Kulturdebatt.

2014-09-04 09:59
”Guillou tror att Förintelsen var Hitlers hemlighet och att tyskarna i allmänhet var omedvetna, lurade och godtrogna. Men Förintelsen var en enorm operation som inte kunde hemlighållas för den tyska allmänheten”, skriver Henrik Arnstad. Bild: Peter Knutson
”Guillou tror att Förintelsen var Hitlers hemlighet och att tyskarna i allmänhet var omedvetna, lurade och godtrogna. Men Förintelsen var en enorm operation som inte kunde hemlighållas för den tyska allmänheten”, skriver Henrik Arnstad.

"Guillou sprider grov okunskap om Förintelsen"

Titeln på Guillous roman ”Att inte vilja se” är betecknande för författarens egna grovt felaktiga bild av Förintelsen, skriver historikern och författaren Henrik Arnstad.

I SVT:s morgonsoffa uppträdde författaren Jan Guillou i ett inslag om hans nya roman, ”Att inte vilja se”. Samtalet handlade till stor del om Förintelsen och Guillou levererade påståenden om mordet på Europas judar:

”Ett väldigt vanligt påstående är att jodå, särskilt inom borgerligheten visste man precis vad som pågick i Nazityskland och i de länder som Nazityskland ockuperade. Och nu vill jag nog påstå att det är inte sant. Man visste inte.”

Detta är fel. Den svenska allmänheten var välinformerad om Förintelsen, redan från allra första början då folkmordet startade sommaren 1941 i samband med det tyska överfallet på Sovjetunionen.

Pronazistiska Aftonbladet hade en reporter på plats i Baltikum och publicerade en stort uppslagen artikel. Reportern Fritz L Lönnegren skrev att  ”man uppgav att flera tusen judar dödats” och fortsatte:

”Det var icke uppbyggligt. En upplevelse, som gjorde ont. Man vad som skedde måste ses i sitt sammanhang. Judarna hade här som annorstädes ådragit sig befolkningens hat.”

Detta är av största intresse, inte bara eftersom Lönnegren gjorde ett av världshistoriens största scoop. Han visade också hur en tyskvänlig svensk reagerade på Förintelsen. Lönnegren förnekade den inte, däremot ansåg han den beklagligt förståelig.

Efter 1941 fortsatte rapporteringen och nådde crescendo i Sverige när Förintelsen drabbade Norge 1942. Den 13 september användes ordet ”Förintelsen” för första gången, i en ledare i Dagens Nyheter, där svenskarna kunde läsa:

”Förföljelserna mot judarna har av tyskarna utsträckts till de besegrade länderna, och av olika tecken att döma har den teknik som därvid använts blivit allt hårdare och hänsynslösare. Slutmålet tycks vara den fysiska förintelsen.”

Förintelseexperter påpekar i en artikel i DN Kultur:

”Den 13 oktober 1942 pryds Göteborgs Handels- och Sjöfartstidnings förstasida av en trespaltsrubrik: ’UTROTNINGSKRIGET MOT JUDARNA’. Författare är Uppsala-historikern Hugo Valentin, som sakligt går igenom hur många säkra uppgifter det finns att tillgå om hur många judar som hittills gått under i den nazistiska mordmaskinen.”

Sverige startade mot slutet av 1942 räddningsaktioner angående judarna, vilket väckte förstämning hos tyskarna. Hitlers sändebud Karl Schnurre klagade angående de antityska stämningarna hos Sveriges utrikesminister Christian Günther, som pekade på något intressant. Den svenska allmänheten reagerade med folkstorm mot Förintelsen.

”Schnurre konstaterade, att stämningen mot Tyskland här betydligt försämrats och Excellensen [Günther] ville ej förneka, att häri låge en del sanning. En sådan ändring i opinionen vore liksom förr i förstahand att tillskriva händelserna i Norge; nu senast åtgärderna mot judarna, vilka häftigt upprört sinnena i Sverige.”

På nyårsafton 1942 presenterade DN en opinionsundersökning om året som gått. Jag skriver om den i min bok om Sveriges utrikespolitik under andra världskriget, Spelaren Christian Günter:

”Nyårsafton 1942 publicerar Dagens Nyheter en opinionsundersökning om vilken händelse som gjort djupast intryck på svenska folket under året som gått. På andra plats kommer slaget vid Stalingrad, med tolv procent röstande. På första plats kommer deportationen av norska judar. Hela 25 procent av svenskarna håller denna händelse som viktigast 1942.”

Bevisläget är alltså överväldigande om att Guillou har helt fel i sina påståenden om att Förintelsen var okänd då den pågick. Inte överraskande att Guillou, när han konfronteras med detta i SVT på onsdagen, ändrar sig fullständigt.

