I Ecuador utvecklades i oktober protester mot en bensinprishöjning, för att klara kraven för IMF-lån, till landsomfattande kravaller och undantagstillstånd, med ett tiotal döda och regeringen blev tillfälligt tvungen att fly huvudstaden.
I Bolivia störtades regeringen efter närmre en månads demonstrationer mot påstått valfusk, medan det i Colombia var en generalstrejk mot förslaget till ny arbetsmarknadslagstiftning som utlöste en våg av fortfarande pågående demonstrationer.
Och den största överraskningen kom från Chile, länge sett som ett exempel på stabilitet och framgångsrik utveckling. En serie massplankningar i Santiago, i protest mot en avgiftshöjning i tunnelbanan, växte till en massiv proteströrelse som fått miljoner människor att gå ut på gatorna.
Samtidigt i Haiti pågår sedan månader tillbaka protester som ligger på gränsen till ett lågintensivt inbördeskrig, föga uppmärksammat på grund av den djupa medieskugga landet legat i sedan länge.
De nya protesterna har riktat sig mot högerregeringar i Colombia och i Chile, likaväl som mer vänsterorienterade regeringar i Bolivia, exempelvis.
I Ecuador stod regeringen inför en ekonomisk kris och aviserade nedskärningar, medan Chiles regering inte synbart drogs med ekonomiska problem.
Samhällssystemet ifrågasätts
Men protesterna har flera saker gemensamt. De har inte letts av traditionella sociala rörelser eller etablerade organisationer som partier eller fackföreningar – de har i stället spelat en underordnad roll eller rent av varit frånvarande. Dessutom är många av deltagarna uttryckligen avståndstagande och föraktfulla mot den traditionella politiken.
I stället har organiseringen gjorts via tillfälliga, lösa grupper och nätverk, ofta på internet. Från en enskild utlösande fråga har de ofta vidgats till ett ifrågasättande av hela samhällssystemet, drivet av en känsla av det är djupt korrumperat och förkastligt.
Och det är framförallt den unga generationen, studenter och ibland skolelever, som har gått i bräschen för protesterna.
De har också det gemensamt att de i mars ställdes inför ett nytt, paradoxalt och oväntat fenomen – coronaviruset. Som plötsligt gjort nästan alla fysiska protestaktioner omöjliga, samtidigt som det i många fall ytterligare spätt på missnöjet med just de problem protesterna riktade sig mot.
”Vi som gjort allt vi skulle”
Demonstrationerna i Chile är de mest uppmärksammade, de största, och de som kanske mest renodlar dragen hos denna nya typ av protester – och det som allra mest chockade världen var att det var ett uppror mot ett till synes välfungerande system.
Men inte så välfungerande för de grupper som varit protesternas huvudpersoner, en ”ung, extremt prekariserad medelklass”, som tidskriften Nueva Sociedad beskriver dem.
– Vi är generationen som gjort allt vi skulle, ansträngt oss och skaffat oss en utbildning, men hamnat i arbeten som är genomprekariserade. Lever i ett land med oåtkomliga bostäder, höga levnadsomkostnader, vård och utbildning som är varor på en marknad. El, vatten, vård, utbildning, allting är dyrt, säger Maximiliano, som själv arbetar på ett lyxhotell och bor i centrala Santiago.
Liknande upplevelser i breda grupper av unga var det som – tillsammans med polisbrutaliteten – snabbt accelererade protesterna från det enskilda kravet på billigare kollektivtrafik till ett radikalt, men samtidigt aningen vagt, fördömande av hela den ekonomiska modellen.
– Min hyra är nästan hälften av min lön, och jag hjälper varje månad min mamma eftersom hennes pension inte räcker till vårdkostnaderna. Jag tvivlar på att jag någonsin kommer vilja ha barn som min situation ser ut, och ändå ser jag mig själv som priviligerad i systemet. Det finns en epidemi av beroende av lugnande och ångestdämpande mediciner som människor tar för att orka med vardagslivets press, berättar Maximiliano.
Spontana grupper formas
Lika utbredd är kritiken av det politiska systemet: många pekar på Chiles anmärkningsvärt låga valdeltagande. I utslagsomgången i förra presidentvalet deltog inte mer än 49 procent. Valet mellan högern, i dag representerad av presidenten Sebastian Piñera, och den kompromissvilliga socialdemokratiska oppositionen framstod som meningslöst för många.
