Kommentar / Kajsa Ekis Ekman.

2014-02-11 13:50

Åtgärderna i Grekland är problemet – inte krisen

IMF och EU har haft fria händer i Grekland i fyra år. Landet är på väg mot en social katastrof och har genomfört vad som kan vara de mest brutala nedskärningarna i Europas historia.

Minns ni vad som sades efter det grekiska valet 2012?

Det var ett historiskt val. Antingen skulle vänstern vinna, och då skulle IMF kastas ut och sparpaketen upphöra. Eller så skulle högern vinna, och sparpaketen fortsätta. Efter en propagandakampanj utan like vann högern med två procent.

”Europa drar en suck av lättnad” skrev Sydsvenskan. Vi kan ”andas ut” skrev SvD. Nu hade landet valt ”ordning framför kaos” och ”tagit ett steg i rätt riktning” skrev Kristianstadsbladets ledare. ”Ett positivt utfall” sade Svenskt Näringsliv. Swedbank publicerade ett informationsblad där de skrev att valresultatet var ”till finansmarknadens belåtelse. Börserna i Asien har stigit och euron har stärkts något. Utslaget får ses som en lättnad att inte det parti som ville riva upp besparingsprogrammet segrade.”

Kan någon fortfarande hävda att krisåtgärderna varit lyckade för Grekland? Kan de här personerna se Dimitris familj i ögonen?

IMF och EU har haft fria händer i Grekland i fyra år. Landet är på väg mot en social katastrof och har genomfört vad som kan vara de mest brutala nedskärningarna i Europas historia. Public service är borta, 50 sjukhus är på väg att stängas, alla yrkesförberedande linjer på gymnasiet är borta, så att den som vill bli elektriker eller barnskötare får bekosta det själv. Hälsobudgeten har minskats med 300 miljoner euro per år. Och nu börjar hälsoproblemen bli akuta.

Det är idag åtgärderna som är det största problemet, inte krisen i sig.

Kapitalismen skapar kriser, detta är inget nytt. Kriserna ser olika ut till sin natur, kan ha olika orsaker och vara olika långvariga. Det finns cykliska kriser, som återkommer vart tionde år. Det finns strukturella kriser, som speglar djupare motsättningar i systemet. De kan i sin tur leda till att hela kapitalismen omstruktureras (då är det en systemisk kris.) Den här krisen, menar många – inklusive Trichet och Barroso – är systemisk.

Så länge vi har kapitalism kommer kriserna återkomma. Hur man bemöter dem är en annan fråga. Europa kunde ha satsat på att stimulera Greklands ekonomi, se till att skapa arbeten istället för att avskeda, och framför allt se till att ingen i Grekland skulle vara utan mat, hem eller mediciner. En sådan keynesiansk politik löser visserligen inte kapitalismens grundläggande problem, varken klimatfrågan eller utsugningen. Men man skulle ha undvikit den humanitära katastrofen.