Kultur & Nöje.

2015-10-08 13:00
Svetlana Aleksijevitj.   Bild: Margarita Kabakova
Svetlana Aleksijevitj. Bild: Margarita Kabakova

Krigets vittnen och konsekvenser

Den vitryska författaren Svetlana Aleksijevitj nämns allt oftare i nobelprissammanhang. Nu ges hennes intervjubok med olika offer för det sovjetiska kriget i Afghanistan ut på svenska.

Zinkpojkar
Svetlana Aleksijevitj
Förlag: Ersatz
Översättning:  Hans Björkegren

Så mycket elände som har sitt upphov i Sovjetunionens invasion av Afghanistan i december 1979. Pentagons och CIA:s beslut att förse mujahedin med Stingermissiler, vilket berövade Sovjet luftherraväldet. Skapandet av Al-Qaida: mötesplats och skolningsgrund för jihadister från hela den muslimska världen. 

USA:s tidigare säkerhetsrådgivare Zbigniew Brzezinski uttryckte sig ungefär som så att 11:e september var ett lågt pris att betala för Sovjetunionens fall och Östeuropas befrielse. Invasionen hade också ett annat pris: 1987 gjorde CIA slut på 630 miljoner dollar för att finansiera motståndet mot Sovjetockupationen. 

Vi vet jämförelsevis mycket om både de inhemska och de USA-imperialistiska strategierna gentemot Sovjets ”broderliga hjälp” till Afghanistan, efter Tarakiregimens misslyckade modernisering enligt sovjetiskt mönster. Men nästan ingenting om hur sovjetiska soldater drabbades av kriget. Det är de som får röst i Svetlana Aleksijevitjs bok Zinkpojkar: titeln syftar på att stupade sovjetsoldater fraktades hem i kistor av zink. Inte bara ”pojkar” intervjuas. Här finns också soldatmödrarnas röster, flickvännernas, och de kvinnor som gjorde fälttjänst på sjukhus och staber. 

När Zinkpojkar gavs ut 1989, efter det sovjetiska uttåget, var det första gången som sovjetisk allmänhet fick en bild av sönderslitna kroppar, bakhåll och bondbyar beskjutna och sönderbrända med artilleri och raketer. Av hepatit, malaria, skamlös svartabörshandel med militär utrustning. Av undernäring, haschmissbruk, klusterbomber, dödade afghanska barn, självmord, posttraumatiska stressyndrom. 

Detta var något helt annat än internationalistiska hjältedåd i försvar av fosterlandet. Något annat än bistånd till ”det afghanska folkets revolutionära vilja”. Något helt annat än den ”plantering av vänskapsalléer” som sovjetiska 40:e armén uppgavs syssla med. Konfrontationen med den offentliga lögnen och hyckleriet måste ha varit en rejäl chock. 

Den sovjetiska propagandan tycks ha jämställt invasionen med Det stora fosterländska kriget, alltså Andra världskriget, och chocken som Aleksijevitjs bok utlöste handlade om en totalt förändrad självbild. Som mest stred 108 800 sovjetiska soldater i Afghanistan. 15 000 dog, ett långt större antal fick fysiska och psykiska skador för livet. 

Som en bild av de ojämna styrkeförhållandena dog, enligt de högsta beräkningarna, 1,5 miljoner afghaner. 5 miljoner flydde till Pakistan, där flyktingarna bildade rekryteringsgrund för talibanerna, som fortfarande, tre decennier senare, är väsentliga aktörer i det tills synes evigt pågående stora spelet om Afghanistan. 

I Aleksijevitjs bok är afghanerna mestadels osynliga. Smutsiga, lömska, otacksamma fiender som inte ger sig tillkänna: i bortträngningen ingår även bortträngningen av afghanerna. Någon gång en sanningsenlig bild: ”Man kom med fångar: magra, utmärglade karlar med stora bondenävar. Vad var det för banditer? Det var ju vanligt folk!”

