Analys/Ekonomi.

2014-02-06 16:20
  • Synliggörande av det osynliga arbetet har varit en viktig del av feminismens bidrag – både till politik och samhällsvetenskap, skriver Ann Ighe.  BILD: SvD/TT
    Synliggörande av det osynliga arbetet har varit en viktig del av feminismens bidrag – både till politik och samhällsvetenskap, skriver Ann Ighe.
  • Arbetskritiken var och är inte bara en slags antimoralism, utan också en reaktion på den tekniska utvecklingen med stora arbetsbesparande produktivitetsvinster. Om maskinerna kunde göra så mycket mer borde människorna jobba mindre, skriver Ann Ighe.  Bild: Alastair Grant/AP/TT
    Arbetskritiken var och är inte bara en slags antimoralism, utan också en reaktion på den tekniska utvecklingen med stora arbetsbesparande produktivitetsvinster. Om maskinerna kunde göra så mycket mer borde människorna jobba mindre, skriver Ann Ighe.

Arbetare världen över – försov er!

Med dagens arbetslinje bekämpas arbetslöshet med låga ersättningar, försörjningsstödet villkoras med arbetsplikt och jämställdhetspolitiken är ett rut-avdrag. Idag har kraven på arbetstidsförkortning ersatts av ”rätten till heltid”. Det räcker inte. Vi måste ifrågasätta lönearbetet i grunden, anser Ann Ighe, ekonomihistoriker. Texten är ett utdrag ur antologin After Work.

Det finns en social plats som paradoxalt nog verkar vara både den mest behagliga och den farligaste att befinna sig på, nämligen ”långt ifrån arbetsmarknaden”. Tänk semester. Tänk förtidspension eller utförsäkring. Kärnproblemet för den som är arbetslös eller sjuk beskrivs som lika med avståndet till arbetsmarknaden. Samtidigt kämpar många med arbetsskador och ohälsa som orsakas av tillvaron på samma arbetsmarknad.

Arbete har varit en viktig del av många samhällen. I alla politiska ideologier finns en syn på arbetet, i alla samhällsvetenskaper är kunskap om arbete en viktig del. I Sverige är lönearbete en viktig grund för våra sociala rättigheter. I den här artikeln kommer jag att diskutera hur lönearbete därmed också blivit en viktig del av vårt medborgarskap. På senare tid har lönearbetet i någon mening avpolitiserats, och dessutom blivit mer svåråtkomligt för många. Rättigheterna i förhållande till lönearbetet förefaller ha blivit färre, skyldigheterna fler.

Innanför och utanför samhället

Arbetslinjen används som en sorterande princip för vilka reformer som är bra och vilka som är dåliga. Arbetslinjen avgränsar i symbolisk, social och ekonomisk mening tydligt vem som är innanför och vem som är utanför samhället. Den är inget nytt påfund, utan blev en del av ekonomiskt tänkande och statlig politik redan på 1840-talet. Fattiga kunde om de inte själva hittade jobb också anvisas arbete. Redan då fanns diskussionen om krav och ersättningsnivåer. Överlag var principen in på mellankrigstiden att nödhjälpsarbeten av olika slag skulle betalas med låga löner.

Arbetslinjen version två etablerades under 1900-talet av arbetarrörelsen. Arbetet fördes fram som en väg till sociala rättigheter, men inte vilket arbete som helst, utan lönearbetet. Därigenom skulle ett rättvisare samhälle nås. Den arbetslinjen handlade om att ge aktivt stöd vid arbetslöshet, men alltid prioritera att med åtgärder som omskolning och flyttbidrag återföra en människa till arbetsmarknaden. Under 1900-talet kom välfärdsstaten också att omfatta transfereringar som inte utgår ifrån arbete, utan från en specifik livssituation. Till exempel folkpensionen vid en viss ålder eller barnbidrag för dem med barn. Men de system som bygger på ersättning för förlorad arbetsinkomst är några av välfärdens viktigaste: Sjukpenning, arbetslöshetsersättning, tjänstepensioner och föräldrapenning. I denna version av arbetslinjen uttrycks också lönearbetet ofta som en rättighet i sig självt. Dock tappade projektet en hel del i politisk trovärdighet efter en lång period av massarbetslöshet sedan 1990-talskrisen.

Djärv stöld från S

Dagens version av arbetslinjen framstår som en djärv stöld av ett begrepp som tidigare varit hårt knutet till den socialdemokratiska välfärdsstatens arbetsmarknadspolitik. Den nya arbetslinjens entreprenörer är förstås den borgerliga alliansen, och allra främst de nya Moderaterna.

