fem och tio procent, vilket plötsligt blev enormt attraktivt i jämförelse med statsobligationer som bara gav en procent. Investerarna flockades som mal runt ljuset. Finansjättarna på Wall Street kunde samtidigt ta ut saftiga avgifter för att ro affären i land. Under 2006 drog till exempel Merill Lynch in 700 miljoner dollar i avgifter på CDO-handel. En tysk pensionsfond som ville lägga en miljard dollar i en kredit-option som Lehman Brothers erbjöd fick vackert betala tio miljoner dollar i avgift, varav en stor del förvandlades till bonusar som hamnade i finanstopparnas fickor och en mindre del till att betala provisioner längre ned i kedjan. Pengarna som sipprade ned från miljardaffärerna resulterade i ett provisionssystem där banktjänstemän fick mer betalt ju fler lån de godkände.

Och för att sälja fler kreditoptioner och mätta den oändliga hungern hos världens investerare behövdes bolån att fylla dem med. Massor av bolån. Kapitalförvaltare som Jim Finkel började dammsuga marknaden och ringde upp bankmän som Mike Garner – han som nyss jobbade som bartender – och erbjöd mindre banker att få en del av kakan om de kunde släppa lite på lånevillkoren. Bolån med dålig säkerhet, så kallade subprime-lån, där låntagaren antagligen inte skulle ha råd att betala någon högre ränta, började bakas in i allt fler kreditoptioner. De paketerades sedan om flera gånger med hjälp av olika datormodeller – sådana som bland annat Jim Finkel prisades för under galan på The Ritz – vilket gjorde det omöjligt för någon att i slutändan se vad de faktiskt innehöll och hur riskabla de egentligen var.

I efterhand skulle det visa sig att investerarna blev förda bakom ljuset av ett slags finansiell alkemi där finansbolag som JP Morgan omvandlade vad de själva kallade för ”toxic waste” till riskfria tillgångar. Vissa av de produkter som finansjättarna på Wall Street marknadsförde som säkra investeringar bestod i själva verket till mer än hälften av högrisklån. Flera oberoende granskningar som gjordes efter kraschen visade också att Lehman Brothers och de andra i The Big Five måste ha vetat om att guldet de sålde egentligen var kattguld.

Men så länge bonusarna strömmade in och affärerna gick bra tycktes de helt enkelt inte bry sig. Flera av investmentbankerna placerade själva stora summor i de riskfyllda kreditoptionerna.

Mike Frances, en av de högsta cheferna före finanskrisen på Morgan Stanleys avdelning för bostadsobligationer, erkände i en intervju med NPR att han innerst inne visste att de handlade med lögner.

– Vi lurade människor att ljuga för oss så att vi kunde ge dem lån de inte hade råd med. Det kändes väldigt fel redan från början och jag önskar att vi aldrig hade gjort det. Men tyvärr gjorde vi de här transaktionerna eftersom alla andra gjorde det.

• • •

Fem månader efter galakvällen på The Ritz kollapsade den stora investmentbanken Lehman Brothers. Hundratusentals amerikaner som lockats att ta stora bolån trots att de var låginkomsttagare hade börjat få svårt att betala räntan. Dels på grund av att den nye Fed-chefen Ben Bernanke hade höjt reporäntan för att få stopp på utlåningsfesten, dels för att bankernas förmånliga lånevillkor vid det här laget börjat löpa ut. Botten gick ur bostadsmarknaden och när investerarna började inse att de bombsäkra kreditoptionerna i själva verket var på väg att explodera startade en rusning till Wall Street för att hämta hem pengarna.

I kassavalven var det emellertid tomt. Skulderna översteg tillgångarna med råge och när alla försökte bli av med de värdelösa subprime-lånen och dumpa dem på någon annan började korthuset att rasa. Investmentbankerna gick till den amerikanska centralbankschefen Ben Bernanke och finansministern Henry Paulson och ställde dem inför faktum: Vi har spelat roulett för tusentals miljarder av våra investerares pengar och förlorat dem. Om ni inte täcker upp för oss går vi under och tar hela ekonomin med oss i fallet. Idéen om att staten inte skulle blanda sig i bankernas affärer var plötsligt som bortblåst.

