Luften fräser i den brännande solen och människors huvudsakliga möda är inriktad på att söka skugga och fläktande vind. Områdets kaféer är fyllda till bräden av män. En del av dem är kläda i vita långa tunikor, khemis och stora skägg.
Vi är i Douar Hicher. En förort till Tunisiens huvudstad Tunis. Trettiofem procent av Tunisiens ungdomar tros gå arbetslösa. Här i Douar Hicher sägs den siffran snarare ligga på över femtioprocent. Några exakta siffror saknas och får därför tas med en stor nypa salt.
Att arbetslöshet däremot är ett stort problem kan inte undgå någon.
– Att ungdomar från Tunisiens fattiga och hårt eftersatta områden har varit och är ett enkelt byte för rekryterare till IS eller den lokala terroristorganisationen Ansar al-Sharia har inte undgått någon. Hopplösheten här är utbredd och de olika islamistiska organisationerna ger dem ett syfte här i livet. Och en inkomst förstås, säger Nabil Barkati, forskare på Maghreb Economic Forum (MEF) i Tunis och skakar på huvudet innan han tillägger:
– Runt åtta år har passerat sedan jasminrevolutionen här i Tunisien. Men för de som bor i Douar Hicher har det inte på något sätt blivit bättre. Samma mönster upprepar sig runtom i landet. Arbetslösheten fortsätter exempelvis att stiga och frustrationen med den.
I december 2010 beslagtog myndigheterna Mohamed Bouazizis fruktkärra i Sidi Bouzid. En stad i de södra delarna av Tunisien. Förtvivlad och förödmjukad valde den 26-årige frukthandlaren att hälla bensin över sig själv och tända på. Händelsen blev startskottet på de protester som senare skulle sprida sig som en löpeld över hela landet. Diktatorn Zayn al- Abidin Ben Ali försökte stävja protesterna med våld men utan att lyckas. Den 14 januari 2011 valde han slutligen att lämna landet. Jasminrevolutionen var ett faktum.
Förhoppningarnas låga sken över befolkningen i landet men realiteten kom ikapp dem. Än i dag fortsätter inflationen i Tunisien att skena, och priserna på råvaror såsom kött, frukt och grönsaker stiger i genomsnitt med mer än 10 procent per år medan lönerna ligger kvar på samma nivåer. Enligt CEIC, ett företag som specialiserat sig på att ta fram data över världens länder, ligger den genomsnittliga arbetslösheten på 15.4 procent i landet i år. Före Jasminrevolutionen låg den siffran på 13 procent. Utöver inflationen och den stigande arbetslösheten är handelsbalansen en ständigt ilande huvudvärk. Utlandsskulderna är skyhöga.
Förra året var de i paritet med 71 procent av landets bruttonationalprodukt enligt det tunisiska finansdepartementet. Främst rör det sig om två stora lån från den Internationella valutafonden (IMF) år 2012, och 2016 på totalt 2, 8 miljarder. Lån som Tunisien kände sig pressade att ta för att få ordning på sin ekonomi med få andra realistiska alternativ på bordet, och utan möjlighet att förhandla fram sina egna villkor. IMF har bland annat krävt att Tunisien ska reducera sitt budgetunderskott genom att implementera en åtstramningspolitik med anställningsstopp och frysta löner inom den offentliga sektorn och att höja skatterna på allt från mat, hyresbostäder, bensin och telefonkort. Åtstramningarna blev en katalysator för nya rikstäckande och ibland våldsamma protester som av myndigheterna bemöttes med samma medel. Att Douar Hicher var en av de största oroshärdarna för de våldsamma protesterna förvånade få.
– Folk här hade och har fortfarande ingenting att förlora. Myndigheterna har nog egentligen aldrig brytt sig om de som bor här. Det gör de fortfarande inte. Hela Douar Hicher är som en flaska tändvätska där allt du behöver är en tändare för att det ska explodera, säger Kais, som vill förbli anonym.
Kais beskriver sig själv som en skötsam man i fyrtioårsåldern. Han arbetar som frisör. Ett jobb som han menar att det är omöjligt att försörja sig på i dagens Tunisien.
– Innan revolutionen kunde jag åtminstone leva ett hyfsat bra liv. Numera kan jag knappt ställa fram mat på bordet. Och då har jag ändå ett jobb att gå till. Det är klart att frustrationen blir påträngande.
Tror du att situationen i Douar Hicher och i andra utsatta delar i Tunisien har skapat en situation där ungdomar lät dras in i radikalism?
