Strax innan Mirtza Ocaña greps hade den kubanska regeringen överraskande övergivit, eller åtminstone skjutit upp, genomförandet av ett nytt ekonomiskt krispaket. Avstampet var en prishöjning av bensin på uppemot 500 procent som skulle träda i kraft den 1 februari. En åtgärd som sänt vågor av oro och rädsla genom det kubanska samhället redan innan den satts i verket. Också ekonomer på kubanska universitet varnade för att det nya krispaketet istället för att lösa några problem, bara skulle skapa nya.

Samtidigt har kubanernas underdåniga tålmodighet börjat släppa. I januari registrerade en oberoende organisation 628 olika slags protester runtom i landet. Under hela 2023 förekom 5 749 protestaktioner. Något som var helt otänkbart före 2021, det år då det i juli, för första gången sedan revolutionens seger, bröt ut omfattande upprorsliknande protester i nästan hela landet, till stor del som resultat av ett annat misslyckat ekonomiskt krispaket. 

Mest bekymmersamt för regimen var att det nya krispaketet med prishöjningar och avveckling av subventioner gjorde att också partiets kadrer – och även militären – drabbades av oro och rädsla. För att garantera ordning i leden antogs därför en ny etisk kod som krävde total lojalitet inte bara av partimedlemmar, utan av alla statsanställda. Dessutom inställdes en sedan länge planerad partikonferens. Också de redovisningar – “rendicion de cuentas”–- som myndigheterna är skyldiga att regelbundet hålla, ställdes in. “Rendicion de cuentas” brukar lyftas fram av regimen som uttryck för “socialistisk demokrati”. Även om det oftast rör sig om formella genomgångar, med litet och passivt deltagande, så finns en teoretisk möjlighet att de skulle kunna bli en plattform för verklig debatt. Att de nu ställdes in tydde på att regimen till varje pris ville undvika den risken.

I syfte att bereda vägen för det nya krispaketet reste president Miguel Diaz-Canel runt Kuba och förklarade att det var nödvändigt för att lyfta ekonomin och i tv sändes dagligen program som försökte visa att krispaketet med tiden skulle det öppna vägen för en kommande välfärd. Till och med den pensionerade Raul Castro framträdde och manade till enighet bakom regeringen.

Den officiella förklaringen var att datasystemet drabbats av ett virus. 

Men det hjälpte inte. Oron och rädslan bara växte. 80 procent av kubanerna lever redan i fattigdom. Med prisökningen på bensin skulle snart alla andra priser också öka. Folk kände hur snaran om halsen drogs åt. Och dagen innan den 500-procentiga prisökningen skulle träda i kraft meddelade regeringen att den skjutits upp på obestämd tid. Den officiella förklaringen var att datasystemet drabbats av ett virus “utifrån”.

En förklaring få trodde på. Den optimistiska tolkningen var att regimen insett att den måste ta stämningsläget i samhället på allvar. Och att den blivit rädd. Kanske hade det också att göra med en oro för att det lilla privata kapital som finns i landet plötsligt börjat emigrera.

Var det sådana pengar som Mirtza Ocaña smugglade med sig till USA?

Mystiken växte än mer när det blev klart att Mirtza Ocaña gjort 45 resor mellan Tampa och Havanna sedan maj förra året. Hon har ett företag som heter Ocaña y Paradise som, via Instagram och andra sociala medier, enligt en fast prislista erbjuder transport från USA till Kuba av alla slags varor som får plats i ett normalbagage, oftast mediciner och hygien- och skönhetsartiklar. Att hon på tillbakavägen till USA tog med sig dollar framgick inte av hennes annonser. Men 45 gånger 100 000 blir ganska mycket pengar.

Mest besynnerligt är kanske att de strikta kubanska migrationsmyndigheterna inte reagerade på Mirtzas intensiva pendlande.

Är det rika kubaner som använder Mirtza Ocaña för att ta ut sina dollar?

I och för har kuban-amerikaner, trots alla begränsningar, rest relativt intensivt mellan länderna ända sedan Sovjetblockets fall 1991. Men ändå, 45 resor på ett drygt halvår borde få nitiska passmyndigheter som de kubanska att åtminstone höja på ögonbrynen. 

Är det rika kubaner som använder Mirtza Ocaña för att ta ut sina dollar?

Kanske. 

Efter det förra krispaketets totala misslyckande och de överraskande och massiva protesterna i juli 2021, har ingenting varit sig riktigt likt. Ovissheten förstärks av att de legendariska historiska ledarna försvunnit. Den nuvarande ekonomiska krisen är värre än den “speciella period” som följde på Sovjetblockets sammanbrott. Men då fanns Fidel och berättelsen om revolutionen var fortfarande ett tungt argument. Nu finns inget av det.