Redan under våren 2008 hade centralbanken gått in med 30 miljarder dollar för att rädda Bear Stearns, som då köptes upp av JP Morgan med skattebetalarnas pengar som garanti. Det visade sig då att de 20 miljarder dollar som investerare lånat ut till två av Bear Stearns fonder i princip hade gått upp i rök. Ett år tidigare hade investmentbankens ägare plockat ut två miljarder dollar i vinst – nu värderades banken till mindre än en femtedel av kontorsbyggnaden där de arbetade.

Staten tog över tusentals miljarder i skulder under de följande månaderna för att hålla bankerna under armarna. Men Paulson och Bernanke underskattade storleken på pyramidspelet. När Lehman Brothers i september bad om ytterligare 60 miljarder dollar (dubbelt så mycket som kostnaden för hela sjukvården i USA) sa Bernanke och Paulson till slut nej till fler bailouts.

Konkursen sände chockvågor över hela världsekonomin och bidrog till att ta finanskollapsen till en ny nivå.

Mellan oktober 2007 och mars 2009 föll Dow Jones-indexet från 14 000 punkter till 6 600, nästan lika mycket som under den stora depressionen på 1930-talet. Enorma värden raderades från en dag till en annan och spreds till den riktiga ekonomin. De stora pensionsfonderna i USA drabbades särskilt hårt och mot slutet av 2008 hade de förlorat över 20 procent av sitt kapital. Den direkta följden blev lägre pensioner för miljontals amerikaner. Samtidigt sköt räntorna i höjden och värdet på vanliga människors hus rasade ytterligare, vilket för majoriteten av amerikanska låg- och medelinkomsttagare var deras enda tillgång. Tiotusentals amerikaner fick svårt att betala räntan på sina bolån och tvingades sälja sina hus till långt under inköpspris. Många blev hemlösa och skuldsatta för livet.

En liknande utveckling spreds som ringar på vattnet över hela världen och framförallt Europa, vars finanssystem var tätt sammanlänkat med USA.

Miljontals människor förlorade sina jobb och över 10 000 självmord i USA och Europa kan spåras till efterdyningarna av finanskrisen. En ny avhandling i ekonomisk historia från Stockholms universitet visar att priset även var politiskt. Enligt författaren Lars Ahnland finns klara samband mellan den sociala oro som följt efter finanskrisen och framväxten av högerextrema partier, som fått en renässans över hela västvärlden efter 2008.

• • •

Den totala kostnaden för finanskrisen landade på 127 000 miljarder kronor enligt en 70-sidig rapport från IMF. Enligt Mark Adelson, före detta kreditchef på kreditvärderingsinstitutet Standard & Poor’s, ligger förlusterna globalt på uppemot 150 000 miljarder kronor. Det är nästan tre gånger vad all sjukvård i hela världen kostar årligen, eller fyra gånger mer än vad det skulle kosta att utrota extrem fattigdom på tjugo år.

Hela kostnaden kom inte från uppblåsta säker-heter på den amerikanska bolånemarknaden. Krisen hade sitt ursprung där, men problemen var mycket större än så. Även europeiska banker hade under lång tid ägnat sig åt riskfylld spekulation där de skapade avkastning ur tomma intet som sedan såldes vidare till investerare.

I Storbritannien lanserades ett räddningspaket på 500 miljarder pund, i Tyskland 500 miljarder euro, Irland 80 miljarder euro, och så vidare.

Islands banksektor är kanske det tydligaste exemplet på hur vansinnig spekulationen tilläts bli innan den kollapsade. Även här låg privatiseringar och avregleringar till grund för en aggressiv utlåningspolitik som i mångt och mycket liknande den amerikanska. Inte heller de isländska bankernas allt större tillgångar hade någon täckning i verkligheten. Trots det kunde de till slut växa sig flera gånger större än Islands BNP. Det lilla landet hade därmed inte en chans att lösa ut bankerna och staten tvingades ta över ägandet och alla skulder. För att få igång banksystemet igen fick Island ta stora från IMF, som satte som krav att bankerna skulle privatiseras igen. Islands skattebetalare fick i slutändan stå för notan för de vansinniga spekulationsaffärerna, vilket bromsade landets utveckling enormt.

Även i Sverige fick skattebetalarna gå in som garanter för att bankerna inte skulle dra på sig förluster. Framförallt SEB och Swedbank hade gjort riskfyllda affärer i Baltikum som började skaka i och med finanskrisen. Ett garantiprogram instiftades där staten ställde 750 miljarder kronor till förfogande för de banker som fick betalningsproblem. 2008 skapades också en stabilitetsfond där staten pytsade in 15 miljarder kronor. Ett år senare tillfördes ytterligare 19 miljarder kronor från statens försäljning av Nordea-aktier. De pengarna har skattebetalarna aldrig fått tillbaka.

