Var han bara disträ, eller var det en markering av en besegrad kolonialmakts långsinta bitterhet?
Hur som helst, Bolivars svärd rymmer många historier. Jag var med när den mest omtalade skedde.
Sällan har en politisk kupp varit så fyndigt förberedd som när gerillagruppen M19 stal Simón Bolivars svärd i Bogotá i januari 1974.
Jag minns annonser som började dyka upp i tidningarna i början av året:
”Värk, parasiter, dåligt minne?
Lösningen är nära!
Snart är M19 här!”
Annonserna måste ha varit speciella på fler sätt, för jag minns att vi kommenterade dem och fantiserade om vad det kunde vara för slags märkvärdig produkt som skulle vara effektiv för så olika problem. Så kom den 17 januari. Den dagen löd annonserna ”M19 – nu är vi här!”, eller något i den stilen.
Natten innan hade Simón Bolivars svärd stulits från hans museum La Quinta de Bolivar och där svärdet förvarats låg istället en lapp undertecknad av en ny gerillagrupp som kallade sig M19 och som förklarade att svärdet på nytt dragit ut i kamp mot folkets exploatörer, ”nu i våra händer”.
Parollen ”Alerta, alerta que camina la Espada de Bolivar por América Latina” (Hör upp, hör upp Bolivars svärd vandrar genom Latinamerika) började ropas på möten och demonstrationer runt hela kontinenten.
Efter stölden gömdes svärdet på olika ställen, på en bordell, hemma hos den gamle svenskättade poeten León de Greiff och så småningom på Kuba. Först efter 16 år,1990, då fredsavtalet mellan regeringen och M19 undertecknades, återlämnades Bolivars svärd till de colombianska myndigheterna. Och nu fick det alltså vara med som huvudperson på Gustavo Petros presidentinstallation.
Gustavo Petro var med i M19 och att ha med Bolivars svärd på presidentinstallationen var som ett sätt att knyta ihop säcken, typ att säga: Den väpnade kampen är slut, M19 finns inte längre, men kampen fortsätter.
Men svärdet i Bogotá var inte Bolivars enda svärd. Det finns minst sex svärd på olika håll. Det svärd som finns i Caracas kopierade Hugo Chávez i dussintals kopior för att dela ut till så många allierade – bland andra Kadaffi och Mugabe – att det nästan förlorat sin glans. Men vare sig det i Caracas eller det i Bogotá var det svärd som Bolivar var mest fäst vid.
Det var istället ett svärd som han fick av Haitis president Alexandre Pétion 1816 i samband med att Bolivar, med Haiti som bas, organiserade de expeditioner som på allvar inledde befrielsekrigen först i Venezuela, vidare till Colombia, Ecuador och Bolivia. När Pétion gav Bolivar svärdet bad han honom att se till att mänskliga rättigheter skulle bli rättesnöre i de områden han befriade och han bad speciellt att Bolivar skulle göra slut på slaveriet.
Det var bara tolv år sedan som Haiti efter ett segrande slavuppror blivit Amerikas första oberoende nation. Samtidigt levde slaveriet i högsta välmåga både i Nord- och Sydamerika. Och där betraktades Haiti, där slavarna befriat sig, som ett hot. Pétions vädjan till Bolivar var därför också en vädjan om att hjälpa till att neutralisera det hotet och motverka den isolering som Haiti redan började känna av.
Förutom svärdet fick Bolivar också annan utrustning av Pétion. Fartyg, vapen och ammunition men även soldater. Stödet från Haiti var i själva verket avgörande för att Bolivar skulle kunna avancera och så småningom framstå som Latinamerikas store befriare. Pétions svärd var med i alla de viktiga slagen som ledde till befrielsen.
Men hur gick det med Bolivars löften till Pétion?
Inte så bra. Bolivar ägde själv 2 000 slavar som arbetade på ett dussin olika egendomar. Av dem befriade han sex. De enda slavar som i övrigt blev fria var de som gick med i befrielsearméerna. Därför fanns det både i Bolivars armé och i den andre store befrielsehjälten som befriat länderna i söder – Argentina, Chile och Peru – argentinaren José de San Martíns armé, gott om svarta soldater, som ofta gick i främsta ledet. Men som glömts bort i den officiella historieskrivningen.
Som så ofta i Latinamerika väger myten tyngre än verkligheten.
Och Alexandre Pétion väntar fortfarande på att Simón Bolivar ska uppfylla sitt löfte.
