En mardröm istället för ett uppvaknande.
Hur är det möjligt?
I alla val - guvernörsval, borgmästarval och, viktigast av allt, val till den konstituerande församlingen som ska skriva en ny grundlag – som hållits i Chile i år har vänstern gått starkt framåt medan högern har tvingats backa. Men i november, i parlaments- och presidentvalen, bröts trenden. I parlamentets båda kamrar blev det 50-50 mellan blocken. Och i presidentvalet fick den extrema högerns kandidat José Antonio Kast fler röster än vänsterns Gabriel Boric.
Väckte rädsla
Den viktigaste faktorn för att förstå svängningen är rädslan för våld och kriminalitet. Vänstern drog sig för att ta avstånd från den vandalism och förstörelse som förekom under upproret. Den stängde in sig i berättelsen om upprorets befriande kraft och underskattade den rädsla som föddes i framför allt fattiga områden där butiker och köpcentra plundrades och knarkgäng tog över gatorna. Radikala mapuchegruppers väpnade attacker och sabotage i södra Chile skapade också rädsla, även i mapuchebyar. Inte ens när Violeta Parras museum alldeles i närheten av Plaza Italia, protesternas epicentrum, förstördes kom någon riktigt beslutsam reaktion från vänstern.
En tystnad och tveksamhet som Kast effektivt har kapitaliserat. Och kryddat med traditionell kommunistskräck.
Kast brukar, med rätta, jämföras med Jair Bolsonaro och Donald Trump. Men det finns en viktig skillnad. José Antonio Kast har en lugn framtoning. Han verkar sympatisk, höjer inte rösten och använder inga agressiva gester. Hans vapen är istället fakenews, rykten och framför allt en giftig, nästan ondskefull ironi, meddelad med ett till synes vänligt leende.
Ett Chile i koma
I takt med att Gabriel Boric lite senfärdigt tagit itu med de olika aspekterna av våldet i samhället, har han också lärt sig att besvara och avslöja Kasts ironier. I den senaste valdebatten var det Kast och inte Boric som då och då tappade fattningen.
Men frågan är om det räcker. Valet idag sker i en utbredd upplevelse av instabilitet, där det känns som om allt rör sig och inget riktigt är vad det synes vara. Det enda som är klart är att Chile på nytt har blivit ett extremt polariserat samhälle.
En del menar att valet idag står mellan fascism och demokrati. Andra att det står mellan kommunism och demokrati. Så är det knappast. Det parlamentariska dödläget hindrar dessutom radikala reformer i någon riktning.
Den mest dramatiska effekten av presidentvalet kommer istället att märkas i den konstituerande församlingen. Om Gabriel Boric segrar kommer församlingen arbete att underlättas. Men om Kast segrar kommer det att försvåras. De anhängare till Kast som är representerade i den konstituerande församlingen arbetar för att den ska misslyckas. Kast kommer att arbeta i samma anda och förmodligen stödja nej-alternativet i den folkomröstning om den nya konstitutionen som ska hållas i mitten av nästa år, då förslaget ska vara färdigt. En nej-seger vore ett förödande nederlag inte bara för upprorsrörelsen, utan för demokratin.
Istället för ett Chile som har vaknat, ett Chile som försatts i koma.
Och det tristaste av allt är att det kan ske därför att många av aktivisterna från upprorsdagarna inte bryr sig om att rösta.
Jag hoppas innerligt att jag har fel.