Många hävdar att staten fick tillbaka de pengar centralbanken lånade ut med ränta och i själva verket tjänade runt 20 miljarder kronor.

Det är emellertid inte hela sanningen. Finanskrisen ledde till en rad akuta åtgärder för att skapa större stabilitet och trygghet i banksystemet. Bland annat höjdes insättningsgarantin, liksom bufferten som skulle kunna användas för att stötta en krisande bank i framtiden.

Hela spekulationsekonomin bygger i grunden på förväntningar och tilltro. Tron att en dag i framtiden kunna få tillbaka sina investerade pengar med avkastning är vad som skapar värden i spekulationsekonomin. Det illustreras just nu av Spotifys börsintroduktion – ett företag som aldrig gått med vinst men vars börsvärde från dag ett är större än både H&M och Ericsson, inklusive alla fabriker, tiotusentals anställda och industrihistoria.

På motsvarande vis bygger bankernas värde och vinster på marknadens tilltro att de är betalningsdugliga. I en analys från april 2015 har Finansinspektionen beräknat att värdet av den insättningsgaranti som staten utställt till insättare i banker uppgår till 26 miljarder kronor per år. Det innebär att två tredjedelar av bankernas vinster varje år är en indirekt överföring av förmögenhet från skattebetalarna till bankerna, vilket också påpekades i en analys av tankesmedjan Katalys förra året.

• • •

I efterdyningarna av finanskrisen åtalades ett hundratal banktjänstemän, mäklare och kreditgivare i USA för att ha skarvat och tänjt på reglerna. Av finanstopparna och cheferna för investmentbolagen på Wall Street ställdes emellertid ingen till svars. En enda person som arbetade på Wall Street dömdes till fängelse, Kareem Serageldin, en börsmäklare på Credit Suisse som erkände att han blåst upp sin portfölj.

I en intervju med tidningen Pro Publica beskrev en högt uppsatt bankman att den allmänna uppfattningen på Wall Street var att upplägget med kreditoptioner hade varit framgångsrikt – även efter finanskrisen. Kanske inte för bankerna de jobbade på, men för dem personligen eftersom de blivit ofantligt rika på affärerna.

De flesta av bankerna klarade sig i slut-ändan dessutom väldigt väl tack vare de statliga räddningspaketen. Året efter krisen betalade Goldman Sachs ut ett rekordstort bonuspaket till sina anställda på 160 miljarder kronor. År 2010 fick finanstopparna på Wall Street större bonusar än någonsin tidigare, totalt över tusen miljarder, varav en stor del kom från skattebetalarna. Två år senare slogs återigen nya bonusrekord. Finansminister Henry Paulson, som drivit igenom räddningspaketen, var i en intervju med Fortune ”besviken” och ”bekymrad över tajmingen” på bankernas bonusprogram.

Om världens centralbanker inte gått in och räddat de stora bankerna från att gå omkull hade förmodligen hela världsekonomin kollapsat. Stater hade tvingats gå in och ta över hela banksektorn och starta om finanssystemet. Ett sådant scenario hade enligt de flesta bedömare förlängt krisen kraftigt och fått stora negativa konsekvenser på samhällsekonomin.

Samtidigt innebar de gigantiska räddningspaket som genomfördes att det sjuka system som orsakat krisen bevarades. Trots att enorma summor gick upp i rök under finanskrisen och världsekonomin backade 2009 var investeringarna i värdepapper tillbaka på samma nivå globalt – till och med ett par tusen miljarder större, enligt IMF. Centralbankerna världen runt skapade nya pengar som trycktes in i finanssektorn för att hjulen skulle fortsätta snurra.

Efter den keynesianska räddningsyran förbyttes socialiseringen av bankerna samtidigt i allt kärvare åtstramningspaket av statsbudgeterna.

På så vis fick skattebetalarna stå för en dubbelsmäll, först genom statens garantier för att rädda bankerna, sedan genom åtstramningar i det offentliga för att stärka statsfinanserna och minska statsskulden.

Två år efter finanskrisen lanserade nästan samtliga länder i EU stora sparåtgärder på minst tre procent av BNP. Tjeckien, Frankrike, Grekland, Irland, Portugal och Slovakien drog åt svångremmen extra hårt. Även Sverige, som egentligen hade väldigt starka statsfinanser redan då, drogs med i åtstramningspolitiken under Anders Borg.