– Absolut! Jag kände och känner många här som valt att åka och strida i Syrien, Libyen eller de södra delarna av Tunisien. I grund och botten var de flesta av dem fina människor. Många av dem har återvänt och det är rätt uppenbart att de inte är samma personer som de var innan. Vem skulle vara det, ställer sig Kais frågande, tänder en cigarett och fortsätter:
– Den där bilden av jihadis som blodtörstiga och bestialiska stämmer i mångt och mycket. Alla har sett bilderna från Syrien. Men det är aldrig någon som är det från början. De som åker tänker att äntligen, nu har mitt liv ett syfte.
– De blir lurade in i det där med förhoppningar om något bättre än det här, säger Kais och syftar på Douar Hicher.
Lurad är exakt vad hans egen syster blev menar Kais. Han berättar att hans syster åkte med sin make och dennes familj till Turkiet på semester. Några veckor senare fick han ett samtal från sin syster som då befann sig i Islamiska Staten kontrollerade områden i Syrien. Enligt Kais var det inte systerns egna vilja att bege sig dit utan maken lurade med henne. Målet för honom var att sluta upp med sin bror i Raqqa. Staden som såg IS gjorde till sin huvudstad.
– Han ville att hela familjen skulle återförenas och drog med sig min syster dit också fast hon verkligen inte ville åka.
Kais syster sitter numera i ett flyktingläger i utkanten av al-Hawl i norra Syrien på gränsen till Irak. Hennes make är troligtvis död tror Kais eftersom han inte har visat några livstecken. I Raqqa hann de dock få en dotter tillsammans. En dotter som nu sitter fast med modern och tillika Kais syster i samma flyktingläger.
– Min syster har inte begått några brott i varken Syrien eller Irak. Det är jag helt säker på. Hon ville ju inte ens åka.
Är det inte något som alla säger vars släktingar åkt till områden i Syrien och Irak för att stödja IS?
– Jag är helt säker på att hon inte begått något brott. Men om nu någon menar att hon har gjort det är väl det enda rätta att hon i så fall straffas i en domstol och får sona sina brott i det land där hon faktiskt är en medborgare? För att inte tala om hennes dotter. Vilka brott har hon begått? Det är ett barn vi talar om. Det enda som upptar mina tankar nuförtiden är tankarna på min syster och hennes dotter.
Tunisien har brutit alla diplomatiska förbindelser och har inte någon ambassad i Syrien. Något som ytterligare försvårar möjligheterna att sätta press på myndigheterna menar Kais. Myndigheter som han annars hyser väldigt lite respekt för. Av uppenbara skäl menar han:
– De familjer i Tunisien som har familjemedlemmar som blivit lurade att åka till områden som tidigare kontrollerades av IS, eller som helt uppenbarligen faktiskt åk dit för att utkämpa jihad, är inte de skyldiga. Ändå får vi utstå systematiska trakasserier från myndigheterna. Jag vet att det händer ständigt och det har hänt mig otaliga gånger. Flertalet gånger har polisen kommit och knackat på min dörr mitt i natten för att fråga var min syster är. Jag vet ju likaväl som de exakt var hon är. Men det är bara för att jävlas och visa att det har ögonen på oss.
Siffrorna på exakt hur många tunisier som anslutit sig för att utkämpa jihad i utlandet är osäkra. Förenta Nationerna (FN) uppskattar dock att minst 5,500 tunisiska medborgare har rest till Irak, Libyen och Syrien för att slåss för Islamiska Staten och al- Qaeda sedan revolutionen 2011. Än osäkrare är hur många av dem som är i livet i dag.
– De som överlevt vill inte Tunisiens regering ta i med tång. De flesta av dem sitter fast i fängelser och flyktingläger i kurdiskkontrollerade områden i Irak. Min känsla är att våra styrande försöker att sopa problemet under mattan och inte låtsas om dem, säger Nabil Barkati med en lugn och harmonisk ton.
Vi är på Maghreb Economic Forums (MEF) kontor i området Berges Du lac i Tunis. Kontoret är sparsamt inrett och nästintill varenda liten yta upptas av stationära datorer vars fläktar står och surrar. På en Whiteboard tavla står det i stora svarta bokstäver ” 0 dagar sedan den senaste terroristattacken i Tunisien 2019”. En siffra som inte överensstämmer med verkligheten. Den 27 juni detonerade nämligen två självmordsbombare sina bomber i två stadsdelar i Tunis. En polis dog och nio andra personer skadades varav några svårt. Islamiska Staten tog på sig dåden.
