Hon belyser hur de feministiska frågorna i dagens samhälle oftast formuleras utifrån ett medelklassperspektiv, vilket skapar en dubbel utsatthet för de ensamstående mammorna med otrygga anställningar, låga löner och tillfälliga boendelösningar.

– Det behövs en annan slags feminism än den som politikerna driver, en prekärfeminism. Politikernas feminism tar sällan upp de kvinnorna som har det allra sämst, säger Ann-Marie Ljungberg.

Vänsterpartiet har i vårens budgetförhandlingar med regeringen drivit igenom en höjning av underhållsstödet till ensamstående föräldrar med 300 kronor per månad. Ann-Marie Ljungberg tycker att reformen är bra och konstaterar att Vänsterpartiet profilerar sig mot de mest utsatta i samhället. Men samtidigt driver de på för en individualiserad föräldraförsäkring, vilket hon menar är ett nyliberalt tankesätt.

– Man tar inte hänsyn till om den andre föräldern är ansvarstagande eller närvarande över huvud taget. Ansvarstagandet följer tyvärr inte automatiskt med den gemensamma vårdnaden. Ansvaret för jämställdheten läggs över på individen. För mammor som har gemensam vårdnad med någon som inte vill ta sin del av föräldraförsäkringen innebär det här enbart en kortare föräldraledighet med ersättning, säger hon.

Besviken på Gudrun Schyman

Ann-Marie Ljungberg är besviken på Gudrun Schyman (Fi) och S-kvinnorna för att de driver jämställdhetsfrågor som riktar sig till mittenväljarna, i stället för att rikta sig till de kvinnor som befinner sig i ett underläge på riktigt.

– Det finns två sätt att tolka det här. Den minst pessimistiska hållningen är att se det som att partierna är ute efter mittenväljarna. Min hållning är den mer pessimistiska, att politiska reformer avser att upprätthålla ett visst system, snarare än att hjälpa utsatta människor. Därför ser vi politiska beslut som låter radikala, men är tomma slag i luften, säger hon.

Av samma skäl är Ann-Marie Ljungberg kritisk till Nina Björk och hennes feministiska bibel: Under det rosa täcket.

– Det här att vi inte föds till kvinna, utan att vi formas till det, genom samhället, det är helt säkert korrekt, men vad leder den vetskapen till rent konkret? Den är meningslös i praktiken, säger hon.

”Man satt fast”

I boken återberättar Ann-Marie Ljungberg om föreningen för ensamstående mammor som hon var aktiv i under fjorton år. Om vännerna, stödet, gemenskapen, aktiviteterna och sommarlägren de arrangerade, men även om konflikterna och splittringen mellan deltagarna. Kvinnorna i föreningen blev till genom att bekräfta och att slitas mellan varandra.

– Det värsta med att vara ensamstående mamma var fattigdomen och hopplösheten, att man satt fast, att man inte kunde ta ett jobb, eftersom man inte kunde anpassa sig till obekväma arbetstider. Jag hade lägstanivån i föräldraförsäkringen, som då låg på 3 000 kronor i månaden. I föreningen hade vi en stark sammanhållning och hjälpte varandra, säger hon.

Ann-Marie Ljungberg kallar sig likhetsfeminist men är emot den nyliberala utgångspunkten att alla är lika, av varandra oberoende individer.

– Människor är olika utsatta i samhället och därför måste det politiska rikta sig särskilt till de utsatta grupperna. Exempelvis är det bättre att höja golvet i föräldraförsäkringen, än att höja taket. Det är en åtgärd som skulle rikta sig särskilt till de mest utsatta, säger Ann-Marie Ljungberg.