Det var så folkmordet i Rwanda i april 1994 inleddes. Det fanns en rad tecken på vad som skulle komma att ske, men världen valde att inte göra något.

Världspressen i Afrika befann sig på en stor konferens i Sydafrika, FN hade annat att tänka på och de gamla kolonialmakterna Frankrike och Belgien hade tidigare lagt grunden till folkmordet.

Kofi Annan vägrade skicka hjälp

Cirka en miljon människor från minoritetsgruppen tutsis stod ensamma och tre fjärdedelar av dem mördades. De 2 500 i FN-trupperna som fanns i landet ingrep inte, utan skrämdes bort att hutu-milisen, den dominerande etniska gruppen.

Den moderata premiärministern Agathe Uwilingiyimana hade en livvakt bestående av 15 FN-soldater, men när de konfronterades av milisen gav de upp och hon höggs ihjäl med machetes.

Det var likadant överallt. FN-trupperna drog sig tillbaka. Den kanadensiska generalen Romeo Dallaire som var befälhavare för trupperna vädjade till FN:s generalsekreterare Kofi Annan att få förstärkningar och tillåtelse att ingripa. Annan vägrade och beordrade Dallaire att inte göra något som ”kunde leda till användning av våld”.

Tre veckor in i folkmordet röstade FN:s säkerhetsråd för att dra tillbaka FN-trupperna med undantag för 270 man.

Stödet gick till folkmördarna

Slaktandet fortsatte utan att omvärlden ingrep fram till att en rebellarmé bestående av tutsis från grannländerna och med stöd av Uganda. Då agerade Frankrike och krävde att rebellarmén, RPF, skulle iaktta vapenvila med Frankrike evakuerade franska medborgare. RPF vägrade och kunde stoppa folkmordet – det är därför Frankrikes president Emmanuel Macron i dagarna bett om förlåtelse för landets smutsiga roll i folkmordet.

Även efter att RPF krossat hutu-miliserna vägrade övriga världen ge stöd till Rwanda – istället gick stora bidrag till folkmördarna som flydde till stora läger i Kongo där de planerade att återta makten i Rwanda.

Människor blev kackerlackor

Personligen kände jag att media totalt svikit Rwanda och så fort det var möjligt åkte jag till landet för att skildra uppbyggnadsarbetet och de lokala domstolarna, gachasas, som hade i uppgift att döma folkmördarna och försöka bygga upp någon form av enighet i landet igen.

Det var en fruktansvärt svår uppgift. Hutu-extremisterna hade under en lång tid gjort allt för att avmänskliga tutsier, de kallades kackerlackor och var enligt propagandan inte människor. Propagandan fick fruktansvärda följder. En mamma kunde efter tryck från sina grannar döda sin egen baby med hänvisning till att pappan var tutsi. Då hade hon först medverkat till att mörda sitt barns pappa.

De lokala hutu-prästerna uppmanade människorna att göra sin plikt gentemot Gud, sitt land och sina hutu-släktingar genom att utrota kackerlackorna. Hon lydde. Jag träffade en rad av mördare som utan sinnesrörelse berättade om vad de hade gjort, hur de hade huggit ihjäl sina grannar och deras barn för att de var tutsier.

Överlevde mot alla odds

Den främsta uppgiften för den nya regimen i landet blev att försöka ena Rwanda igen – och samtidigt skydda befolkningen från nya folkmord. Hämnd togs ut, men i huvudsak kämpade den nya regeringen under Paul Kagame för att försöka hålla ihop landet.

Under mina resor där träffade jag själv en tutsi-kvinna som lämnats som död efter att hon överfallits. Hon hade varit gravid och hennes tilltänkta mördare hade skurit ur fostret ur henne mage och slagit henne i huvudet med sin machete.

Mot alla odds överlevde hon och några år senare träffade hon sin mördare och jag var där. Med gråten i halsen förlät hon honom för att därigenom visa att Guds förlåtelse existerade. Med hennes förlåtelse slapp hennes mördare fängelse.

Kanske var denna förlåtelse en förutsättning för att Rwanda skulle överleva.

Jag och min vän Eric Kabera som var med vid mötet var fyllda av avsmak. Vi trodde inte ett ögonblick på mördaren, han visade ingen ånger, hans ögon var blanka – han ville bara slippa straff för sina illgärningar. Men när hon förlät honom kunde han gifta sig på nytt, ta ett jobb och fortsätta sitt liv, kanske var denna förlåtelse en förutsättning för att Rwanda skulle överleva.

Clinton framförde sin ursäkt

Andra kom också och bad om förlåtelse. USA:s president Bill Clinton kom till Kigali och lade blommor på minnesmonumentet över folkmordets offer. Han höll ett tal där han, så vitt jag kunde förstå, var ärlig i sin ånger över att USA inte ingripit.

En del av förklaringen var den räd som USA gjort för att rädda folk, framför allt amerikaner, från Somalia när klanerna och Al-Shabab tagit över. Det slutade med katastrof. Amerikanska helikoptrar sköts ned och soldater från USA släpades fastbundna efter bilar runt i huvudstaden Mogadishu. I det läget var det svårt att motivera nya räddningsaktioner i Afrika.

Jag var på reportageresa i Kigali när Clinton kom dit. Clinton själv var hårt bevakad av säkerhetsstyrkor och omöjlig att komma nära, men till min förvåning träffade jag den skådespelaren Kevin Spacey på Kigalis gator. Han hade följt med presidentplanet för att se vad som hände i Rwanda. Han hann dock inte säga mycket innan hans agenter och säkerhetsmän kom och förde iväg honom. 

Pålitlig favorit för bistådsgivare

Under Paul Kagames regim har Rwanda haft en fantastisk utveckling efter folkmordet. Landet har utrotat en stor del av korruptionen, har gjort fantastiska framsteg inom hälsovård och utbildning. Rwanda har blivit en favorit bland biståndsländer och investerare – man vet att pengarna går dit de ska och ger resultat.

Många menar att Kagame inte längre kan motivera den bristande demokratin utifrån folkmordet. 

Samtidigt har Rwanda utvecklats till mycket auktoritär stat med stora begränsningar när det gäller demokrati, fri- och rättigheter samt pressfrihet. Många menar att Kagame inte längre kan motivera den bristande demokratin utifrån folkmordet för 30 år sedan.

En stor del av fientligheterna mellan tutsier och hutuer kan förklaras genom kolonialmakternas maktpolitik. Under Rwandas tid som koloni under Belgien, favoriserades tutsier och fick de viktigare posterna inom landets byråkrati. När sedan Frankrike efter självständigheten tog över kontrollen av området förberedde man folkomröstningar genom att lyfta upp hutu-majoriteten på tusiernas bekostnad. Detta skapade starka motsatsförhållanden mellan grupperna.

Orsakar blodiga strider i Kongo

Rwanda är också mycket inblandat i det som händer i grannlandet Kongo. Man ger ett aktivt stöd till tutsi-rebellerna i M23 som erövrat stora områden i östra Kongo efter blodiga strider som fördömts av FN. Miljoner människor har drivits på flykt och mord och våldtäkter förekommer i tusental.

Kagame och regeringen i Rwanda motiverar insatserna i Kongo med att man aldrig stillatigande kommer att se på ett till folkmord på tutsier i Afrika. Man har också en liknande politik mot ett annat grannland Burundi, där en minoritet av tutsier varit förföljda av hutu-majoriteten.

Rwanda har dock tagit kontroll över naturfyndigheter i Kongo som sedan exporterats från Rwanda, något som kritiserats av FN-utredningar.