Håller socialdemokratiska löften om att stärka välfärden? Vad är den konkreta utkomsten av Moderaternas löften om grön omställning? Och så vidare. 

Det är i en budget, när partiernas retorik övergår i makt och prioriteringar, som de definitiva svaren ligger. Svart på vitt. Kronor och ören. Satsa eller inte satsa. 

Samhällets verkliga kapacitet

Sten Ljunggren hämtar all information från lagd budget och, vid behov, från kompletterande databaser. Det är inga konstigheter. Det handlar snarare om presentation, för även medier gör prioriteringar. Dagens ETC väljer att undersöka hur politikens innehåll och budskap – ”Sverige befinner sig fortsatt i en ekonomisk vinter”, säger finansminister Elisabeth Svantesson (M) – förhåller sig till samhällets faktiska kapacitet. Dagens ETC väljer också att visa hur politiken utvecklats över tid. Långa linjerna, som ekonomer brukar tala om. Trenden. Det kan vara mycket avslöjande.

Den här gången kokar vi ned budgeten till bara fyra diagram. När du tittar på dem ska komma ihåg att regeringen anser att man har råd med bara 39 miljarder kronor i reformer. Regioner och kommuner får inte tillräcklig kompensation för skenande, inflationsrelaterade kostnader som ligger bortom deras kontroll. Elisabeth Svantesson säger att hon tar ansvar, att regeringen gör vad den kan trots svåra utmaningar.

Satsar på skattesänkningar

Regeringen tror på skattesänkningar, att det ska stimulera ekonomin. Så vi får ett nytt jobbskatteavdrag (elva miljarder), lägre skatt för pensionärer (två miljarder), lägre bensinskatt (drygt sex miljarder), sammantaget mer än generella och riktade bidrag till regioner och kommuner.

Regeringen hänvisar gärna till skattetrycket. Ett återkommande påstående från borgerliga debattörer är att Sverige har högst skatter i hela världen. Det stämmer inte. Skattetrycket är i sig ett tendentiöst begrepp, ett mer neutralt är skattekvot, det vill säga den kvot som uppstår om totala intäkterna från skatt ställs mot ett lands hela bruttonationalprodukt, BNP. Danmark och Finland hamnar då ovanför Sverige. Vi ligger ungefär på samma nivå som Norge. 

Det kan en borgerlig person naturligtvis ändå tycka är orimligt högt. Regeringen vill uppenbarligen justera nedåt. Skattekvoten sjunker med denna budget till 40,7 procent. 

Trenden över tid är tydlig. Fredrik Reinfeldts två mandatperioder pressade kvoten drastiskt, men tvingades pausa det projektet när finanskrisen slog till. Stefan Löfvens regering kompenserade en aning. Sedan har det gått utför igen.

Saknas: 5 500 miljarder

Ekonomi kan vara svårt, ekonomi kan också vara mycket enkelt. Som i detta fall. Om regering efter regering väljer att införa eller acceptera redan gjorda skattesänkningar, sjunker skattekvoten och därmed statens resurser att agera. Och nej, det här handlar inte om att BNP dragit iväg, förändringen är så markant att det just är politiska beslut som ligger bakom. 

Tänk vad vi gått miste om. Räknar vi ihop de uteblivna skatteintäkterna för 2006–2026 (så långt sträcker sig den senaste budgeten) hamnar vi på fullkomligt hisnande 5 500 miljarder kronor. Bara under 2024–2026 handlar det om nästan 1 600 miljarder kronor. 

Det här kan sättas i relation med att kommuner och regioner desperat efterfrågat 30 miljarder. Nu får de knappt hälften. Mer pengar finns inte, enligt Elisabeth Svantesson.  

Vi kan konstatera två saker.

Hon väljer att inte ha mer pengar.

Socialdemokratiskt ledda regeringar har inte vänt trenden.

Så nu står vi här, med en växande känsla av att det skramlar ganska tomt i botten på statens kista, och att vi därför måste vänta på allt det där som vi vet att Sverige behöver för att vara ett modernt och tryggt och framåtblickande land att leva i.

Men det är ju inte sant.

Titta vad du är rik!

Om du säger offentlig finansiell förmögenhet till vem som helst, kommer den med stor sannolikhet att förstå absolut ingenting. Det är för krånglig makroekonomi. Men bara som begrepp. Egentligen är det inte knepigare än att det mäter hur rikt Sverige är, det vill säga tillgångar minus skulder. Sverige är extremt rikt. Ja, fortfarande. Jätterikt till och med. Trots alla påståenden om motsatsen. Trots att regeringen varnar för iskalla vindar uppvisar deras budget att denna förmögenhet svischar uppåt, från knappt 1 900 miljarder till nästan 2 100 miljarder kronor.

Det blir drygt 200 000 kronor per svensk.

Du är inte fattig.

Du är rik.

Kom ihåg det när det just nu pågår en kampanj bland borgerliga opinionsbildare för att framställa Sverige som i princip ett u-land, förstört av det sossiga skattetrycket och en svällande offentlig sektor.

Fruktansvärda konsekvenser

Om allt detta – skattekvoten, uteblivna skatter, offentlig förmögenhet – ska sammanfattas i en enda av budgetens poster så är det den som handlar om miljö och energi, inte minst då åtgärder för att bromsa klimatkrisen. 25 miljarder kronor nästa år, sedan 21 miljarder för 2025 och 2026. Vad det här betyder är att regeringen väljer att inte prioritera klimatkrisen. Man väljer att överge det som Miljöpartiet förmådde pressa fram ur Socialdemokraterna, alltså en kraftigt höjd men fortfarande otillräcklig avsättning till miljö- och klimatinvesteringar. Nu sjunker det istället. Och här ska den som verkligen vill kunna avslöja budgetbluffar hålla koll på det som kallas andel av BNP. 

Säg att du har en granne. Säg att hon heter Elisabeth och har planterat ett äppelträd. Första året bär det två frukter. Du får en av dem. Generöst! 50 procent. Andra året bär det tio frukter. Du får fyra. Generöst? Det är ju fler ändå. Nja, 40 procent. En minskning, sett som andel av totala produktionen. Elisabeth väljer att satsa mindre. 

Det här är precis vad som nu händer med Sveriges klimatpolitik. Den krymper som andel av hela ekonomin. Med fruktansvärda konsekvenser för kommande generationer.

I vad som fortfarande är ett av världens rikaste länder, med enorma outnyttjade resurser, med en – för det gemensamma – så utsugande skattepolitik att statsbudgeten nog helst vill emigrera till Transsylvanien.

Vi har inte råd?

Det är rakt av bedrägeri att påstå.