Nyheten om att ICJ beslutat att ta Sydafrikas anmälan om folkmord vidare är rätt, tycker han. Men det räcker inte. Kriget måste sluta.

– Vad trodde ni? Jag skiter i Netanyahu, det är klart att Netanyahu vill utradera oss. Det är alla ni som låter honom. Europa och USA. Det är framför allt USA, fattar du? Våra liv är inget värda.

”Död och svält överallt”

Sjuksköterskan Osama Alnamess och jag började skicka meddelanden i början av december. Han evakuerades från Gaza till Egypten i november med de för tidigt födda Gaza-bebisarna. Han var kvar en bit in januari med dem. Men stressen av att ha sin fru Hind och sönerna Elias och Muhammed, ett och tre år, kvar i Gaza blev för mycket. Han tog sig tillbaka in i Gaza med risk för livet och gick även tillbaka till sitt jobb på Nassersjukhuset. Livet var svårt utan vatten och el, skrev han. Han fick gå en halvmil för vatten och potatis. Men han var med sin familj.

Det är det sista jag hör av honom. Han kopplar inte upp sig på flera veckor. Dagen efter sista meddelandet kommer nyheten om att just Nassersjukhuset omringats av Israels stridsvagnar. Jag skickar dagligen meddelanden: Hur är det? Jag är orolig! 

Inget svar. 

Men så den 26 januari plingar det äntligen till.

– Jag lider fortfarande men jag lever, skriver han.

Han har lyckats ladda sin mobiltelefon med solenergi, samt gett sig ut på en lång vandring för att få mat och vatten till familjen. De är tillbaka i sitt gamla hem som trots att det skadats av bomber i huset intill, och varken har vatten eller el, “i alla fall har tak”.

– Jag hade tur, jag var inte på jobbet när sjukhuset omringades. Men nu har jag inget jobb och jag vet inte hur det är med patienterna. Det var så många svårt skadade, vi har brist på allt så många dör av infektioner och liknande trots att de är på sjukhuset. Det är död och svält överallt, säger Osama Alnamess.

Jämför med Ukraina

På ön Gezira i Nilen, mitt i Kairo, ligger det kosmopolitiska kvarteret Zamalek. Där, på restaurang Granita, möts en grupp äldre män regelbundet. Vissa är fortfarande aktiva som ambassadörer, rådgivare, journalister eller opinionsbildare.

– Det är Kairos intellektuella elit, kan man säga, säger den palestinska journalisten Nabil Darwich som tagit med mig dit. 

Alla är män. Bredvid mig sitter Anis Salem, före detta ambassadör, Unicef-topp samt och koordinator för Egyptens utrikesråd i FN. Idag är han aktiv vid Kairos universitet vid centret för internationell dialog – och oberoende (han insisterar på detta). 

Dagens ämne är ICJ:s beslut.

– Det är fullkomligt självklart att det måste utredas. Det här har visat, med största möjliga tydlighet, på västs dubbelmoral. När Ryssland attackerade Ukraina var det självklart för väst att ta avstånd och känna medlidande. Men vad med Palestina? Gaza är extremt fattigt, det stora flertalet är civila och Israel är en kärnvapenmakt som massakrerar en hel befolkning. Det är groteskt.

Fördömer du den 8 oktober?! Den 6 november? 75 års ockupation? 

Han uttrycker ilska över att alla journalister i väst ställer samma fråga hela tiden, att de alltid inleder med huruvida man fördömer vad Hamas och andra militanta grupper gjorde den 7 oktober.

– Ja, vi fördömer det men sedan då? Fördömer du den 8 oktober?! Den 6 november? 75 års ockupation? Massakrerna som sker? Barnen som dödas? Det är för mig helt oförståeligt hur väst så historielöst har kunnat acceptera detta som ursäkt för denna fasa, säger Anis Salem.

Nabil Darwich säger att han, som palestinier och journalist, alltid kritiserat Hamas.

– När jag intervjuade en Hamas-topp för tio år sedan så grillade jag honom. Om korruption, om riskerna de utsätter folket för. Alla pratade om den intervjun. Man kan inte likställa Hamas och palestinier. Men den som varit i Gaza vet att det inte finns någon framtid där. Människor utan framtid radikaliseras.

Varför är gränsen stängd?

Jag frågar Anis Salem om Egyptens roll i det hela. Om den stängda gränsen i Rafah. Varför får flyktingarna inte skydd i denna desperata situation. Han söker de rätta orden. 

– För det första är jag personligen motståndare till en regelrätt fördrivning av ett helt folk. Det borde självklart USA och Europa hålla med om. Sedan måste väst förstå att för Egyptens del är det en säkerhetsfråga. Vi vill inte ha krig utan söker i varje läge fred. Vi kan inte acceptera att kriget kommer hit.

Menar han, undrar jag, att Hamas skulle komma med de flyende och att de i teorin skulle kunna raketbeskjuta Israel från Egyptisk mark, som det rapporteras?

Låt oss kalla det en stor besvikelse. Bitterhet, möjligtvis.

– Hamas och Hamas… Det väst måste fråga sig är inte huruvida Egypten, som just nu bland annat går igenom en extrem ekonomisk kris, ska ta emot ett helt fördrivet folk utan se till sin egen roll i det hela. ICJ var tydliga i att det finns risk för folkmord. Det är oerhört, säger Anis Salem.

Jag undrar om det här ökar spänningarna i förhållande till väst i allmänhet. 

– Låt oss kalla det en stor besvikelse. Bitterhet, möjligtvis.

”Israel vill döda oss”

På Kairos gator går det inte prata med folk om den egyptiska regimen, däremot om Palestina och västvärlden. Och alla tycks säga ungefär samma sak. 

Arabiska barn är inte lika mycket värda som vita barn.

–  ICJ:s beslut var jättebra. USA och Europa har låtit det här ske. De har visat sitt rätta ansikte. Arabiska barn är inte lika mycket värda som vita barn, som i Ukraina. Det är hyckleri, säger till exempel Amir Saleh, 55, med sin son Muhammed.

Jag frågar Osama Alnamess i Gaza om han har hört om ICJ:s beslut. 

Var är Europa? Var är USA? Jag förstår inte.

Det har han inte.

– Det spelar ingen roll så länge kriget fortsätter. Allt vi vill är att det ska sluta så att vi ska kunna leva. Varför låter världen det här ske? Var är Europa? Var är USA? Jag förstår inte. Israel vill döda oss alla och ibland tror jag att de kommer att lyckas, skriver han till mig.