Kommentar.

2016-11-10 18:30
  • I tisdags presenterade Ilmar Reepalu ett delbetänkande av välfärdsutredning under en pressträff i Rosenbad i Stockholm. Bild: Jonas Ekströmer/TT
    I tisdags presenterade Ilmar Reepalu ett delbetänkande av välfärdsutredning under en pressträff i Rosenbad i Stockholm.
  • Daniel Suhonen. Bild: TT
    Daniel Suhonen.
  • Carola Lemne. Bild: TT
    Carola Lemne.
  • Tobias Baudin. Bild: TT
    Tobias Baudin.

Reepalus vinstreglering är skarpare än vad man kan tro

Äntligen stod det tidigare kommunalrådet i pulpeten. Presenterade välfärdsutredningens betänkande. En nätt lunta på 861 sidor. Emotsedd av vissa, på förhand utdömd av andra.

"Reepalus utredning bör läggas i papperskorgen", skrev Centerledaren Annie Lööf på DN Debatt redan i september. En visa som sedan spelats på repeat.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0


Men om Annie Lööf – istället för att bete sig som ett faktaresistent nättroll – tog sig tid att läsa utredningen, vad skulle hon då kunna lära sig?

En hel del. Till exempel att det i dag är oerhört lönsamt att driva vård, skola och omsorg i vinstsyfte sett till avkastningen på investerat rörelsekapital. Snittavkastningen är närmare 50 procent, jämfört med tio procent i resten av tjänstesektorn. En orsak är att kapitalbehovet i de här verksamheterna är rätt litet – det krävs inga stora investeringar i lokaler (det mesta hyrs) eller utrustning, pengarna från det offentliga är relativt säkra och rinner in på förhand. "Det kapital som finns i välfärdssektorn har i stället ofta använts för att köpa andra företag eller andra verksamheter", konstaterar utredarna.

Den extremt höga avkastningen beror också på att utförarna har listat ut hur man kan pressa kostnaderna, framför allt genom att anställa mindre personal och fokusera på "billigare" kunder (elever, patienter, brukare). Så får ägarna skattepengar över, som de kan stoppa rakt i fickan eller köpa mindre konkurrenter med.

Genom de ständiga uppköpen hotas samtidigt den valfrihet som Annie Lööf och andra säger sig omhulda. Enligt utredarna håvar numera en tiondel av de privata utförarna, 457 företag, in drygt drygt tre fjärdedelar av de skattepengar som går till privata aktörer. Och det är vinstjakten, med sin inneboende expansionslusta, som fört med sig koncentrationen. Så mycket för den föregivna kopplingen mellan valfrihet och vinst.

Annie Lööf kan också utmana sina fördomar genom att läsa styckena om hur vinstmaximering kan hamna på tvärs med välfärdens grundprinciper. "Förekomsten av företag som ytterst syftar till att generera vinst medför enligt utredningens bedömning att det införts incitament i välfärden som riskerar att komma i konflikt med de mål som satts upp för skola, vård och omsorg", skriver utredarna. Som fördelning efter behov, likvärdighet, lika tillgång. Resultatet blir istället segregation och snedvridning.

Många trodde att välfärdsutredningen skulle föreslå ett utdelningstak. Men icke. Istället siktar man in sig på rörelseresultatet, alltså vad som blir över när kostnaderna dragits från intäkterna. Orsakerna är flera, men framför allt menar man att det är lättare att runda en utdelningsbegränsning. För att ytterligare försvåra kringgåenden ska värdeöverföringar som icke marknadsmässiga löner och hyror förbjudas.

Högsta tillåtna rörelseresultat föreslås bli sju procent plus statslåneräntan av det operativa kapitalet. Det handlar alltså inte om sju procent av omsättningen. Där någonstans ligger nämligen det genomsnittliga rörelseresultatet i dag. Nej, det handlar om sju procent på det kapital man satsat och som behövs för att driva företaget.

Det innebär en skarpare reglering än vad man kan tro. Enligt utredarna skulle modellen ha inneburit att mellan 4,5 och 5 miljarder gått till välfärd istället för vinster bara under 2014. Samtidigt kan man undra om inte andra vägar hade varit enklare och effektivare, som att bara tillåta non-profit-aktörer. Men utredarna har också haft faktorer som EU-lagstiftning och mångfald i vågskålen, och förmodligen valde man spår rätt tidigt: att sätta grimma på vinstintresset, inte att utesluta det.

Kanske är det också en klok väg, åtminstone retoriskt: seriösa välfärdsföretagare ska kunna få en rimlig avkastning på det kapital de verkligen bidrar med. Den som är ute efter snabba cash, efter att tälja guld, får däremot söka lyckan på annat håll.

Enligt en färsk Sifo-undersökning vill 80 procent av svenskarna se antingen ett förbud mot eller en begränsning av vinstuttag i välfärden. Så har det sett ut länge. Och egentligen är det väl märkligt att det först nu – 25 år efter att regeringen Bildt öppnade kranarna och gjorde det möjligt att dränera välfärden på resurser – kommer ett konkret förslag på hur kranarna kan skruvas åt.

"Mycket av det vi föreslår hade man önskat hade funnits på plats redan för 20 år sedan", sa Ilmar Reepalu när han presenterade betänkandet.

Men nu var ju förstås grundtanken att det inte skulle finnas några begränsningar alls, att vinstintresset skulle få spela fritt. Och så vill Annie Lööf, resten av Alliansen, SD och branschlobbyn att det ska fortsätta. Så de kommer göra sitt bästa för att utredningen ska hamna i papperskorgen. Frågan är om regeringen lyckas förvandla den till något annat än en hyllvärmare, om man är beredd att på allvar ta strid.

Läs vidare på nästa sida: Reaktioner på utredningen