Aleksijevitj låter de hemvändande soldaternas röster tala utan avbrott och intervjufrågor. I god rysk antikrigstradition fokuserar hon dessutom på mödrarna: de mödrar som mist sina älskade söner i de afghanska bergen. Inledningsvis finns några ögonblicksbilder från Aleksijevitjs egen reportageresa till Afghanistan. Ibland är hon pacifistiskt lysande: ”Det är en mänsklig rättighet att inte döda.”

Aleksijevitj vill, som i alla sina hyllade böcker, sänka historien till de enskilda människornas nivå. Men hon har också en tydligt feministisk agenda. Krig är en produkt av den manliga naturen, skriver Aleksijevitj, och det är slående hur den ryska machokulturen tränger igenom den sovjetkommunistiska propagandan. 

”Han var yrkesofficer”, säger en av soldatmödrarna. ”Han kunde väl inte brista i gråt.” ”Sonens plikt mot Fosterlandet, mannens heliga värv.” Vi lever i en krigskultur, menar Aleksijevitj. Manlighetsnormen är en förutsättning för alla krig: ”Man tar inte ostraffat ifrån männen deras dyrbaraste favoritleksak: kriget. Men jag hatar krig och själva tanken att en människa har rätt att ta en annan människas liv.”

Sovjetunionen var inbäddat i en militariserad kultur alltsedan inbördeskriget 1917–22. Vilket för övrigt också var början på det sovjetiska intresset för och inflytandet över Afghanistan – ett intresse som ärvts från Tsarrysslands expansionsplaner. Mannen med gevär var den allmänt hyllade hjälten och förebilden. 

På sätt och vis är Ryssland och USA varandras spegelbilder: bägge nationernas ungdomar förväntas ständigt vara beredda att skickas ut i krig i främmande land utan att ifrågasätta varför. Jämförelser mellan Sovjets Afghanistankrig och USA:s Vietnamkrig förekommer följdriktigt i boken.

Allra mest intressant i Zinkpojkar är nog ändå dokumenten från den rättegång som hölls mot Aleksijevitj i Vitryssland 1993. Hon stämdes av några av de intervjuade för att ha kränkt deras heder, trots att hon inte använt deras riktiga namn. Här blir boken en förfärligt sorglig bild av demoralisering och sårad chauvinistisk fåfänga.

Anklagelserna mot Aleksijevitj är egentligen bittra anklagelser mot Sovjetunionens fall. Hon avslöjade försöken att ideologiskt heroisera och romantisera ett allt annat än heroiskt och romantiskt krig. ”Man har förstört vårt land. Det starkaste i världen!” ”På grund av ordvrängare som ni ger vi upp våra positioner i hela världen idag ... Vi har förlorat Polen ...Tyskland, Tjeckoslovakien (...) Vart tog våra ideal vägen? Var är vår stormakt?” ”Folket är förnedrat och fattiga och vi som nyligen var en stormakt.” 

Här anas konturerna av en sovjetrysk dolkstötslegend, var främste företrädare i dagsläget nog är den ryska federationens president. Denna dolkstötslegend förklarar mycket av den allra senaste tidens händelser, när ryska mödrar återigen tvingas sända ut sina pojkar att dö. Den nakna sanningen om Afghanistankriget, dess meningslösa barbari och ohyggliga lidande, bidrog kanske än mera än CIA:s Stingermissiler till Sovjetunionens kollaps. 

”Jag blev av med illusionen att allt går rätt och riktigt till hos oss”, säger en av de intervjuade Afghanistanveteranerna. Men ”de olycksbådande andetagen från en imperialistisk politik känns allt tydligare”. Även idag.

 

Läs alla artiklarna om Nobelpriset:

Spekulationer och spel

Kanske en kenyan i år

Ett försvinnande hos Joyce

Krigets vittnen och konsekvenser