Den kvinnliga medelpensionären måste klara sig på knappt 12 000 kronor i månaden, före skatt. Och flertalet på betydligt mindre pengar än så. Över hälften av de kvinnliga pensionärerna har garantipension och därmed en inkomst på max 8 000 kronor. En summa som ligger under EU:s gräns för vad som räknas som fattigdom.
– Pensionssystemet har visat sig katastrofalt för kvinnorna. Det drabbar personer som har arbetat mycket deltid, och det är ju kvinnorna, säger Curt Persson, ordförande i PRO.
Han menar att de kvinnliga pensionärernas situation är ett av bevisen för att pensionssystemet inte blev som det var tänkt. Ulla Hoffmann (V) håller med. Hon satt i den pensionsgrupp som för 20 år sedan tog beslutet om det nya pensionssystemet. Redan då var hon starkt kritisk, men Socialdemokraterna gick med på de borgerliga partiernas kompromissförslag. Därmed kunde reformen genomföras. Idag tycker Ulla Hoffmann att farhågorna besannades.
– Jag var rädd att systemet skulle slå hårdast mot kvinnor och dem som redan har det sämst, låginkomsttagare, deltidsarbetande och människor med tunga jobb som har behövt gå i förtidspension. Tyvärr blev det så, säger hon.
Hade inte råd
Ulla Hoffmann propagerade då för att man skulle utreda hur det gamla systemet kunde förändras, istället för att införa ett helt nytt. Ett av de främsta argumenten för att slopa det gamla var att det var för dyrt. Och när 40-talisterna skulle gå i pension skulle Sverige inte ha råd. Då baserades pensionen på de 15 bäst betalda åren, med kravet att man skulle ha arbetat i minst 30 år. Ulla Hoffman menar att man borde ha utrett effekterna av att ändra 15-30-systemet till exempelvis 20-35 – alltså att grunda pensionen på de 20 bäst betalda åren under en 35-årsperiod. Ellis Wohlner, Socialdemokrat och tidigare försäkringsdirektör på Folksam, är inne på samma spår.
– Det gamla ATP-systemet fungerade väldigt bra, inte minst för att det var enkelt att förstå och folk visste vilken pensionsnivå som väntade. Men det behövde modifieras, kanske genom en längre kvalificeringstid och en gradvis höjd pensionsålder. Oavsett så hade det varit en väldigt mycket bättre lösning än det system som vi nu har, säger han.
Ansvaret lastas på individen
Särskilt kritisk är han till att hela risken numer ligger hos de försäkrade och ingenting hos staten. Den så kallade bromsen gör att staten aldrig behöver skjuta till pengar, i stället sänks pensionerna.
– Meningen var att bromsen endast skulle slå till i ytterst sällsynta fall, men så har det inte blivit. Dessutom har en stor del av pensionskapitalet flyttats till den spekulativa finansmarknaden och börsen. Konsekvensen är en stor oro bland pensionärer, för att de aldrig kan veta hur stor deras pension blir.
Också Ellis Wohlner ser kvinnorna som de största förlorarna.
– De hade lägre pension än männen även tidigare, men när de 15 bästa åren räknades var chansen större att de heltidsarbetat i alla fall under en sådan period, säger han.
Pensionsmyndigheten menar dock att det inte är pensionssystemet i sig som är orättvist, utan samhället som är ojämställt. Och därför är skillnaderna mellan män och kvinnors pension så stora. Malin Wreder, huvudsekreterare i regeringens delegation för jämställdhet i arbetslivet, håller med:
– Kvinnor tjänar mindre och deltidsarbetar i högre grad. Det får konsekvenser för pensionen. Men jag tror inte att de har fått det sämre nu än när vi hade det gamla systemet.
Ulla Hoffmann är däremot övertygad om att det är så.
– Det är klart att kvinnorna är förlorarna. Över hälften av de kvinnliga pensionärerna räknas som fattiga, vi är tillbaka i att vi är beroende av våra barn för att överleva.
