Litteratur.

2016-03-25 14:00
Hannah Arendt har räknats som en av 1900-talets största filosofer. Nu har hennes bok Totalitarismens ursprung översatts till svenska. Bild: AP
Hannah Arendt har räknats som en av 1900-talets största filosofer. Nu har hennes bok Totalitarismens ursprung översatts till svenska.

Helvetets tre pelare

Hur uppstår totalitarismen? Hannah Arendts banbrytande studie av nazismen och stalinismen har för första gången översatts till svenska. Kajsa Ekis Ekman läser Totalitarismens ursprung och finner både genialitet och trådar som hänger löst.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0


Ordet ”stam” är i europeiska språk reserverat för folkgrupper på andra kontinenter. Våra största tidningar kallar regelbundet konflikter i Kenya, Sudan och Indonesien för ”stamkrig.” Att konflikter i Europa skulle kallas så är fullständigt främmande. Inte för Hanna Arendt. Enligt henne har stamtänkandet tvärtom varit ett grunddrag i Europas historia. Nazismen och stalinismen, skriver hon, var i själva verket en ”stamnationalism” nära besläktad med pangermanismen och panslavismen. Idén att de som talar samma språk är en egen stam, ofta utvald av Gud eller historien, och bör förenas till en stor nation är typiska inslag i pan-ideologierna. Dessa levde och frodades sedan 1870-talet i Europa, och Hannah Arendt menar att de utgör en typ av kontinental imperialism, i rak motsättning till den brittiska eller franska. Brittisk imperialism var marin och gick ut på att lägga under sig hela världen, inte att förena liknande folkgrupper. Britterna hade aldrig ett ”stamtänkande” menar Hannah Arendt, men det hade tyskarna och slaverna. Deras typ av imperialism gick ut på att lägga under sig mark som låg bredvid det egna landet–enligt stamtänkandet får det inte finnas gränser mellan den egna staten och kolonin, allt ska vara en enda sammanhängande nation.

En genial analys: tänk att se Europa på det här sättet! Samtidigt: handlar det inte bara om att England råkar vara en ö? Det är väl inte konstigt då att deras imperialism är ”marin”? Och stalinismen har väl ändå helt andra rötter än stamtänkande?

 

Så är det med Hannah Arendts Totalitarismens ursprung från 1951 som nu kommer på svenska för första gången. Den är tankeväckande på samma sätt som att åka berg– och dalbana. Ingen ideologisk grund eller kompass finns, analyserna flyger hit och dit och en analys av antisemitismen kan lika gärna sluta med en anklagelse mot judarna. Eller som när hon identifierar rastänkandets ursprung till boerna i Sydafrika, för att sedan hävda att boerna är ett ”varnande exempel” på ett europeiskt folk som ”urartade till en vit ras som levde sida vid sida med svarta raser som de till sist bara skilde sig ifrån genom sin hudfärg.” Att boerna förslavade sydafrikaner ”var ett europiskt folks sätt att anpassa sig till en svart ras.” Dessutom menar hon att ingen jobbade hårt i Sydafrika förrän judarna kom dit, och att alla svarta och boer var lata.  

 

Hannah Arendt är, med andra ord, en 1900–talsintellektuell. En 1900–talsintellektuell gör inte intervjuer och har inte nödvändigtvis varit på de platser hon analyserar. En 1900–talsintellektuell måste däremot tala minst fyra språk och vara förtrogen med Karl Marx alla verk, Sigmund Freud, Charles Darwin i original, de grekiska klassikerna, naturvetenskap och medeltida lagstiftning. Detta gör att en 1900-talsintellektuell tänker stort och högt och sammanfattande. En 1900-talsintellektuell har i regel själv fängslats och varit i exil, men skulle aldrig drömma om att andas om sin personliga erfarenhet.

Jämför med 2000-talets reportage-intellektuelle. Hon utgår från sig själv, från det hon levt och sett: den allvarligaste händelse hon varit med om får i regel definiera hela hennes livsverk. Hon gör reportage som innebär maximal närvaro och kontakt med slumpvis utvalda människor utan att döma dem eller placera dem i kontext.

 

Det är därför en bok som Kajsa Norrmans nyutkomna ”Bron över Blood River” om boerna i dagens Sydafrika, aldrig skulle hamna så fel som Hannah Arendt. Å andra sidan är 2000-talets intellektuell en öken i jämförelse med den trädgård som Hannah Arendt är. I detta verk på över 600 sidor analyserar hon antisemitism, imperialism och totalitarism i tre delar. De var hennes första stora verk, samma år som hon emigrerat till USA efter att ha suttit i läger i Frankrike och varit statslös i 18 år.

 

Man kan tycka att de tre delarna inte alls hänger ihop – antisemitism är ju en rasfördom, imperialism en ekonomisk strategi och totalitarism en samlingsterm för ett statsskick. Meningen var inte heller att påvisa likheter, utan att analysera ”helvetets tre pelare” som hon uttryckte det i en tidig version. De tre delarna är också mycket olika sinsemellan. Texten om antisemitism avvisar, långt innan Norman Finkelstein men i samklang med honom, idén om en evig och konstant antisemitism. Att påstå detta är detsamma som att normalisera den, menar Hannah Arendt och försöker istället visa på dess växlingar. Den har ofta exploderat precis när judarna redan förlorat sina rättigheter. Exempelvis ägde Dreyfusaffären (Frankrikes största antisemitiska process) rum under den tredje republiken när judarna förlorat alla sina viktiga poster. I resten av Europa växte antisemitismen då judar förlorat sin ställning i och med imperialismens framväxt–deras plats övertogs av affärsmän knutna till staten.

 

Hannah Arendt är materialist i detaljerna, men inte i helheten. Hennes imperialismteori har likheter med både Lenins och Luxemburgs, men hon knyter inte ihop trådarna, varför bokens genialitet ligger i detaljerna. Som att den totalitära mentaliteten hyser en stark likhet med kapitalistisk reklam: ”Vi är den enda produkten som kan göra dig lycklig”. Eller insikten att pöbeln är en karikatyr av folket, inte identiskt med det.

Bokens sista del om totalitarism fick tidigt kritik för att den likställde nazism med stalinism. I dag är den delen en guldgruva just därför att den skrevs så kort efter andra världskrigets slut. Än fanns inget etablerat sätt att tala om det som hade hänt. Sex år efter krigets slut skriver alltså Hannah Arendt att Adolf Hitler ”idag, efter sitt nederlag och död, är så grundligt bortglömd att han knappast ens spelar någon roll”... Ja, på femtiotalet ville man se framåt och få kunde ana att alla europeiska och amerikanska skolbarn skulle få lära sig om Adolf Hitler om och om igen under sin skoltid. Men nu, när många drag från 30-talet känns igen, kan Hannah Arendt med fördel läsas, gärna tillsammans med nyutkomna ”Fascismen som massrörelse” av Arthur Rosenberg som även den ger många insikter i fascistisk mentalitet.