Protesterna i juli 2021 skrämde vettet ur regimens ledarskap. Därför togs också initiativ för att, samtidigt som hundratals dömdes till fängelse, lätta på trycket. Det antogs lagar som på olika sätt underlättade för mikro-, små och medelstora företag (Mipymes), bland annat rätt att ha fler anställda än tidigare och fram för allt rätt att importera på egen hand. Samtidigt bad Kuba Nicaragua att upphäva visumtvånget vilket gjorde att potentiella emigranter slapp den farliga veckolånga vandringen genom Dariéndjungeln mellan Colombia och Panama och istället kunde flyga direkt till Managua och därifrån ta sig vidare norrut. I själva verket var det ett sätt att stimulera missnöjda unga att emigrera.   

Men där bakom fanns en oro för att den ekonomiska krisen skulle bli politisk och också penetrera partiet och militären. Det var förmodligen rädslan för en sådan utveckling som låg bakom beslutet att skjuta upp det nya krispaketet. Kanske var det också det som fick kubaner med dollar i madrassen att utnyttja Mirtza Ocañas tjänster och skicka sina pengar i säkerhet.  

Men de pengar Mirtza bar med sig från Kuba till USA kan också vara pengar som blivit över från husförsäljningar. Något som blev möjligt 2011, innan dess kunde man bara byta bostäder, inte sälja. De senaste åren har försäljningarna av hus på Kuba ökat rekordartat just i syfte att finansiera emigrationen. De två senaste åren har över en halv miljon kubaner emigrerat till USA, oftast via skamlöst dyra flyg till Managua och därifrån med hjälp av ännu dyrare coyote-organiserade transporter till gränsen mellan USA och Mexiko. 

Tiotusentals andra har sökt sig till Sydamerika, Europa och inte minst Ryssland, där många rekryterats av armén för en lön kring 2 000 dollar och löfte om ryskt medborgarskap för hela familjen efter fullgjort uppdrag.

Mirtzas pengar kan också kan röra sig om vinster eller pengar som skickas för att betala varuleveranser. Under förra året importerade privata företag varor från USA för många miljoner dollar – allt från byggnadsmaterial över mjölkprodukter, luftkonditioneringar och kinesiskt porslin till oblater och biblar. Det importerades till och med  sockerrör för 254 498 dollar, en bild av den en gång så stolta kubanska sockerindustrins totala sammanbrott som började när Fidel Castro för 20 år sedan beordrade att 60 procent av sockerbruken skulle stängas, eftersom det, enligt honom, inte längre fanns någon marknad för socker. Han beklagade sig då över att det alltid var han som måste fatta de jobbiga besluten. Eller började förfallet kanske redan 1970 då Fidel Castro ställde upp målet att sockeskörden måste nå tio miljoner ton - “en moralisk fråga”, förklarade han. Skörden blev 8,5 miljoner ton medan landet i övrigt stod stilla. Förra årets skörd var mindre än en halv miljon ton, inte ens 50 procent av det uppsatta målet. När ett land har en upplyst caudillo som oinskränkt ledare är priset oftast att det aldrig lär sig av sina erfarenheter. De senaste krispaketen är tydliga exempel. 

Så vad kommer att hända?

Att ekonomiministern avskedades strax efter “virusattacken” som aborterade prisökningarna på bensin, är knappast någon lösning.

Den här veckan besökte Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov Kuba för nionde gången på 20 år. Kuba har troget slutit upp bakom Ryssland som om Vladimir Putin i själva verket stod i ledningen för ett återuppståndet kommunistiskt Sovjetunionen. Som tack har Ryssland efterskänkt en stor del av Kubas skuld, men de löften om ryska investeringar och ekonomisk hjälp och rådgivning för att hjälpa till med en Cubastroika, har inte uppfyllts. Inte ens den ryska turismen når upp till förväntade nivåer. Och sedan kriget mot Ukraina började har oljeleveranserna börjat sina, precis som de från Venezuela, och elavbrotten har på nytt blivit plågsamt frekventa.

Med Ryssland i krig och Venezuela i kris står Kuba, för första gången, med undantag för “den speciella perioden”, utan mecenat. Men framför allt utan ett ledarskap med tillräcklig karisma för att garantera ordning i leden.

Krispaketets skrinläggning är ett tecken på hur riskfylld regimen bedömer situationen.

Mirtza Ocañas smuggelverksamhet kanske i själva verket är ett uttryck för att råttorna börjat lämna skeppet, innan det blivit för sent?