Varför är måttstockarna så olika?

Sverigedemokraterna drömmer om total tystnad.

Systemet är utformat för att göra livet svårt för fattiga och enkelt för rika. 

En riksdagsledamot kan inte se kritik från en pensionär som ett omotiverat påhopp.

Tiden går ruskigt fort på utsidan – och olidligt långsamt i Joakim Medins cell.

Det rättsväsendet gjort mot mördade Mohameds föräldrar är oförlåtligt. 

Och myndigheterna ska göra reklam för återvandringsbidraget. 

Kanske vill vi intala oss själva att klimatkrisen är diffus och avlägsen för att slippa ta in vilken fara vi, och våra närmaste, faktiskt står inför.

Vi måste börja omfamna medelmåttigheten. 

Det är nästan imponerande att lägga fram sina tankar om barn och lycka utan att ägna kvinnors förutsättningar en enda tanke. 

Det går inte att bortse från influencerkulturen när vi pratar om ätstörningar och skönhetsideal.

Mer än en tredjedel av reformutrymmet går till avdrag för renoveringar.

Skidåkaren Frida Karlssons stalker dömdes inte till fängelse, eftersom han anses förstå att hon inte vill ha någon kontakt med honom. Ursäkta, va?

Tågvreden trappades upp ytterligare när jag upptäckte den finstilta texten.

Malmer Stenergards reaktion på det som sker i Gaza är trots allt inte vagt. Hennes symboler och handlingar visar var hon står.

Det måste inte vara såhär.

Till slut har S insett att karensavdraget måste bort.

Makten ligger inte ens i partiets egna händer.

Har vi glömt vad kärnvapen är för något, nämligen ett massförstörelsevapen som kan utplåna hela mänskligheten?

Det är fegt att hänvisa till den svenska modellen i stället för att lagstifta om kortare arbetstid.