Den associeras möjligtvis med punkrörelsen, för många med feminismen, men framförallt – med flickighet. Rosa är en färg som mer än någon annan framkallar känslor. Det blev tydligt när socialantropologen och genusvetaren Fanny Ambjörnsson arbetade med sin bok Rosa – den farliga färgen. Intervjuerna som ligger till grund för boken gjorde hon för ungefär tio år sedan. Det var innan Feministiskt initiativ gjort färgen till sin, i en tid då feministerna som ville ta färgen tillbaka och fylla den med styrka istället för svaghet var ganska få. Sedan dess har en del hänt. Och även sedan boken släpptes för ganska exakt fyra år sedan.
– I feministiska sammanhang är färgen betydligt mer omfamnad idag än då. Då ansågs de feminister som klädde sig i rosa lite vågade. Nu är det helt okontroversiellt att vara feminist och klä sig i rosa, säger Fanny Ambjörnsson.
Förknippas med svaghet
Men det betyder inte att färgen har förlorat sin laddning. Genusmedvetna småbarnsföräldrar vänder och vrider på argumenten – att klä sin dotter i rosa, är det att begränsa henne och göra henne till flicka snarare än till barn? Och sonen, han behöver ju inte bara ha blått, men rosa, hur kommer han att uppfattas då? Är det inte bäst att bojkotta färgen helt? Att den feministiska rörelsen gjort rosa till något som signalerar kraft och tuffhet har inte ändrat synen på vad som anses flickigt och pojkigt. Rosa är fortfarande en färg för flickor. Snarare än styrka förknippas den med skörhet, gullighet och svaghet.
– Vi är långt ifrån att pojkar utan problem kan springa runt i rosa, särskilt kläder som är feminint kodade, som ett rosa plagg med små blommor på. En stor rosa t-shirt med hiphop-inspirerat tryck på, det kan däremot vara okej, säger Fanny Ambjörnsson.
För problemet är framförallt det plagget står för, inte färgen i sig. Ett rosablommigt plagg är ungefär så tjejigt det kan bli, och att klä sin pojke i något som kan göra att också han anses flickig – det vill många föräldrar undvika. Kekke Stadin, professor i historia och författare till boken Maktens män bär rött, menar att vi är rädda för kläder som stigmatiserar.
– Rosa är en sådan färg. Man klär inte pojkar i det för att man är rädd för andras fördomar – att man själv då reproducerar fördomarna tänker man nog inte på.
En klassmarkör
Men rädslan för rosa finns inte bara bland föräldrar. Kekke Stadin menar att den också är så gott som bannlyst i hennes värld – den akademiska.
– Jag möter väldigt sällan kollegor som är klädda i rosa. Själv har jag en rosa kjol som jag använder ibland som jag tycker är jättefin, men det uppfattas nog lite märkligt att jag går runt i ljusrosa, säger hon.
Fanny Ambjörnsson har samma erfarenhet. Sedan 1800-talet har det mörka och diskreta varit maktens färg i västvärlden, medan rosa snarare förknippas med fulkultur, underklass och som sagt, kvinnlighet.
– Jag klär mig ibland i rosa, precis som jag gärna klär mig i färgglatt överhuvudtaget. För mig handlar det mycket om att det anses suspekt i universitetsvärlden, och jag tycker att som bärare av den statussymbol en högre utbildning innebär, så finns det en poäng med att ha rosa och färgglatt just därför, säger hon.
Än är rosa kanske ingen ofarlig färg. Men att tvätta ur det sköra och gulliga i färgen ska kanske inte vara målet, menar Fanny Ambjörnsson. Viktigare är snarare att göra egenskaperna som förknippas med färgen till något bra – och till något som kan finnas hos en pojke lika väl som hos en flicka. Eller hos en man.
