Det här är en konstig krönika – jag tänker i dåtid om nuet. När du läser detta har det hänt åtminstone två saker, det har varit val i Sverige och jag har fått ännu ett barnbarn. Jag sitter och åker tåg, det är söndagen före valet och på Sös i Sthlm har jag en dotter som vilken timme som helst ska bli mamma. Det finns ett sentimentalt propagandaläge att här braka på med känslor, jag gråter varje gång jag tänker på att det händer där NU, men jag får chills av att se sån där amerikansk sentimentalitet: Well here is my lovely family, supporting me... bla bla bla. Jag surfar och retweetar allt som har hashtag #vårdvrålet. Dels av solidaritet och politisk övertygelse, dels av ren maktlöshetsdriven vidskepelse och voodootänk.
Barnmorskor, hemtjänstpersonal och sjuksköterskor demonstrerar på Sergels torg, också i detta NU, för att en vecka innan detta ödesval berätta för omvärlden att stressen knäcker vården, underbemanningen går ut över patientsäkerheten. Att vården förslummas i Sverige. Jag hoppas det hjälper. Jag hoppas kanske inte att ”politikerna lyssnar”, så naiv är jag inte. Men jag hoppas att ni där i framtiden som läser om detta nu röstade rätt. Jag hoppas det går bra för min dotter och mitt barnbarn idag.
Jag hoppas det finns vårdpersonal där som orkar idag.
Jag tror att det jobbas för mycket i det här landet. Detta skriver jag till er i framtiden, jag vore dum om jag skrev det innan valet, jag skulle direkt få ett gäng betalda Timbrotwittrare på mej som skulle visa upp mej som en lat före detta popstjärna som vill ha mer kulturbidrag, men nu när valrörelsen med sin populistiska fördumning och förvrängning är över, så måste vi tala om det. Det kan tyckas vara en motsägelse till vad jag skrev innan om underbemanning i vården, men det är precis tvärtom. Jag tror vi kan börja ta hand om barn istället för att kränga mobilabonnemang.
Jag tror det finns så mycket jobb som utförs i onödan. Varför kan inte fabrikerna i Göteborg och Trollhättan ställa om från att göra bensindrivna bilar till att börja tillverka tåg som klarar svenskt klimat? Varför kan vi inte bygga ut järnvägen? För det är väl vi, svenska folket, som bestämmer? Varför har jag slutat drömma om hur det kan vara?
De senaste 20 årens politiska liv har för mej bara varit en enda lång reaktion. En reaktion på ständiga försämringar av den gemensamma välfärden, på nya miljöhot. På nya galna krig som startas på medvetet falsk information, på medvetna försök av överklassens propagandaapparat att spela ut olika förtryckta grupper mot varandra; nu senast Reinfeldt som med sina sammetsögon står och ber oss öppna våra hjärtan för flyktingar, det vill säga att vi inte har råd med några satsningar för utsatta grupper i Sverige.
Så fick han valrörelsen att handla om dom 48 extra miljarder som det kommer kosta att ta hand om flyktingar under dom närmsta fyra åren. Och vi slapp prata om att han har sänkt skatten så mycket att vi går miste om 172 miljarder varje år. Ja ja, nu har vi ju röstat bort honom ändå, så lets forget about his tricks. Eller?
Allt sånt där har man liksom haft fullt upp med att reagera på, och som lök på laxen har det krupit upp nazister från under nån sten som har marscherat genom svenska städer under nitiskt beskydd av poliser och liberaler. Så man har inte haft tid för drömmar. Men nu föds ett barn på Sös och det är dags att tänka på hur fan vi skulle vilja ha det här jävla samhället.
Och är det nånting jag önskar kommande generationer är det befrielse från löneslaveriet. Det betyder alltså INTE att jag tycker att alla ska ligga och röka braj och skriva nån dikt då och då. Det betyder att alla människor ska ha rätten till ett meningsfullt, icke förnedrande arbete några timmar om dan. Att alla kan känna att dom bidrar till en bättre värld när dom går till jobbet. Och inte som nu där en del stressar ihjäl sej för att det är underbemannat medans andra har fått kicken för att nån lirare på Caymanöarna tycker att han cashat in nog med stålar och sen stänger butiken.
Det är så uppenbart absurt, eller hur?
Alla maskiner som uppfunnits för att befria oss från arbete under dom senaste 100 åren, varför skulle vi inte dra nytta av dom, istället för att gå och skämmas för att vi inte har nåt kneg? Jag är så trött och nervös just nu, jag sitter här på tåget och gråter och väntar på sms från svärsonen och igår spelade jag två gig, ett i Stockholm och ett i Göteborg och jag har jobbat alldeles för mycket i sommar. Efter det här jävla valet tar jag ledigt. Det blir tamejfan ett nytt friår, om jag ger fan i att köpa så mycket skit har jag faktiskt råd med det, tror jag. Jag vet att jag är jävligt priviligierad, men dom höga gager jag får när jag lirar nuförtiden, vad kan vara bättre än att plöja ner dom i fler solceller så att jag kan vara ledig och vara morfar.
Jag hoppas att det blir så. Jag hoppas också Alliansen har fallit när du läser det här.
Jag hoppas ”jobben som skapas” i framtiden blir riktiga jobb, som inte förstör den här planeten och människorna som bor på den utan istället gör att planeten och vi kan fortsätta att andas och hoppas, tro och älska. Jag hoppas att bebisen där uppe på Sös får en fin start på ett rikt liv. Och då menar jag inte stålar.
Jag tror att det blir så. Mänskligheten rör sej framåt, trots allt, mot fredligare samvaro, mot mer medkänsla och solidaritet. Långsamt. Det tror jag på. Jag älskar personalen på Sös, som för 28 och 24 år sen hjälpte Karin och mej att bli föräldrar. Jag älskar dom som nu tar hand om min dotter. Tro och hopp. Störst av allt är kärleken. Nog med stora ord.
Nu får vi börja förverkliga lite drömmar. Vi kan börja med sex timmars abetsdag.