Det är omöjligt att inte slås av likheter med 1800-talets variant av arbetslinje, hur linjen liksom beskriver en spiral. Arbetslöshet ska bekämpas med låga ersättningar. Understöd ska förenas med hårda krav på individen att ta arbete när och var som helst. Även fattigvårdens efterföljare, försörjningsstödet, ska nu kunna villkoras med en arbetsplikt som svårligen kan tänkas innebära att mottagaren kommer närmare den mytiska arbetsmarknaden. Lönearbetet är fortsatt starkt en skyldighet, men kopplingen till rättigheterna blir för många allt svagare.

Parallellt med de moderna ideologierna om arbete finns det en kritik av lönearbetets olika former. ”Arbetarklassen världen över – försov er!” gick på 1980-talet att läsa på plakat och t-shirtar. Ett olydigt uppror från den unga frihetliga vänstern mot den arbetsmoraliskt oförvitliga arbetarrörelsen och mot dess inordning i det kapitalistiska systemet. Hela det reformistiska projektet med välfärdsstaten byggde på en sorts rättviseideal där arbetarna fortsätter att gå till jobbet i utbyte mot hyfsad betalning, pension och respekt. I gengäld skulle en stark arbetsmoral upprätthållas.

Delar av den arbetskritiska tanketraditionen pekar framförallt på det som kan kallas för de utomekonomiska funktionerna av lönearbete. Alltså, att arbetet inte endast är en aktivitet för försörjning och produktion av nödvändiga eller önskade varor och tjänster, utan också har en rad andra funktioner, som socialisering och kontroll. Arbetet var det som skulle göra klart för en individ vilken ens plats i samhället var; passande efter såväl kön som klass.

Arbetskritiken var och är inte bara en slags antimoralism, utan också en reaktion på den tekniska utvecklingen med stora arbetsbesparande produktivitetsvinster. Om maskinerna kunde göra så mycket mer borde människorna jobba mindre. Robotiseringen skulle lösa arbetaren från maskinens fjättrar. Detta hopp satt till att robotar skulle utföra allt mer av det mänskliga arbetet kan få sammanfatta en utveckling som egentligen lika mycket byggde på allt mer användande av olja, nya effektivare transportmedel och distributionssystem och ett kvalitativt hopp i informationsteknologi. Det ställdes också krav om att effektivitetsvinsterna inte skulle leda till arbetslöshet, utan omvandlas till mindre farliga arbeten, mer meningsfulla arbeten och gemensamma nyttigheter som en delad välfärd. Och slutligen också till arbetstidsförkortningar och därmed mer tid för alla till aktiviteter som inte var styrt lönearbete.

Solidaritet med de arbetslösa

Det arbetskritiska perspektivet fick något av en knäck i och med 1990-talskrisens hårda omvandling av det svenska samhället – och med det av arbetsmarknaden. Den antiauktoritära kritiken av lönearbetets förtryckande sidor fick stå tillbaka för solidaritet med de arbetslösa. På 1990-talet började en defensiv hållning bli uppenbar hos stora delar av vänstern.

Vad som hänt med kravet på sex timmars arbetsdag är ett exempel på det. Det innehåller en vision om att lönearbetet skulle kunna fördelas mer rättvist bland de arbetsföra, och därmed minska arbetslösheten, men också att det skulle kunna bidra till en mer rättvis fördelning av det obetalda arbetet mellan kvinnor och män. Kravet har gång på gång avvisats av socialdemokratin. Alla versioner av arbetslinjen har i slutändan varit starkt misstänksamma mot den sortens tänkande – mer arbete är ändå per definition alltid bättre än mindre. Det är inte en slump att kravet har drivits av kvinnorörelsen och mindre partier, med den starkaste feministiska profilen. Och det är förstås heller ingen slump att det inte har gått igenom. Sex timmars arbetsdag är inget för en tillväxtpakt.

Liv i mätbara enheter

Kritiken av den socialdemokratiska arbetslinjen på 1970- och 1980-talen riktade sig emot industrisamhällets stenhårda strukturerande av människans tid och liv i mätbara, lättkontrollerade enheter. Alla de gränser som det storskaligt organiserade arbetet satte för människors fysiska och mentala frihet. Idag är arbetskritiken lika mycket driven av den gränslöshet i tid och rum som ett modernt arbetsliv präglat av globalisering och informationsteknikens revolutionerande krafter utsätter människorna för. På sitt sätt har allt fler arbeten idag kommit att präglas av vad som under 1900-tal särskilt karaktäriserade kvinnors arbete. De är inte strikt reglerade till en viss del av dygnet, utan pågår ständigt.

