Vladimir Kara-Murza: ”Den mörkaste timmen är strax före gryningen”

Mina studier i historia har hjälpt mig väldigt mycket – de har eventuellt aldrig varit lika viktiga för mig som under de rådande omständigheterna. Allt som sker nu har trots allt redan hänt i vår historia, och allt har alltid tagit slut. Som regel har det skett plötsligt. Det som pågår nu kommer också att ta slut, och dessutom tidigare än vad det kan verka som idag, tror jag.

Du har sagt att den största gåvan till regimen är när dess motståndare lämnar landet. Vad känner du om dem som har bestämt sig för att lämna Ryssland?

Alla människor gör sina egna val och ingen har rätt att döma dem. Därför kan jag bara tala för mig själv. Jag skulle inte tycka att jag hade moralisk rätt att engagera mig i rysk politik, kritisera regimen eller uppmana mina landsmän att göra något om jag själv satt i säkerhet långt borta. Jag är djupt övertygad om att en politiker måste befinna sig i sitt eget land – politiken är inte något man kan ”distansarbeta” med.

Det finns en till viktig moralisk aspekt. När det innebär fara att stå i opposition till regimen, bör den som gör anspråk på att vara en offentlig politisk person dela dessa risker med medborgarna. Under 2007–2008 års presidentvals­kampanj fick Vladimir Bukovskij [oppositionell kandidat och tidigare sovjetdissident, sedan 1976 i brittisk exil] frågor som: ”Varför återvände ni till Ryssland? Tror ni verkligen att ni kan ändra något?” Jag kommer aldrig att glömma hans svar: ”Jag kom tillbaka för att folk har blivit rädda igen. Och är de rädda måste man komma och stå vid deras sida och säga: ’Här är jag – och jag är inte rädd.’”

För mig är det en viktig motivation. Det är en av anledningarna till att jag inte lämnade Ryssland efter de två försöken att förgifta mig 2015 och 2017, och inte heller efter den 24 februari 2022.

”Den mörkaste timmen är strax före gryningen” – du var en av de första att göra denna aforism populär på nytt i Putins Ryssland. Varför valde ni att använda just den? När kommer gryningen och hur kommer den se ut?

Det var ett av de sovjetiska dissidenternas favorituttryck. Vissa skrattade åt dem och såg dem som naiva romantiker. Kanske särskilt under det tidiga 1980-talet när det verkade som att saker och ting inte kunde bli ännu mörkare: det afghansk-sovjetiska kriget, det nedskjutna Boeingplanet [det sydkoreanska passagerarplan som 1983 sköts ned av Sovjetunionen], Sacharov i förvisning, en ny våg av politiskt motiverade gripanden, en fruktansvärd konfrontation med Väst. Vem hade kunna tro att gryningen befann sig runt hörnet? Tiden vi lever i nu påminner mig, som historiker, om de tidiga 1980- och 50-talen – just denna mörka timme före gryningen, som jag tror är närmre idag än vad det kan verka.

Vad gäller prognoser för politisk förändring – dess tidsspann och scenarier – så är det fullständigt meningslöst i vårt land. Stora förändringar kommer alltid oväntat i Ryssland. Både Tsarryssland i mars 1917 och Sovjetregimen i augusti 1991 kollapsade bokstavligen på tre dagar – och ingen förutsåg det. Det kommer att bli samma sak nästa gång. Vår uppgift – den ansvarstagande oppositionens uppgift – är att förbereda oss för dessa förändringar nu så att vi inte står handfallna eller upprepar demokraternas och den provisoriska regeringens misstag från 1990-talet.

Kan ett Ryssland utan enväldiga ledare och imperieambitioner överleva?

