Utrikes.

2019-10-09 09:00
  • I förra veckan utvisades Hasebullah till Aghanistan. Ett land som räknas som världens farligaste. ”Jag kan inte stanna här”, säger han. Bild: Zanna Nordqvist / Rahmat Gul/AP
    I förra veckan utvisades Hasebullah till Aghanistan. Ett land som räknas som världens farligaste. ”Jag kan inte stanna här”, säger han.
  • Protester utanför Migrationsverket mot avvisningarna.  Bild: Zanna Nordqvist
    Protester utanför Migrationsverket mot avvisningarna.
  • ”Jag har ångest när jag går ut, om någon ska lura mig eller om det ska ske explosioner”, säger Ahmad om situationen i Kabul. Bild: Rafiq Maqbool/AP
    ”Jag har ångest när jag går ut, om någon ska lura mig eller om det ska ske explosioner”, säger Ahmad om situationen i Kabul.
  • Valdeltagandet i presidentvalet i slutet av september var lågt. Bara en femtedel av afghanerna röstade.  Bild: Rahmat Gul/AP
    Valdeltagandet i presidentvalet i slutet av september var lågt. Bara en femtedel av afghanerna röstade. 
Puffetikett
Dagens ETC

Utvisades till ett liv på gatan i Kabul: ”Jag är rädd hela tiden”

Förra veckan sattes 25 människor på ett flyg från Sverige till Kabul i Afghanistan. Hasebullah och Ahmad var två av dem.

I en väska ligger nu en bibel som en tung hemlighet.

”Om någon ser den så kan jag dö. De kommer att döda mig.”

In i det sista levde Hasebullah på hoppet. Bara några timmar innan planet lyfte mot Kabul skrev han till Dagens ETC från förvaret i Märsta att polisen kommit, att väskorna packats, att personalen på Migrationsverket var stressad. I det sista meddelandet som skickades står det: ”Nu kommer vi utvisas”. Sedan blev det tyst.

Det är också ungefär i detta läge de flesta berättelser om utvisningar tystnar.

Första gången i Kabul

Planet landade i Kabul tidig onsdagsmorgon. De flesta av de 25 passagerarna var i 20-årsåldern och hade kommit till Sverige som minderåriga med den stora flyktingvågen 2015. Resan till Kabul hade varit tuff, stressen och rädslan legat tät i luften.

Hase­bullah vågade inte annat än att följa med och sitta tyst. Kriminalvården hade sagt att de som gjorde motstånd skulle bli injicerade med stesolid.

Väl framme försågs de med 12 500 afghani var, motsvarande 1 500 kronor, och lämnades sedan ensamma med uppgiften att hitta mat och någonstans att sova.

Hasebullah, som är hazar, hade aldrig varit i Kabul tidigare. Innan han kom till Sverige hade han levt på flykt från talibanerna i norra Afghanistan tillsammans med sin familj.

”De hånade oss”

Han var så rädd att han knappt vågade lämna flygplatsen.

En av ungdomarna bad vakterna om hjälp. Han förklarade att han inte har någon familj eller några kontakter i landet och att det var den första gången han befann sig i Kabul. Vakten svarade avfärdande: ”Du får gå ut och leta själv, det är inte mitt ansvar att hjälpa dig”.

Gruppen från Sverige splittrades. Hasebullah såg sig omkring, sökte efter någon som kunde hjälpa honom, någon från organisationerna som hjälper de som utvisas till internflykt i Kabul. Han hade hört att det skulle finnas sådana på plats, men han såg ingen. Han var precis som de andra ungdomarna som utvisats helt ensam.

Han berättar att vakterna på flygplatsen vägrade att hjälpa ungdomarna.

– De hånade oss för att vi flytt och sa till oss ”varför har ni flytt? Ni måste vara här”. De var väldigt skrämmande, vi vågade inte stanna.

Så han började gå. Det är långt till stan från flygplatsen, men han vågade inte ta en taxi, inte ens hälsa på människor han mötte. Han var livrädd för att bli lurad, slagen eller körd till talibanerna.

Han har svårt att hitta orden:

– Jag bara gick. Hela min kropp darrade. Det var jättehemskt och allt jag tänkte på var att jag måste hitta någonstans att gömma mig. Jag måste gömma mig och vila.

Utanför flygplatsens entré stod några han kände igen från Sverige.

– De flesta från planet bara försvann när de kom ut, jag vet inte vart. Jag såg att några samlades, fem, sex stycken kanske. De visste inte vart de skulle gå. De var rädda och oroliga. Några var arga. Jag blev själv väldigt rädd när jag såg dem. Jag kunde inte följa med dem.

Tappade bort sin familj

Han märkte att människor tittade på honom. Han upplevde att han inte kunde komma undan deras blickar och vid taxibilarna kände han sig jagad.

– Flera stycken drog i mig för att jag skulle sätta mig i deras bilar. De ropade ”kom kom med mig”. Det var fruktansvärt hemskt och jag blev så rädd.