Guillou slutade plötsligt hävda att ”man visste inte”. Istället påstår han nu att nyheterna om Förintelsen i svensk press enbart var små ”notiser på sidan åtta”. För det första är detta inte sant, vilket bevisats ovan. För det andra fanns det en anledning till att Förintelsen småningom mest blev notiser: folkmordet var välkänt. Det var ingen nyhet längre.

Guillou uppfinner vidare förklaringen att ”deportationer” av norska judar 1942 inte innebar att samtiden kunde förstå, att detta var ett folkmord. Återigen falsifieras Guillou av källmaterialet. Jag skriver i Spelaren Christian Günther:

”Fredag 27 november 1942 skickar [UD:s rättschef] Gösta Engzell en lista på namn till de svenska diplomaterna i Norge. De ska undersöka vad som hänt släktingar till svenska judar. Tre dagar senare uttrycker Christian Günther sin oro över deportationerna och den avsky händelsen orsakat i Sverige. Günther anser att utrikesdepartementet måste försöka göra något för de norska judarna, eller åtminstone de som har anknytning till Sverige. Han uttalar inte vad som händer med judarna efter deportationerna. Men vetskapen avslöjas av att han säger att om judarna kommer fram till Polen ’finns inget mer att göra’. Det tyder onekligen på att Christian Günther har tagit till sig all information som kommit till utrikesdepartementet: Judarna mördas.”

Guillous faktafel fortgår, angående andra viktiga uppgifter (bland annat känner han inte till att förintelselägret Auschwitz-Birkenau befriades – av sovjetisk trupp – den 27 januari 1945, vilket satte datumet för det vi idag uppmärksammar som Förintelsens minnesdag).

Guillous historieförfalskning är ingen liten sak. Den sprider grov okunskap om Förintelsen och är, framför allt, apologetisk angående den viktiga ansvarsfrågan.

Guillou tror att Förintelsen var Hitlers hemlighet och att tyskarna i allmänhet var omedvetna, lurade och godtrogna. Men Förintelsen var en enorm operation som inte kunde hemlighållas för den tyska allmänheten. Det går helt enkelt inte att mörda sex miljoner människor i hemlighet. Ville man veta så visste man. Mördarna berättade – ofta med stolthet.

Den 5 oktober 1941 skrev en tysk till sin fru från vitryska Mogiljov:

”Jag var faktiskt med vid den stora massavrättningen i förrgår. När den första lastbilen kom var jag lite ostadig på handen när jag sköt. Men man vänjer sig. Vid den tionde lastbilen siktade jag i lugn och ro och var säker på handen när jag sköt kvinnorna, barnen och bebisarna.”

Självklart kunde en europé 1941–1945 välja att vägra tro på fakta. Vilket också skedde, exempelvis med Sven Hedin. Men det vanligaste hos de protyska var istället att rycka på axlarna åt folkmordets betydelse. Förintelsen var inget exklusivt nazityskt projekt, utan ett euroepiskt. Tyskland agerade som katalysator, när det euroepiska ”antisemitiska bakgrundsbruset” (för att tala med historikern Karin Kvist Geverts, en av de som upprörs av Guillous förintelsebeskrivning) fick sitt våldsamma utlopp dessa mörka år.

Att känna till, förstå och acceptera Förintelsen var tyvärr långt ifrån detsamma som att vilja stoppa densamma. Brittiska UD skrev 1942 om sin fruktan för att judeutrotningarna skulle upphöra:

”Det finns en möjlighet att tyskarna och deras satelliter kanske övergår från utrotning till utvisning och därmed sikta på, såsom innan kriget, att genera andra länder genom att dränka dem i flyktingar.”

Den mörkaste erfarenheten av Förintelsen är därmed att vetskap inte måste ha inneburit avsky. Joseph Goebbels skrev att ”både engelsmännen och amerikanerna är lyckliga över att vi utrotar det judiska slöddret”. Detsamma kunde gälla för den vanlige, hygglige svensken med starka sympatier för Tyskland – vilket som Guillou korrekt påpekar inte måste ha inneburit pronazism.

Det sorgliga är att Guillous sunt ifrågasättande tankar i grunden kunde ha blivit väldigt bra, om han bara tagit sig tid att diskutera dem över en kopp kaffe med exempelvis en förintelseforskare. Så blev det inte och Guillou gick helt vilse.

Titeln på Guillous roman ”Att inte vilja se” blir därmed betecknande för författarens egna grovt felaktiga bild av Förintelsen. Som nu sprids i svenska medier.

Det är en skam. Guillous historieförfalskning om Förintelsen får inte stå oemotsagd.