– Många, många upplever att det inte är någon poäng att rösta, att det inte förändrar något och att alla politiker är likadana, har gått på samma elitskolor och hör till samma sociala krets. Man har känt att den traditionella politiken bara är ett stort träsk, men de som tidigare reagerat på det med apati, reagerar nu med protester istället, säger Boris Paez, en annan demonstrationsdeltagare från Santiago.
I stället för de traditionella politiska kanalerna har protesterna organiserats dels genom spontana grupper som formas kring konton på Instagram eller grupper på Whatsapp, berättar demonstranterna.
Senare i protesterna skedde organiseringen också genom återkommande stormöten på gatorna. Men Maximiliano pekar på att den sortens kommunikation också gör att målet med protesterna och analyserna inte är entydiga.
– Det finns ingen gemensam analys, inget gemensamt syfte, inget program. Vi har enats kring att en ny grundlag är målet, men alla har olika syn på vad som borde finnas med i den.
Metaforer har hittills fått ersätta den exakta politiska analysen: en mytisk värld skapas där ”främsta ledet”, som de som tar striden med kravallpolisen kommit att kallas, blir en hel generations hjältar och polisen (”pacos”, på chilensk slang) blir ondskans armé. De är också en konkret fiende som kan vara lättare att peka ut än att förklara exakt vad som är fel med det politiska och ekonomiska systemet, särskilt då polisen i Chile, gjort sig skyldig till en lång rad av övergrepp och lagbrott.
Men att demonstranterna har majoriteten bakom sig stod klart i slutet av oktober, när över en miljon människor – en femtedel av Santiagos befolkning – gick ut på gatorna till stöd för protesterna. Opinionsundersökningar brukar landa i under 10 procents stöd för Piñera.
Corona kan stärka kraven
Till april var en folkomröstning om ny grundlag, det krav rörelsen sammanstrålat kring, utlyst. Den är nu uppskjuten på obestämd tid, till följd av corona, men på nätet fortsätter rörelsen livligare än någonsin. Och lite längre fram kan pandemin mycket väl stärka kraven på systemskifte, tror ekonomen Andrés Pizarro.
– Chile har 2,2 sjukhussängar per 1 000 invånare, mindre än hälften av i Argentina till exempel. Sjukvårdssystemet är halvprivat och det återstår att se hur det kommer fungera för den del av befolkningen som saknar privat försäkring. Mycket tyder på att intensivvården kommer att överväldigas. Krisen kan sätta ännu mer fokus på ojämlikheten och otryggheten.
Det är heller inte säkert att en regering med så svag legitimitet som Piñeras kommer kunna upprätthålla karantänen i längden, tror han.
– Frågan är vad som händer när pengarna är slut för alla som är beroende av dagliga inkomster som stoppats nu. Piñera har inte gett någon nödhjälp till de som blivit arbetslösa, till skillnad från i Argentina exempelvis. Det skulle kunna bli ännu större upplopp.
Skolelever gav liv åt rörelse
De colombianska protesterna var uppenbart inspirerade av de chilenska, och trots att den utlösande händelsen var en fackföreningsutlyst generalstrejk, var det spontant sammankallade studenter och skolelever som till största delen gav fortsatt liv åt rörelsen.
Uppror går dock sällan att kopiera. Trots att det i Colombia till stor del varit liknande grupper av människor som mobiliserat sig som i Chile, att de organiserade sig på liknande sätt (informellt, utanför existerande partier och organisationer) och hade liknande mål (respekt för mänskliga rättigheter, slut på polisövergrepp, social rättvisa och välfärd), så nådde protesterna aldrig riktigt samma massiva uppslutning. Med coronautbrottet – Colombia införde en av regionens striktaste karantäner – har vi förmodligen sett slutet på vågen som sådan. Men många, däribland kommunikationsvetaren David Guarín, menar dock att faktum att protesterna ägde rum över huvud taget var en framgång i sig. För efter mer än ett halvt sekel av inbördeskrig, våld och ett informellt undantagstillstånd har befolkningen återerövrat själva rätten att protestera och övervunnit den utbredda rädslan mot att göra det.
