Vägen tillbaka till Ravensbrück

Den historia jag ska försöka berätta är svårbegriplig och smärtsam; det är berättelsen om mitt eget livspussel. Det är en historia som vittnar om ett stort mod och en sällsam livskraft hos en av de kvinnor som satt fångna i det tyska koncentrationslägret Ravensbrück under andra världskriget. Det handlar om min farmor, Zenobia Dittmer, om krigets långa skugga, och hur hennes ärr för alltid blir mitt livs tema.  

Den 1 maj anländer hon med morgonfärjan till Malmö. Min farmor är på väg att fylla 23 och väger 36 kilo. Många av hennes medsystrar har dött under transportsträckan med vita bussarna från Ravensbrück till Malmö. De hade blivit erbjudna mat och dryck under resan. Hungern tog överhanden och deras utmärglade kroppar kunde inte hantera all föda. Trots att min farmor var utsvulten förstod hon att detta kunde bli konsekvensen. Så hon tog bara ”små, små musbett”. Vid ett flertal tillfällen berättar hon om just detta ögonblick.