Ett stelbent, centraliserat system i ett land som är så stort, mångkulturellt och varierat som Ryssland är precis det som leder till upplösning. Landet kan tillfälligt hållas ihop med bajonetter och blod, som den bolsjevikiska erfarenheten visade. Det bästa sättet att hålla ihop vårt land och förvissa sig om dess långvariga utveckling är att grunda det på en verklig federalism, ett starkt lokalstyre och ett parlamentariskt system som representerar olika regioners, politiska rörelsers och folkgruppers intressen. Det ska självklart inte finnas några imperieambitioner. Statens främsta mål ska vara medborgarnas välmående, inte att annektera utländska territorier.

Vad gäller den federala strukturen tror jag att Kanada kan vara ett exempel för Ryssland (men givetvis utan den konstitutionella monarkin – det vägskälet passerade vi redan under det tidiga 1900-talet). Våra länder har mycket gemensamt: mångkultur, multireligiositet, vidsträckta territorier, naturresurser och till och med klimatet. Kanada ligger återkommande i topp när livskvaliteten runtom i världen rankas. Med rätt styrelseskick borde vi kunna åstadkomma detsamma i Ryssland.

Hur kommer kriget i Ukraina sluta, tror du?

Vårt land har en lång historia av så kallade ”korta, framgångsrika krig” som har slutat ganska annorlunda än dess initiativtagare tänkt sig och då lett till betydande politiska förändringar. Så var det med Krimkriget, där nederlaget ledde till Alexander II:s stora reformer. Så var det också med det skamliga rysk-japanska kriget, efter vilket Ryssland fick sin första grundlag, sitt första parlament och för första gången pressfrihet. Och så var det med Rysslands krig i Afghanistan, som hade en nyckelroll i kommunistregimens kollaps.

Kriget i Ukraina kommer att sluta på samma sätt. Putinregimen har redan förlorat, om inte annat så för att Ukraina har stått kvar, försvarat sin suveränitet, och mötts av enorm internationell solidaritet efter ett år av strider. Kremls plan i februari 2022 var uppenbarligen något annat. Stora, politiska förändringar i vårt land är bara en tidsfråga, och det rör sig inte om särskilt lång tid.

Hur ska vi bevara det historiska minnet så att det inte blir till ett trauma?

Den största läxan vårt land har lärt sig från 1990-talets misslyckade demokratiska reformer är att om ondskan inte förstås, fördöms och bestraffas, kommer den att återvända. Efter kommunistregimens kollaps borde alla arkiv ha öppnats. Den tidigare regimen borde ha åtalats för sina brott, och strukturerna som verkställde dem (främst KGB och allt vad de hetat) borde ha lagts ner. Inte bara för rättvisans skull utan också för att förhindra möjligheten till auktoritära hämndaktioner.

Många länder som har upplevt totalitarismens trauman har följt denna väg: Tyskland efter 1945, Sydafrika efter apartheid, länder i Latinamerika efter militärdiktaturerna, Central- och östeuropa efter kommunismen. Under det tidiga 1990-talet krävde de mest visionära ledarna för Rysslands demokratiska rörelser, som Galina Starovoitova och Vladimir Bukovskij, sådana åtgärder. Men de styrande varnade för häxjakt. ”Ja, men annars kommer häxorna komma tillbaka för att jaga oss”, svarade Bukovskij. Det visade sig att han hade rätt.

Vi kan inte upprepa det misstaget vid nästa historiska skifte. Efter att den nuvarande regimen faller måste alla dess brott offentliggöras, analyseras och officiellt fördömas. Och de ansvariga måste ställas inför rätta. Det kommer definitivt bli en utmanande process för vårt samhälle, precis som avnazifieringen i Tyskland eller avkommuniseringen i Central- och Östeuropa. Men vi måste gå igenom det för att försvara vårt land mot att sådant upprepas i framtiden.

Ett samhälle som tillåtit totalitarism att utvecklas, bär det samhället ett kollektivt ansvar?

Det är en komplex fråga. Historiska diskussioner på temat har förts sedan länge – både om Nazityskland och andra totalitära regimer. Jag är benägen att tänka att alla människor har ansvar för sig själva och att leva därefter. Just därför var det viktigt för mig att inte vara tyst, vare sig om kriget eller Putinregimens brott. Kreml utför dessa brott ”i Rysslands namn” och alla som höjer sin röst mot dem belyser det falska i den benämningen.

Natalia Gorbanevskaja, en fantastisk poet och en av dem som deltog i ”De sjus demonstration” på Röda torget i augusti 1968 sa en gång: ”Folket utan mig – det är inte ett fullständigt folk.” Vid det tillfället var sju personer tillräckligt för att försvara hedern åt ett samhälle där miljontals människor höll tyst. Idag är det tusentals som inte håller tyst (titta på statistisken över politiska fångar i samband med alla antikrigs­protester ända sedan februari 2022). Och jag är stolt över var och en av dem.

Vad läser du just nu, och vad har du läst på sistone?

Under året i fängelse har jag läst och läst om sådant jag inte hade tid till när jag var fri. Mest historisk litteratur och memoarer. Jag hade äntligen tid att läsa om ”Gulagarkipelagen” med eftertanke och i lugn och ro. Den är essentiell läsning i vårt land idag. Jag har också läst om sovjetdissidenters självbiografier, framför allt Vladimir Bukovskijs ”Att bygga ett slott: Mitt liv som dissident”, en av de viktigaste böckerna i mitt liv. Det är slående hur mycket som är likadant som på deras tid, ner på detaljnivå. Men vi vet också hur det slutet blir.

Vad drömmer du om för egen del?

Jag har två drömmar: att träffa min familj och att få se ett fritt Ryssland. Och de här drömmarna är direkt sammanlänkande.

Den här frågan har ni inte ställt eftersom ni skrev till mig innan domen föll men jag svarar på den för säkerhets skull :) Om att ha blivit åtalad för landsförräderi och fått ett tjugofemårigt fängelsestraff.

Varje auktoritär regim identifierar sig själv med landet. [1800-talsförfattaren Michail] Saltykov-Sjtjedrin noterade att två begrepp ofta blandas ihop i vårt land: ”fädernelandet” och ”majestätet”. I ett sådant system av koordinater innebär ”patriotism” lojalitet med regimen och alla opponenter blir automatiskt ”Rysslands förrädare”. I Nazityskland var ”förrädarna” antifascister och i Sydafrika var det de som kämpade mot apartheid. I Sovjetunionen, i februari 1974, anklagades en av våra viktigaste landsmän, Aleksandr Solzjenitsyn, för att ”förråda moderlandet”. Jag ser det som en ära att hamna i den skaran. Men som vi vet kom tiden i kapp och ställde allt till rätta – och det kommer den göra igen.

Vad gäller mitt fängelsestraff är det otvetydigt ett högvattenmärke. Folk har inte tilldelats tjugofemåriga fängelsestraff sedan Stalins tid. Som Arthur Burton skrev till Gemma i romanen ”Spyflugan”: ”Jag har gjort min beskärda del av arbetet och detta dödsstraff är beviset på att jag har gjort det ordentligt.” Det är tydligt att de här tjugofem åren (och de två förgiftningarna innan dess) framför allt har att göra med mitt arbete med att sprida Magnitskijlagen i demokratiska länder – lagen om individuella sanktioner mot Kremls korrupta skurkar och dem som begått brott mot ryska medborgare. Till och med domaren i mitt fall, Sergej Podoprigorov, fanns med på Magnitskijlistan. Det är lustigt när de själva avslöjar sina största rädslor. Så jag måste ha gjort allt rätt.

Och hur länge dessa ”tjugofem år” kommer att pågå får vi se. I vårt land tenderar verkligheten att skilja sig från de formella besluten. Solzjenitsyns straff var ”evig exil”. Men som vi vet fick den ”evigheten” ett snabbare slut.

En liknande version av texten har tidigare publicerats i Eurozine.