– Vi har inte haft möjligheten att protestera tidigare, som land i krig. Nu först vågar människor kräva respekt för de rättigheter grundlagen ger dem. Det är mycket desinformation om att vi skulle vara ledda av något parti, men i verkligheten är det bara vanliga människor som är missnöjda över många olika saker. Vi har en så liten tradition av att protestera, vi försöker hitta nya former, som stormöten i bostadsområden, säger Amalia, student från Bogotá.
En annan historia i Bolivia
Nästan samtidigt som protesterna i Chile bröt ut mot högerregeringen där, gick i Bolivia till stor del samma samhällsgrupper ut i stora protester mot den president som bara 14 år tidigare kommit till makten som en följd av stora folkliga gräsrotsmobiliseringar.
De som först demonstrerade mot Evo Morales omval – han hade ställt upp i valet trots att en majoritet av bolivianerna hade röstat nej till det i en folkomröstning – och sedan mot det förmodade valfusk som ska ha lett till att han vann valet, var bland andra den urbana medelklassens barn. Demonstranterna organiserade sig utanför formella politiska organisationer och var betydligt vanare vid nätaktivism än tidigare regeringspartiet MAS anhängare.
De var långtifrån den enda sektorn som deltog men utan exempelvis studenterna från flera av landets största universitet hade demonstrationerna kanske inte nått den kritiska massan för att störta Evo Morales regering.
Till det yttre ser de lika ut – grupperna på Whatsapp och annan tillfällig nätbaserade organisering, de improviserade gatustridsgrupperna, memerna, bilden av sig själva som heroiska rebeller i kamp mot ett korrumperat etablissemang. Ändå hade demonstrationerna i Chile och Colombia (liksom de kort dessförinnan i Ecuador) en vänsterpräglad agenda, medan protesterna i Bolivia riktade sig mot en vänsterregering.
Passerad antiimperalism
Så varför tycks människor som socialt är rätt lika varandra resonera så olika?
Just den urbana medelklassen har växt under MAS och Evo Morales år vid makten. Denna period är allmänt erkänd som en ekonomisk framgångssaga, medan andelen extremt fattiga exempelvis fallit från 38 till 18 procent. Men det är inte säkert att medelklassen tackar Evo Morales för det. För många känns snarare MAS kommunikéer om antiimperialism och socialism för 2000-talet som något främmande och passerat, konstaterar journalisten Marielle Mariette i Le Monde Diplomatique. De allra flesta oppositionssympatisörer klagade på korruption och maktfullkomlighet.
Alex Linares var tidigare aktiv i MAS-knutna gruppen Tinku Juvenil i Cochambamba, men deltog efter valet i vägblockaderna mot regeringen.
– MAS tror att de kan göra som de vill och sätter sig på alla offentliga poster. Deras trogna anhängare på landsbygden fortsätter att följa dem, men i städerna gillar ingen MAS längre, menar han.
Han nämner bränderna i Amazonas som exempel.
– Vicepresidenten gav order om att industrialisera på bekostnad av Amazonas och kolonisatörerna som MAS gett jord i regnskogen för att de varit lojala mot partiet, anlade stora bränder.
Andra vanliga anklagelser mot regeringspartiet är förskingring, nepotism, diktatur, narkotikasmuggling, hyckleri när regeringen samarbetar med multinationella företag, och Morales påstådda sexskandaler.
– Partiet misslyckades med att nå ut till nya skikt. Att vara anti-MAS blev som ett identitetsmärke i breda grupper, säger Boris Rios, som är journalist på den vänsterinriktade radion La Zurda.
Idag har den nya regeringen under Jeannine Añez skjutit upp det planerade valet på obestämd tid och infört undantagstillstånd, men på flera håll har det mötts av kravaller – ett av få länder där det skett hittills.
– Añez utnyttjar krisen bara för att stärka sitt repressiva grepp om landet, utan att förklara för folket vad covid-19 är och hur man ska skydda sig. Det är en rasistisk regering som inte klarar av att kommunicera med de sociala strukturer som finns ute i byar och bostadsområden, säger Judith Munoz, aktivist i lokala organisationer i staden Cochabamba.
Motsatta konsekvenser
Framväxten av till stora delar liknande grupper – universitets- eller åtminstone gymnasieutbildade, urbana, uppkopplade, konsumenter av en globaliserad kultur – fick alltså på sätt och vis motsatta konsekvenser i Bolivia och Chile: i det ena landet vände de sig mot en vänsterregering, medan de i det andra skapat en rörelse med vänsterpräglade krav. Samma skikt som upplevde Bolivias vänsternationalistiska/socialdemokratiska stat som förkvävande, hycklande och korrupt, upplevde Chiles nyliberala system som otryggt och avhumaniserande.