Mannen skapade arbetsmarknaden. Kvinnan trädde in på den. Så lyder i praktiken den historiska skapelseberättelsen om lönearbetet. Med marknadssamhällets och lönearbetets framväxt kom kvinnor att arbeta för marknaden i mindre utsträckning än män. För att upprätthålla den manligt definierade skapelseberättelsen om arbetsmarknaden måste i stort sett allt arbete inom hushållets ram bortses ifrån.

Synliggörande av det osynliga arbetet har varit en viktig del av feminismens bidrag – både till politik och samhällsvetenskap. Många arbetstimmar hör till de oräknade, såväl i historien som nu i det som ofta kallas den informella sektorn i utvecklingsländer. Det är en upprepning till leda, med den ständiga risken att förstärka stereotyper, men det måste sägas: Kvinnors arbete är osynliggjort. Kvinnors arbete är upprepning och reproduktion. Kvinnors arbete sätter inte ramarna, det följer rytmen hos andras behov.

De delar av tjänstesektorn som består av handfast arbete med människor och deras omedelbara behov påverkas förvisso av teknisk utveckling. Det arbete som en sjuksköterska eller förskollärare gör har förändrats mycket under en 50-årsperiod. Men inte på samma sätt som gruvbrytning, bilbyggande och processindustri. Sjuksköterskan och förskolläraren har inte i lika hög grad blivit onödiga i förhållande till vad de producerar. Därför kan en feministisk arbetskritik i ett samhälle med stark könsarbetsdelning inte bygga på hoppet om robotiseringens befriande kraft. Utan den måste innehålla ett grundläggande ifrågasättande av vad som egentligen är arbete. Vad ska betalas, hur mycket, av vem?

Göra varor av kvinnors arbete

En feministisk strategi har varit att synliggöra och kräva att även kvinnors arbete blir betalt – och därför mer av en vara. Allt från obetalt omsorgs- och hushållsarbete till ideellt arbete på till exempel kvinnojourer. Det är en strategi som i mycket sammanfaller med välfärdsstatens framväxt. På så sätt har kvinnor både avlastats i sitt obetalda arbete och blivit mindre beroende av (sina) mäns positioner på arbetsmarknaden. Den svenska välfärdsmodellen bygger på kvinnors betalda arbete. Frihet och jämställdhet genom varublivande. Så har mer jämställdhet uppnåtts, så har arbete synliggjorts, så har ett direkt socialt medborgarskap blivit mindre könsspecifikt.

Men, utvecklingen har också gjort vändningar som inte var helt förutsägbara: Det betalda hushållsarbetet i andras hem försvann nästan helt under några årtionden, när dagis och hemtjänst trängde undan hembiträden och obetalt arbete. Men det har nu gjort en come-back, understött av rut-avdragen för hushållsnära tjänster. Dagens arbetslinje älskar rut-avdraget, är rut-avdraget. En bättre påminnelse om att även feminismen har en höger-vänster dimension har vi aldrig fått.

Vad är välfärd?

Feminister fortsätter att ifrågasätta vad som är arbete och vad som är välfärd – för vem. Men feminister idag måste också hantera en genusordning som är en del av en global kapitalism. Arbete och välfärd i ett land som Sverige hänger tydligt samman med omvärlden, både genom migrerande arbetare och genom de varor som konsumeras. Idag talar vi om både omsorgskedjor och produktionskedjor som spänner globalt.

Finns det en feministisk arbetskritisk agenda idag? Kraven om arbetstidsförkortning har nästan helt ersatts med ”rätten till heltid”. I och för sig är det en viktig fråga, och framförallt är det en reaktion på ett otroligt orättvist system. Inte minst den offentliga sektorn har exploaterat kvinnors arbetskraft till bristningsgränsen mot väldigt låg kompensation, och utvecklingen går i många fall bara mot det sämre. Rebecka Bohlins reportagebok ”De osynliga” ritade en tydlig karta över delade turer och osäkra anställningar. Mer arbete är dock inte självklart lösningen. Ekonomen Guy Standing driver med emfas att den gamla sociala modellen för trygghet måste tänkas om – att uppkomsten av ett prekariat, det vill säga arbetande utan eller med begränsade trygghetslösningar och rättigheter nöter sönder välfärdsstatens tidigare reformistiska lösningar. Kollektiva förhandlingars betydelse minskar, generella nivåer för vissa typer av arbeten görs om till ”individuell” lönesättning. Många människors förhållande till arbetsmarknaden är idag återigen så utsatt att det är nödvändigt att tänka om.

Ann Ighe
Ekonomihistoriker vid Göteborgs universitet.

Fotnot. En version av denna text har publicerats i tidningen Bang och utgör ett kapitel i boken After Work.

DIGITAL PRENUMERATION

TVÅ VECKOR GRATIS!

Läs alla artiklar från Dagens ETC utan kostnad första två veckorna. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom Dagens ETC direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Prenumerera” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter