Innan allt detta var han chef på finansmarknadsavdelningen på finansdepartementet under både Ingvar Carlssons och Carl Bildts regeringsår. Han var alltså med när de ansvariga ekonomerna fattade beslutet att Sverige skulle ha en fast valuta vilket 1992 skapade den största finanskrisen landet upplevt. Det absolut dummaste beslut en enig svensk ekonomisk expertelit genomfört.

1993 fick han dock jobbet att städa upp bland bankerna i Bankstödsnämnden.

Detta med arbetet i Basel är en viktig detalj. Ingves har alltså varit med och aktivt skrivit reglerna för hur bankerna ska agera. Han har varit med i övergripande program, i detaljregler och suttit med i alla beslut om hur finansvärlden ska fungera.

Han har i decennier varit Sveriges ­mäktigaste politiska ekonom och med tanke på det är det inte så konstigt att han aldrig behövt utstå en verkligt kritisk diskussion över vad han gjort och tyckt utan kunnat gå skadefri genom år av misslyckanden.

För att det är ett misslyckande behöver vi inte tvista om.

Eller som Ingves själv sa på presskonferensen den 6 mars 2018:

– Ekonomin är i ett tillstånd som skiljer sig ganska mycket från läroböckerna och hur vi hade föreställt oss att det skulle se ut.

Han säger ”oss”. Inte ”jag”.

Det är inte en modest blygsamhet som väljer ordet.

Det är ett stillsamt påpekande över att ingen har haft rätt och att ingen därmed kan sägas vara ansvarig.

Framför allt inte Ingves.

Det är en lustig värld, finanspolitikens värld. Det handlar om något hundratal ekonomer, de flesta med grå kostym och deras huvuduppdrag är att styra marknaden genom att försöka prata till den.

Litenheten gör att den som på allvar framför fakta eller idéer som går på tvärs med huvudtalaren, snabbt upptäcker att ingen dörr öppnas in i beslutrummen.

Och det är dit man vill.

För även om det i beslutsrummen mest fattas beslut som har marginell betydelse, så är det i dem som löner och förmåner finns. Inte i första hand genom statens välvilliga lönenivåer för experter. Utan i den privata världen utanför.

Det här handlar om att de som har jobben att kontrollera och övervaka finans­marknaden ständigt rekryteras över till de privata bankerna när de lärt sig jobbet. Då kan de nämligen underlätta för de privata att hantera myndigheterna. (Det här är framför allt ett problem för Finansinspektionen som får se nära en femtedel av personalen byta sida i år.)

Det är nu ett problem som inte kan skyllas på Ingves, men en delförklaring till varför han kunnat gå så skadefri genom decennier på toppen.

Så fri från öppen seriös diskussion att han lite hånfullt kan säga på presskonferensen att alla ju verkar vara experter på finanspolitik numera.

Expertens fnysning.

Har han alltid vunnit striden?

Nej, 2013 fick han snöpligen se hur uppdraget att kontrollera bankerna genom att ha ansvar för ”makrotillsynen” gick från Riksbanken till Finansinspektionen, en klassik maktkamp bakom stängda dörrar där Riksbankens försök stupade på att man började registrera svenska folkets lån. Ja, alla våra lån. Den typen av insikt i svenska folkets privata ägande ville inte alliansregeringen se. Ingves fick backa. (Hela den berättelsen finns i en tidigare artikel från 2013.)

Så vad har han gjort Ingves, hur har han styrt vår finanspolitik?

För kom ihåg att det är experterna som styr, inte politiken.

Till att börja med har han sedan han blev Riksbankens ordförande ordnat så att du förlorat väldigt mycket pengar som global medborgare. Om vi tar en årslön på 30 000 dollar år 1995 så var det då 311 000 kronor. I år är det 214 000 kr. Du har alltså blivit 100 000 kronor fattigare jämfört med när han blev chef, räknat i dollar.

Det här kan tyckas som något Ingves inte rår på men i Riksbankens uppdrag ligger att långsiktigt försvara en stabil valuta. Men ändå har Ingves politik varit att tvärtom låta kronan falla.

Det här har skett genom att han konsekvent har prioriterat ett inflationsmål på två procent, något som verkligheten hela tiden vägrat att leverera.

Att sänka kronans värde har då varit ett sätt att få in lite inflation i landet genom höjda importpriser.

Det är åtminstone den officiella för­klaringen.

En betydligt sannare förklaring är nog att det Ingves gjort är att stödja svensk exportindustri som med en låg kronas rabatt ror hem fler affärer.

Detta är dock inget som är Riksbankens uppdrag vilket innebär att det som sker inte kan förklaras med annat än att det som sker trots allt sker. Ingen är ansvarig när utvecklingen blir en annan än den ”vi” hade räknat med.

Jo regeringar kan avsättas via val, men regeringar styr inte Riksbanken, den är ­”oberoende” och om någon ifrågasätter det där får man fort höra att både IMF och ECB starkt betonar hur viktigt det är med riksbankschefer som ingen kan styra.

Så ”misstag” kan fortsätta som om de aldrig hänt. Riksbanken tokköpte stats­obligationer under flera år för att få upp ­inflationen vilket gjorde pengar till en gratisvara och därmed ökade klyftan rejält mellan de som har och de som inte har.

På samma sätt drev Ingves en hög ränte­politik när ekonomin var på botten och ­massarbetslösheten bet sig då kvar i onödan.

Och nu ska alltså inflationen bekämpas när all penningpolitik i decennier handlat om att försöka få igång den.

Hur skapar man inflation?

Sänk priset på pengar, säger Ingves och försöker med låg ränta och minusränta år efter år. Men de låga räntorna leder inte till inflation, tvärtom leder de bara till en enorm ökning av lån som går till bostäder. Vi får ständigt ökade bostadspriser men det räknas ju inte som inflation utan som förmögenhetstillväxt.

Så kommer kriget. Energichockerna. Oro över matprisernas globala utveckling. Butiker tokhöjer priser och andra affärer följer efter. Prisökningarna skapar inflation.

Hur bekämpar man inflation?

Höj priset på pengar, säger Ingves och ­höjer styrräntan från minus till 2,5 procent.

Genom att räntorna därmed ska stiga i hela ekonomin så ska också konsumtionen minska och inflationen därmed falla på grund av lägre efterfrågan.

Det här är naturligtvis ett väldigt skakigt sätt att styra en ekonomi.

Dessutom djupt felaktigt.

Inflationen beror nämligen inte på ­svenska folkets enorma köpglädje. Den verkliga orsaken påverkas inte av räntehöjningar, det enda som kan mildra elprischock och matchock är om staten storinvesterar i ny energi eller storstöder mer svensk matproduktion.

Det är nämligen inte mängden pengar som skapat inflationen, isåfall skulle vi haft den hela 10-talet då Ingves kört med minusränta och köpt upp både stadsobligationer och före­tagsobligationer för att höja priset på dem. Vilket inte fungerade.

Något är brutalt fel i hela teorin, vilket Peo Hansen och Patrik Witkowsky nyligen gick igenom i Dagens ETC.

Men eftersom alla kritiker är okunniga, enligt Ingves, blir det ingen debatt, detta med pengar är ju svårt och varför skulle någon som inte suttit i alla dessa beslutsrum någonsin kunna förstå hur svårt det är?

Man kan ju tänka lite logiskt. Om det verkligen stämmer att höjd ränta skulle minska inflationen, då skulle ju höjda priser i Ica-butiken göra samma sak. Efterfrågan sjunka. Men folk måste ha mat och folk måste ha el. Vill man bromsa prisökningar måste man antingen reglera priserna eller ge stöd till mer produktion.

Att höja räntan påverkar inte elpriset ett dugg.

Men vad skulle egentligen en riksbank kunna göra för att hjälpa medborgarna och inte finanskapitalet? Det finns en spännande möjlighet som Ingves faktiskt utrett. Man skulle kunna inför en E-krona, alltså en digital krona stödd av Riksbanken där alla medborgare få ha ett konto inne i banken med sina tillgångar säkrade. Så skulle medborgarna skyddas mot bankernas spekulationsspel och slippa deras utpressning med avgifter, låg sparränta och hög låneränta.

Men förslaget innebär en maktförskjutning från de privata bankerna till staten som ingen i beslutsrummen vill se.

Nu får Riksbanken en ny chef. Erik Thedéen. Han har som chef på Finansinspektionen ungefär samma track record som Ingves. Thedéen har lagt all resurser på att övervaka små aktörer medan de stora bankerna fått härja fritt. De svenska bankskandalerna har alltid avslöjats av andra än FI och i slutändan är det alltid USA:s myndigheter som granskar och bötfäller svenska (och andra länders) banker). Miljarderna skickas över Atlanten som böter till den amerikanska staten, för ingen kan ju vara bank om man inte får köpa och sälja dollar. Analysen i finansvärlden handlar inte om de fuskat eller inte, utan om Danske Bank ska få betala mer än Swedbank i böter.

Storebror bestämmer.

Det där kan verka märkligt, kan svenska banker styras från USA, men det är inte märkligare än att Riksbanken styrs från Grossmarkthalle, alltså den gamla grossistmarknaden i Frankfurt där Europeiska centralbankens huvudkontor ligger.

För i grunden styrs alla de svenska riksbanksbesluten av vad ECB redan gjort, Ingves kan aldrig agera mot den bank som sätter ränta och köper statsobligationerna i Europa.

På samma sätt är ECB en aktör som följer efter amerikanska Fed.

Den internationella spekulationsekonom som hela världen lider under är inte något riksbankerna kontrollerar eller agerar emot. Det enda de gör är att se till att de stora bankerna inte havererar, när de ändå gör det är det ”all in” – nya offentliga pengar – som gäller.

Att vi överhuvudtaget har en riksbank i Sverige beror på att vi inte anslöt oss till euron, den vinnande sidan ville ha kvar en svensk krona för att kunna föra en självständig finans­politik.

Nu har den inte blivit särskilt självständig om man inte med det menar att man har en riksbank som ständigt har fel.

För det mest pinsamma rekordet som ­Ingves har är att de prognoser han presenterat i princip alltid visat sig vara fel. Litegrann är det självuppfyllande eftersom Ingves envisats med att låta tiondelar av en procent avgöra hur en kurva ska se ut.

Det är nämligen så en ekonom räknar.

I tiondelar och varför inte i en tiondel av en tiondel.

Siffrorna ser ju så säkra ut i Excel­dokumentet.

Och om verklighetens siffror säger något annat så är det bara att inse att verkligheten har fel.