Bokrecension.

2016-04-05 21:00
Klara Wiksten. Bild: Johanna Arnström
Klara Wiksten.

Den tysta massans bultande hjärtan

Klara Wiksten debuterade med serieboken Dagarna 2013. Sedan dess har hon publicerats i tidskrifter och gjort nätfanzinet Hjärnan darrar. Nu kommer serierna, som består av nitton hyllningar av människor som går utanför samhällets ramar, ut i bokform på Syster förlag. Att läsa boken gör en till en bättre människa, tycker Ida Therén.

När konst och litteratur är som bäst väcker den empati i människor. Det är i alla fall hur jag ser på saken.

Hjärnan darrar gör exakt det. Så till den grad att jag skulle vilja påstå att jag har blivit en bättre, mer empatisk människa, av att läsa den. På ett ömsint inkännande vis återger Klara Wiksten möten med människor, i de mest omänskliga miljöer: arbetsförmedlingens jobbtorg, arbetsträning, praktikplatser där det är omöjligt att få arbete. Serien är självbiografisk, och hudlöst öppnar hon sig för läsaren. Hennes egna försök att bearbeta social fobi och depressioner blandas med alla de normkrångliga, bråkiga, deppiga, alldeles, alldeles underbara människor hon möter i de kvävande miljöerna vars syfte är att räta in människor i vårt snäva samhällsled. Klara Wiksten ser det vackra och mänskliga i alla: I kvinnan som får ryckningar och till slut måste låsa in sig på toan när hon gör fel under arbetsträningen som går ut på att packa fruktkorgar. I mannen som skriker åt de idiotiska frågorna på arbetsförmedlingens dator. Tack, för att du sa ifrån, säger hon och ger läsare nya perspektiv på agerande som går emot hur vi lärt oss att bete oss.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0


De yxiga, grå teckningsstrecken passar perfekt ihop med det ångestladdade men också kärleksfulla och dämpat humoristiska berättandet. Med små medel lyckas hon skapa blickar och ansiktsuttryck som uttrycker själen innanför.

Klara Wiksten har en nästan synsk förmåga att se in i människors inre. Vi tvingas till det där skitjobbiga: att se medmänniskor som komplexa varelser. Klara Wiksten ställer frågan vem som är sjuk och vem som är frisk. Svaren inte är självklara.

Berättandet sker på ett självklart, ärligt sätt som aldrig känns ansträngt. Det finns inte en falsk ton i den här boken. Det är inte så lätt som det låter.

Klara Wiksten har en helt unik röst även språkligt. Den gnistrar ren och klar på sidorna, med lyhört språkligt gehör. Precis såhär pratar människor. Ofta gränsar det till poesi. Som i några rutor som beskriver en kollega på praktikplatsen på en second handaffär:

”Jag tyckte ärligt talat att du va skitjobbig. / Du sög ut min energi totalt. / Men jag vill bara säga att jag fattar nu. / Du har fått kriga dig igenom livet för att få vara som du är.”

I senaste numret av min svenska favorittidskrift Det Grymma Svärdet publicerade Klara Wiksten en rad dikter om Fittan Karlsson som är lysande i sin egensinniga, naivistiska enkelhet. På bara några rader lyckas de rymma både sorg, ilska och humor. Som i Fittan Karlsson firar fredag:

”Nu går mammorna och papporna hem med sina barn i händerna

Dom har köpt chips och dip och andra goda grejer

Jag såg det fast dom inte trodde att jag såg

Jag har ett magiskt öga av glas nämligen

Genom det kan jag se allt

Jag heter Fittan Karlsson och jag ska inte gå hem med någon i handen

Det är jättesorgligt”

Snälla, fortsätt att skriva! Jag vill läsa allt.

Hjärnan darrar är en påminnelse om det inre känslolivet hos den tystade massan av arbetslösa, sjukskrivna och de med neuropsykiatriska funktionshinder. Men också en utmaning för oss, som läsare. Att aldrig glömma att det finns komplexitet: kärlek, tårar och drömmar bakom maskerna på de som vandrar här på jorden med oss, under den korta tid vi kallar livet. Något så enkelt som: att alla är människor.

Hjärnan darrar

Klara Wiksten

Syster förlag