– Många av de som åkte, åkte utan förvarning och meddelade sina familjer när de var på plats i exempelvis Syrien att de var där för utkämpa jihad. Nätverken som fångat och fortsätter att fånga upp dem finns här på plats i Tunisien, säger forskaren Nabil Barkati och tillägger:
– IS i Irak och Syrien är slaget i spillror, men de radikala tankarna är det inte. De flesta som är kvar i fängelser och flyktingläger är lika radikaliserade som de var innan. Samtidigt fortsätter hemvändarna till Tunisien att sprida de här idéerna till de som är unga, utsatta och lätta att övertyga. Problemen finns här på hemmaplan och det är omöjligt att skjuta dem ifrån sig. Ungdomar radikaliseras överallt i landet, men störst skulle jag säga att problemet är i de södra regionerna av Tunisien.
Nabil Barkati förstår att hemvändarfrågan, om vad den tunisiska staten ska göra med de som valde att åka och strida för någon terroristorganisation i utlandet, är ett svårlöst problem.
– Regeringen är livrädda för dem av flera olika anledningar. Till att börja med, hur ska den tunisiska regeringen kunna ställa dem inför domstol och bevisa exakt vilka gärningar de har begått i utlandet? För det andra, vilket redan är en sanning, är fängelserna en perfekt rekryteringsbas för nya rekryter så där vill de ju inte heller ha dem. Slutligen, vad har de för möjligheter när de kommer hem med en terroriststämpel skriven i pannan? De kunde ju inte ens få ett jobb innan de åkte.
Kasserine. En stad med närmare åttiotusen invånare inte långt från den algeriska gränsen i de hårt eftersatta södra delarna av Tunisien. Här är arbetslösheten skyhög, framtidsutsikterna få och hopplösheten lika utsträckt som regionens torra öken. En grogrund för terrorism. Bergskedjan Monts de Tébessa tornar upp sig runtomkring Kasserine med Jebel ech Chambi, och sina 1544 meter som högsta punkt och synlig från stadens centrum. En vacker syn när en klotrund sol sakta går ner över bergen.
I bergen, och avskilt från myndigheternas insyn har flertalet av de terroristnätverk som finns i Tunisien fått fäste och slagit rot de senaste åtta åren. IS, al-Qaeda och lokala Ansar al-Sharia. Alla har de varit här. 2016 antog Tunisiens regering en strategi med målet att slå hårt mot terrorverksamheten i regionen. En strategi som i stor utsträckning riktades just mot verksamheten i bergsregionerna kring Kasserine. I stor utsträckning har den fungerat. Så sent som i februari dödades tre enligt staten terrorister i byn Haidra i samma provins.
Antalet terrordåd som utförts i landet de senaste åren har också minskat.
2015 dödades sammanlagt 60 människor när extremister angrep nationalmuseet Bardo i Tunis och en strand på semesterorten Sousse. Flera andra dåd har utförts därefter men med långt många färre döda som resultat. I stor utsträckning har dåden även riktats mot militär och polis i landet.
– Den enda gången som regeringen bryr sig om de södra delarna av Tunisien är när terrorister ska bekämpas. Och samtidigt undrar de varför den gror just här? Om du är ifrån Kasserine vill du inget annat än att komma härifrån, säger Asia Marouni som är nitton år och född och uppvuxen i staden.
Asia Marouni berättar att hon själv mer än gärna vill lämna men att det är lättare sagt än gjort eftersom hon inte har de ekonomiska förutsättningarna för att göra det. Den största anledningen till att hon vill lämna handlar om de dåliga förutsättningarna, tristessen och rädslan för radikalismen.
– Folk i de norra delarna av Tunisien säger att vi i södern är slöa. Vadå slöa? Alla här skulle vilja jobba men det finns inga jobb. De unga här driver mest runt hela dagarna utan att veta vad de ska göra av tiden. Hur konstigt är det att folk söker sig till olika terroristorganisationer? Där får de ett sammanhang och ekonomisk hjälp. Personligen är jag livrädd för dem, oftast unga män som söker sig upp i bergen. Det positiva är att det är lätt att veta vilka de är. Ena dagen röker de gräs, och en månad senare citerar de stycken ur koranen.
Tillbaka i Tunis. Aziz Cheikh väntar utanför hotell Diplomat på Avenue Hédi Chaker. Hans hår är vattenkammat bakåt och skägget är välansat. Han bär ett par glasögon med svarta bågar och röker en cigarett. Till vardags är han ledamot i det liberala och i dag delvis styrande partiet Nidaa Tounes i den norra provinsen Bizerte en timmes bilväg från Tunis. I Tunis är han ofta i olika politiska ärenden. Efter att ha tagit i hand går vi till ett café där inredningen består av glasbord, och robusta stolar i chic stil. På väggarna sitter tavlor med motiv från New York och Paris. Här är kaffet dubbelt så dyrt som på stadens mer lokala syltor. Aziz Cheikh oroar sig för den radikalisering som skett och som fortsätter att ske i Tunisien. Till stor del skyller han utvecklingen på partiet Enneheda som styrde i Tunisien mellan 2011 till 2014.