• • •

Såhär sex år senare har det visat sig att även dessa nationalekonomiska teorier var felaktiga och att åtstramningspolitiken förlängde den ekonomiska krisen i Europa. I jämförelse återhämtade sig USA mycket snabbare som lanserade en expansiv finanspolitik finansierad av den ökade inlåningen i dollar. Samtidigt snurrade Italien, Spanien och Grekland in i en ond spiral av negativ tillväxt till följd av stålbaden som drevs igenom av den europeiska centralbanken ECB, IMF och EU-kommissionen. Den amerikanska ekonomen Joseph Stiglitz kallade politiken för ett planerat europeiskt självmord.

Banksektorn fortsatte emellertid att öka sina vinster och såhär tio år senare kommer nu åter-igen politiska förslag på avregleringar.

Lärdomen av finanskrisen var att bankerna inte klarar av att reglera sig själva. Även konservativa politiker tillstod strax efter krisen att det behövdes statlig översyn och strikta kontroller av banksektorn för att den inte skulle skena.

I USA infördes den så kallade Dodd-Frank-reformen som skulle förhindra Wall Street från att ta för stora risker och enskilda banker att växa sig alltför stora. Inom EU infördes liknande regleringar och bankerna fick börja betala en avgift till en räddningsfond för framtida kollapser. Skattebetalarna skulle inte behöva gå in och täcka upp för bankernas förluster igen.

Tio år efter finanskrisen syns nu tecken på att nya spekulationsbubblor är på väg att blåsas upp. För en månad sedan röstade senaten i Washtington för att riva upp delar av Dodd-Frank-reformen och bland annat höja gränsen för när en bank kan anses utgöra en finansiell risk.

Världens centralbanker fortsätter samtidigt att trycka upp pengar som matar finanssystemet medan räntan sänkts till minusnivåer – på institutionell nivå går det alltså att ta betalt för att låna pengar. Pengar som de hispiga kapitalförvaltarna åter-igen letar med ljus och lykta för att få maximal avkastning på.

Trots att handeln med skulder och kreditoptioner var en av huvudorsakerna till finanskrisen 2008 omsätter den idag mer pengar än någonsin. Bara under förra året gjordes investeringar i sådana finansiella produkter, som numera döpts om till CLO:s, för nästan 1 000 miljarder dollar på Wall Street. Finansjättarna har också vuxit sig allt större och de tjugo största investmentbolagen kontrollerar idag 42 procent av tillgångarna, jämför med 33 procent för tio år sedan. Vinstmarginalerna har likaså ökat med 30 procent mellan 2006 och 2016.

En ny rapport från den amerikanska tankesmedjan New Financial sammanfattar läget med att ”det är förvånande hur lite som har förändrats”.

• • •

Rapporten konstaterar också att skuldsättningen globalt sett är större idag än 2006, till stor del på grund av hushållens ökade belåningsgrad. De politiska försök som gjorts för att minska underskotten och har heller inte satt något ökat tryck på företagen. Världens internationella storbolag betalar idag betydligt mindre i skatt än innan finanskrisen 2008.

De senaste åren har allt fler också pekat på likheterna mellan de skenande bostadspriserna i USA före finanskrisen och de svenska bankernas utlåning de senaste åren.

De fyra storbankerna i Sverige anses tillhöra de mest välkapitaliserade internationellt sett, men enligt Riksbanken och IMF är den högre kapitaltäckningen fiktiv, och bygger på en självuppskattning av riskerna i bankens lånetillgångar baserat på förluster bakåt i tiden. Alltså samma typ av riskanalys som fick de amerikanska bolånen att framstå som säkra före krisen för tio år sedan.

 

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.

127 000 miljarder kr

Kostnaden för finanskrisen enligt IMF.

35 000 miljarder kr

Kostnaden för att utrota extrem fattigdom i världen.

53 000 000

... människor beräknas ha hamnat i extrem fattigdom som en konsekvens av finanskrisen 2008, enligt en rapport från Världsbanken och IMF. Den största delen utgörs av människor i utvecklingsländer som förlorade sina jobb på grund av minskade investeringar i krisens efterdyningar.

50 000

... fler barn i Afrikas södra delar beräknas har dött till följd av den ekonomiska krisen under 2009 enligt en rapport från Världsbanken.