Demonstranterna i Bolivia uppfattade i allmänhet det korrupta samhället som liktydigt med politiken. En del oroar sig, efter Morales fall, genuint för att nästa regering kommer vara ”lika illa”, men däremot är den privata makten nästan alltid osynlig i deras världsbild.
Att en protestledare som högermannen Fernando Camacho är mångmiljonär med ett mindre företagsimperium blir med det perspektivet inget kontroversiellt. När han däremot i strid med ett tidigare löfte valde att själv kandidera till det kommande presidentvalet blev många ärligt besvikna och upprörda; han hade visat sig ”bara vara intresserad av makten” och gett sig in i den smutsiga sfären, politiken.
I Chile däremot inkluderas allmänt storföretagen och överklassen i det som uppfattas som etablissemanget och därmed fienden, en betydelsefull skillnad.
Även i Haiti och Ecuador
I Haiti drevs till en början protesterna också av en mycket löst sammanhållen grupp, mycket aktiv på sociala medier, av studenter och andra unga som kallade sig ”Petrochallengers” (efter en stor skandal med oljeleveranser) och exponerade korruptionsskandaler. Men rörelsen krockade med de extremt hårda villkoren i den olycksdrabbade önationen och snart tog väpnade konfrontationer vid mellan gäng lojala med regeringen och olika oppositionspolitiker, som i värsta fall skulle kunna utvecklas till ett direkt inbördeskrig.
I Ecuador var traditionella politiska rörelser – framförallt ursprungsbefolkningens organisation CONAIE – mer inblandade i protesterna mot regeringen än i de övriga länderna. Men mobiliseringen var resultatet av att pressen från sina egna gräsrotsaktivister och från stora grupper som anslöt sig spontant. När det omedelbara målet – att stoppa bränsleprishöjningen – var uppnått föll enigheten, för tillfället i alla fall, samman. Detta har låtit presidenten Lenin Moreno överleva trots popularitetssiffror som närmar sig ensiffriga nivåer – åtminstone fram till nu, när hans klumpiga hanterande av Corona-utbrottet i Guayaquil gjort honom mer hatad än någonsin. Som på andra håll på kontinenten håller sig folk borta från gatorna för tillfället, men endera när epidemin är under kontroll eller respekten för karantänen bryts, lär det bli svårt för honom att hålla sig kvar.
Drömmen om okorrumperat
Den nuvarande latinamerikanska protestvågen präglas alltså av informella nätverk och ett radikalt men samtidigt ideologiskt vagt uppror mot det rådande systemet.
Journalisten Fernando Rosso skriver i tidskriften Anfibia att det är ”oavgjort i Latinamerika”. Det finns inte resurser för en generös reformpolitik, men inte heller är folk beredda att acceptera nyliberalism, menar han. Det finns ett djupt missnöje och stor pessimism inför framtiden, men ingen etablerad politisk kraft som lyckas vinna ett brett förtroende.
Vänsterregeringarna i Sydamerika i början av 2000-talet kom till makten tack vare stora folkrörelser som stöttade dem på många håll. Men trots att de ofta åstadkom betydande förbättringar i form av fattigdomsbekämpning, motsvarande de aldrig fullt ut förhoppningarna som hade väckts hos befolkningen, och förr eller senare nådde alla en punkt där de inte längre visste riktigt vad de ville göra, samtidigt som problemen med byråkratisering, förstelning och korruption fördjupades allt eftersom.
De nya protesterna representerar en dröm om någonting renare, okorrumperat, direkt från folket. Styrkan i det är att det innebär en möjlighet till nystart och att korrigera det förflutnas misstag. Faran är att protesternas vaga politiska identitet gör dem sårbara för att manipuleras av mer rutinerade aktörer i bakgrunden, vilket skett i Bolivia.
För tillfället har upprorsvågen hamnat i ett underligt tillstånd, utan historisk föregångare – hejdad men inte besegrad, utan snarare fryst på obestämd tid. Gatorna är tomma men anledningarna till missnöjet förblir, och i många fall fördjupas. Det återstår att se om upproren kommer att tinas upp igen och i så fall i vilken form. •
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