– Enneheda menar att de är ett parti som kombinerar modernitet och islam. Jag skulle säga att de försökte kamouflera sharialagar men folket sa nej. Det är därför vi tog makten i valet 2014. Jag är dessutom säker på att så många åkte från Tunisien till Syrien och Irak för att partiet skyddade dem.
Vad har du för bevis för det?
– Det uppenbara. Strax efter revolutionen refererade Ennehedas ledare Rached Ghannouchi till salafisterna som Tunisiens barn. Vad säger det om det partiets ambitioner? Nej, jag går till och med så långt och säger att de har mördare inom partiet. Chokri Belaid och Mohamed Brahmi blev mördade 2013, och de fallen är inte lösta än. Det är för att mördarna finns inom det parti som skulle utreda morden, säger Aziz Cheikh med spänd hals och rösten delvis fylld av hat.
Chokri Belaid och Mohamed Brahmi var två politiker som kallblodigt blev mördade 2013. Vem som mördade dem är än i dag oklart. Mord som Aziz Cheikh alltså menar att partiet Enneheda låg bakom. Att människor fortsätter att radikaliseras än i dag, och att Tunisiens lider såväl ekonomiskt och socialt sedan hans parti Nidaa Tounes tog makten slår han ifrån sig:
– Vi försöker bara att städa upp i den sörja som Enneheda skapat. Och jag är säker på att vi har folkets stöd i den uppstädningen.
På frågan om vad Tunisien ska göra med de som valde att åka utomlands och strida för jihad har Aziz Cheikh ett rakt svar.
– Det är kriminella personer som har begått de här gärningar i utlandet. Då ska de även sitta av sina straff där. Det är en personlig åsikt, och en åsikt som inte delas av alla i mitt parti.
Tunisiens forne diktator Zine el-Abidine Ben Ali brukar beskrivas som sekulär i sitt styre, och i viss mån även som anti-islamist. Det vill säga att han motsatte sig dem som hävdade att islam måste ha en mer framträdande roll i samhället och politiken. Tusentals islamister satt i fängelse för sin religionsutövning under åren från självständigheten 1956 till revolutionen 2011. Just detta är en tryckkokare i Tunisiens som exploderat flertalet gånger i Tunisien menar Naoufel Eljammali. Vi möts på Bardos innergård. Bardo är sätet för Tunisiens konstituerande församling i kvarteret med samma namn. Spontana och organiserade protester har varit vardag i Tunis sedan Jasminrevolutionen och ofta har protesterna riktats mot de styrande och därför känns Bardo i mångt och mycket som ett fort. Rullar av taggtråd har rullats ut överallt och mängder av säkerhetsvakter med automatkarbiner cirkulerar området. Naoufel Eljammali är klädd i en mörkblå kostym och vit skjorta. När Enneheda tog makten i Tunisiens första demokratiska val i oktober 2011 blev han tilldelad rollen som arbetsmarknadsminister.
– Många i Tunisien har känt sig förtryckta under många år och det tror jag är den största anledningen, kombinerat med utanförskap till att så många valt att åka och strida för olika terroristorganisationer. I dag finns det ingen bra lösning för vad staten ska göra med dem som överlevt. I slutändan har de begått fruktansvärda handlingar utomlands. Men de är fortfarande tunisiska medborgare, säger Naoufel Eljammali och fortsätter.
– Det är en mardröm, men detta är inget problem som är unikt för Tunisien. Religiös radikalism är ett globalt problem och långtifrån inte bara inom islam.
Aziz Cheikh anklagser om att hans eget parti är skyldiga till mord och skyddande av de som valde att åka till exempelvis Syrien och Irak skrattar han däremot bort:
– Varför skulle vi som ett demokratiskt valt parti skydda terrorister? Det är befängt att en politiker, och dessutom en som är folkvald och representerar ett framstående parti i Tunisien säger något sådant.
Frågan om hur Tunisien ska hantera sina medborgare som tidigare var medlemmar av exempelvis IS i Syrien och Irak är en vida omdiskuterad fråga i landet. För att inte tala om hur myndigheterna ska se till att människor inte radikaliseras i landet samtidigt som ekonomin blöder och hopplösheten växer? Var Tunisien är på väg går det i nuläget bara att sia om.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
