– Orimliga domar. Även om det kan ha förekommit våld och skadegörelse, så var det ingen som dödades, konstaterar han på sin blogg. Att likställa kaotiska gatuprotester med mord är groteskt.
I jämförelse med proteströrelserna i Chile och Colombia var protesterna på Kuba påtagligt fredliga. Men regimen hävdar att protesterna var organiserade utifrån, från USA. Att de som nu dömts kommer från några av Havannas mest marginaliserade och fattiga områden där det vare sig finns dissidenter med internationella kontakter eller internetuppkoppling spelar ingen roll.
Det handlar om en princip.
Att inte ha vikt sig, att under alla år ha stått emot USA, är själva fundamentet för de kubanska ledarnas identitet och självaktning. Och att ifrågasätta ledarnas auktoritet är därför, nästan per definition, detsamma som att gå i USA:s ledband. När det gäller Sovjetunionen och Ryssland är det tvärtom – här är det den kubanska regimen som alltid tvingas vika sig och under åren har samlat lager av frustration i en slags hat-kärlek där tacksamhet och en känsla av att utnyttjas blandas. Därför saknades entusiasm när de kubanska ledarna upprepade Vladimir Putins argument att ansvaret för kriget i Ukraina ligger hos Nato och USA. I FN lade Kuba ner sin röst istället för att rösta mot resolutionen som fördömde Rysslands invasion. Det var som att markera en slags gräns, om än symbolisk, för att inte utsätta sig för ännu en förödmjukelse.
Sovjet ett lyft för Castro
Förödmjukelserna började med oktoberkrisen 1962. När Nikita Chrusjtjov vek sig för John F. Kennedys krav att montera ner systemet med hangarer och avskjutningsramper för kärnvapenbestyckade missiler och frakta tillbaka dem till Sovjet utan att ens konsultera med kubanerna blev Fidel Castro så ursinnig att han beslutade att sudda bort hela den förödmjukade episoden från Kubas officiella historia.
Det var efter Kubas seger över det USA-stödda invasionsförsöket vid Grisbukten i april 1961 och USA sedan bombat Kubas flygfält som Sovjet erbjöd att installera avskjutningsramper för kärnvapenbestyckade missiler. För Fidel Castro var det ett lyft. Från att vara ett relativt enkelt byte för framtida invasionsförsök, som säkert skulle komma, förvandlades Kuba till något han beskrev som ett osänkbart hangarfartyg. Från juli 1962 började sovjetiska fartyg med missiler, utrustning och soldater anlända i stor skala. All lossning och alla transporter skedde nattetid. De områden som utsetts att härbärgera avskjutningsramperna evakuerades utan att de människor som tvingades flytta fick veta varför. Men plötsligt började det dyka upp sovjetiska soldater. ”De var vänliga, men nästan alltid berusade”, berättar professor Håkan Karlsson, en svensk samtidsarkeolog som håller på att kartlägga vilka spår oktoberkrisen lämnade efter sig på Kuba både rent fysiskt och människors minnen.
Skuld till Moskva
Men de sovjetiska soldaterna försvann lika snabbt som de dykt upp. Inte ens fyra månader efter att uppmonteringen börjat, skedde nedmonteringen. I utbyte hade USA lovat att inte invadera Kuba och att montera ner sina raketramper i Turkiet.
Världen räddades från ett kärnvapenkrig, men Fidel Castro kände sig förrådd. Och samtidigt hade Kuba blivit ekonomiskt helt beroende av Sovjet och de kubanska ledarna tvingades gång på gång svika sina principer om ”nationers självbestämmanderätt” för att betala skulden till Moskva.
Första sveket var invasionen av Tjeckoslovakien 1968. Alexander Dubcek var populär på Kuba, betydligt populärare än Leonid Brezjnev. Så när Fidel Castro, efter tre dagars tystnad, ”i den internationella socialismens namn” till slut ställde sig bakom de sovjetiska ledarna var det lite av en chock för kubanerna.
Invasionen i Afghanistan 1979 var heller ingenting som väckte applåder på Kuba. Man lyfte till och med fram kritik om att det var ett brott mot internationella lagar, men ”försvaret av socialismen” vägde tyngre. Och framför allt gällde det att aldrig hamna på samma sida som den historiska fienden USA – ”min fiendes fiende är min vän”.
Men det största förräderiet för Fidel Castro var Sovjetblockets själva sammanbrott. Ett brutalt slag mot Kuba på alla nivåer.
Svårare att sälja Ukrainakriget
Det var först när Hugo Chavez, tio år senare, dök upp med sin olja som Fidel Castro kunde återta kontrollen. Det var ungefär samtidigt som Putin växte fram som Rysslands nye makthavare. När Putin besökte Kuba 2000 var förhållandet fortfarande isigt. Men när han 14 år senare skrev av 90 procent av den skuld på 35 200 miljoner dollar som Kuba samlat på sig under Sovjettiden värmdes relationerna upp ordentligt. Även om handeln fortfarande inte var särskilt stor växte den ryska turismen och en rad gemensamma projekt inom olika områden inleddes. Det i sin tur ledde till ny skuldsättning. När dumans talman Vyacheslav Volodin besökte Kuba bara ett par dagar före invasionen av Ukraina genomfördes en omstrukturering av den skuld på 2 300 miljoner dollar som tills dess hade ackumulerats. Före Kuba hade Volodin besökt Venezuela och Nicaragua för att via olika liknande löften garantera också deras stöd i det kommande kriget.
Fidel Castro fick tack vare sin auktoritet och karisma kubanerna att svälja stödet till invasionerna av Tjeckoslovakien och Afghanistan. Men dagens kubanske president Miguel Diaz-Canel saknar både auktoritet och karisma och framför allt en egen revolutionär berättelse.
Och att kubanerna i allt mindre utsträckning accepterar argumentet att alla konflikter är framprovocerade av USA visas på många sätt – inte bara i upprördheten över de hårda domarna mot demonstranterna från juli. Det visas också i det att allt färre vill bli medlemmar i kommunistpartiet. Läget är så pass allvarligt att det uppmärksammats i partipressen.
De hårda domarna mot demonstranterna speglar de kubanska ledarnas rädsla. De kubanska ledarna vet också att stödet till Putin, om än vacklande, kan slå tillbaka mot dem själva. Men kanske kan kriget i Ukraina driva Miguel Diaz-Canel mot insikten att principen ”min fiendes fiende är min vän” inte bara är en dålig princip utan också kontraproduktiv. Om så bara av ren överlevnadsinstinkt.
Det är den optimistiska versionen. De andra liknar mest katastrof.
