De dåliga nyheterna är att förlusten uppmärksammades redan för 86 år sedan. Det var James Truslow Adams som i boken ”The Epic of America” från 1931 varnade för att amerikaner började bli allt mer materialistiska. Att nationens fäder inte menat att högre lön och den senaste bilen var livets slutpunkt. Att det som borde eftersträvas är allas möjlighet att uppnå sin fulla potential, oavsett rikedom och födslorätt. Att den amerikanska drömmen – ett uttryck som myntades i samma bok – höll på att falna.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
De goda nyheterna – för dem som förespråkar materialism – är att nationen helt enkelt struntade i James Truslow Adams varningar och fortsatte eftersträva drömmen så som de flesta uppfattar den – jakten på rikedom, att bli en ”self made man”.
Drömmen falnar
Idag enas fler och fler forskare om att denna materialistiska jakt gått i stå och att drömmen börjat krackelera, åtminstone för vissa amerikaner. Både inkomstklyftor och möjligheten att klättra minskar.
I början av maj publicerades en studie ledd av Harvardprofessorn Raj Chetty som visade att andelen som tjänar mer än sina föräldrar – ett vanligt sätt att mäta social rörlighet – har sjunkit från 90 procent bland dem födda 1940 till 50 procent bland dem födda på 80-talet.
Dessa 50 procent är ojämnt fördelade i befolkningen. Sannolikheten att tjäna mer pengar än föregående generation är nästan dubbelt så hög i den rikaste halvan av befolkningen som i den fattigaste.
Ackumulationen av pengar har gjort att den rikaste procenten gått från att äga 10 procent av rikedomarna 1980 till 22 procent 2012.
Simulerade ny politik
När Harvardforskarna simulerade en fördelning av dagens inkomster i linje med den amerikanska politiken från 40-talet visade det sig att den sociala rörligheten i teorin inte hade behövt vara lägre än 80 procent. Forskarna drar därför slutsatsen att det är den ojämlika fördelningen av resurser som ligger bakom den falnande amerikanska drömmen.
Ett liknande mönster finns i Europa, om än mer komplext. I vissa länder har den sociala rörligheten ökat. Danmark, Finland och Nederländerna är tre av dem. I Tyskland, Spanien och Ungern har rörligheten däremot minskat, men i långsam takt. Desto snabbare har nedgången gått i Österrike, Bulgarien, Frankrike och – märkbart, enligt Eurofound, EU:s fond för förbättrade levnadsvillkor – Sverige.
I en färsk rapport varnar fonden för att flera av de faktorer som tidigare bidragit till en hög social rörlighet i Sverige förändrats på ett negativt sätt sedan mitten av 90-talet. En riskfaktor som särskilt pekas ut är det fria skolvalet, som enligt rapporten ”vidgat gapet mellan familjer”.
OECD varnar
Eurofound är inte ensamma om att ha noterat Sveriges kräftgång. OECD har sedan ett par år tagit upp problemet med ökande svenska inkomstklyftor, som i förlängningen riskerar att leda till att rikedomar ansamlas i toppen och möjligheten för de fattigare att få det ekonomiskt bättre än sina föräldrar minskar.
Några definitiva slutsatser om en negativ trend drar vare sig OECD eller Eurofound. Den sociala rörligheten har minskat, men det påpekas samtidigt att det är svårt att säga om det handlar om ett tillfälligt brott i utvecklingen eller om en varaktig trend.
– Den sociala rörligheten har varit påfallande stabil över tid. Och jämfört med USA och andra undersökta länder har Sverige haft större social rörlighet, tack vare vårt välfärdssystem, säger Lena Sohl, lektor i sociologi vid Södertörns högskola.
– Men samhället har blivit mer ojämlikt och många forskare är oroade över vad som kommer att hända om samhället inte kan leverera samma slags välfärd som tidigare. Vi står mitt i ett skifte, säger hon.
Klassresans paradox
Det finns samtidigt en paradox i klassresandet. Platserna är begränsade. Den som vill ta sig uppåt måste knuffa ned någon bakom sig. Problemet är kanske inte så stort om någon blir omsprungen, men i övrigt behåller sin inkomst och status. Desto allvarligare är det om den omsprungne också faller ned några pinnhål på samhällsstegen. Om detta talas det för lite, enligt Lena Sohl.
– Det är typiskt att man pratar mer om uppåtgående social rörlighet. Det är en berättelse som passar bättre när man pratar om framgångssagan Sverige. Men när ojämlikheten ökar tror jag det blir en viktigare fråga att titta på. Det finns en studie från 2008 där man tittade på social rörlighet. 48 procent hade flyttat på sig, men nästan en tredjedel av dessa hade gjort en klassresa nedåt. Det tycker jag är ganska uppseendeväckande.