Redan innan han utvisades, när han satt på förvaret i Märsta, berättade han för Dagens ETC att han var rädd för att gå vilse i Kabul, att inte veta vart han skulle ta vägen. Det sista han minns av Afghanistan innan han flydde till Sverige för fyra år sedan är när talibanerna stormade byn där hans familj befann sig. Han tappade bort sin familj under en väpnad konflikt och har inte kunnat hitta dem sen dess.

Hasebullah vet inte hur länge han vandrade, bara att det var långt. När han närmade sig stadskärnan fortsatte människor att stirra på honom.

– Vi på planet såg inte ut som dem. Jag kände att jag måste därifrån, fort. Det var vassa, skrämmande blickar som mötte min. Jag tänkte att jag måste försöka hitta afghanska kläder och någon som kan hjälpa mig att skaffa ett pass. Jag kan inte stanna här.

Det började mörkna. Han fortsatte att gå för att leta efter ett hotell där han kunde sova. Till slut hittade han en hotellskylt på persiska och gick in. Först kändes det bra. En receptionist var vänlig mot honom och de bokade ett rum. Det kostade honom 200 afghani. Han tänkte att han skulle stanna så länge som pengarna räckte. Men så spred sig rädslan igen.

När natten kom växte sig oron allt starkare i Hasebullah. Han hade svårt att sova.

– Varje rörelse väckte mig. Jag tänkte att någon kommer ta mina väskor, att de vet allt om mig. Att de kommer döda mig.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Vill tillbaka

Ett misstag hade börjat gnaga i Hasebullah.

– Jag har en bok från Sverige i väskan. En bibel. Jag släpar på en hemlighet.

Troligen hade bibeln packats ner med hans andra böcker i stressen på förvaret innan de sattes på bussarna. Han vet inte hur det hade gått till, bara att den nu ligger där.

– Tänk om någon ser den? Jag tror inte på Bibeln men det skrämmer mig så mycket. Varje gång jag tittar på min väska tänker jag hjälp, vad ska jag göra med den?

Han blir tyst en stund, suckar djupt och när han fortsätter att berätta darrar han på rösten.

– Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill kasta Bibeln men om jag gör det, tänk om någon ser? Om någon märker det så kan jag dö. De kommer att döda mig.

Hans oro höll i sig under natten. På morgonen var han öm i kroppen och yr av sömnbrist. Huvudet värkte.

Men han fortsatte att tillbringa dagarna med att gå runt i staden, han upplevde inte att han hade något val. För pengarna han hade fått på flygplatsen köpte han mat och fortsatte sen att vandra. Känslan av ensamhet växte i honom. Allt han har och alla han känner finns i Sverige, säger han.

– Nu sitter jag på ett internetcafé för att kunna skriva till mina anhöriga. Jag har suttit här länge, jag vill svara till alla som skrivit till mig för de är allt jag har.

Konverterat till kristendomen

Han berättar att han har svårt att tänka framåt men att han försöker. Han behöver skaffa ett simkort så att han kan få kontakt med någon av organisationerna som kan hjälpa honom med tak över huvudet och att skaffa ett pass. Han säger att han ska fortsätta fly.

– Jag ska tillbaka till Sverige. Det är så hemskt här, jag måste härifrån. Jag känner mig deprimerad och det finns ingen här som kan lyssna. Även om det fanns skulle jag inte våga prata med dem.

På samma flyg som Hasebullah utvisades med satt Ahmad. Han är enligt Migrationsverkets bedömning 20 år, men uppger själv att han inte fyllt 18 än. Han är också hazar. Ahmad berättar att han under resan kände sig chockad och rädd. Rädd för att återvända till Afghanistan som han en gång flytt ifrån med sin familj och rädd för att flyga, något han aldrig tidigare gjort.

Han tackade ja till lugnande och sov hela resan. I Sverige hade Ahmad berättat för Migrationsverket och Dagens ETC att han konverterat till kristendomen. Han hade också sagt att han var rädd för att bli ihjälslagen eller stenad om någon fick reda på det. På flygplatsen i Afghanistan träffade han en vakt och berättade att han är kristen.

– Vakten sa att om jag berättar det för någon kommer jag helt säkert att bli dödad.

När han lämnade flygplatsen raderade han bilderna i sin telefon. Fotografierna från dopet, med vännerna i kyrkan. Livet i som kristen i Sverige, allt måste döljas.

– Det är svårt. Det känns som att jag inte får vara den jag är. Jag är rädd hela tiden.

Ahmad stod i den grupp av ungdomar som Hasebullah såg samlas utanför flygplatsen. Han visste inte vart han skulle gå eller vad han skulle göra så han följde med de andra. En av dem hade släkt i Afghanistan och Ahmad lyckades få hjälp att hitta ett rum för 1000 afghani i månaden. Han kommer att dela rummet med tre andra.

– Jag hade sån tur, säger han.

Också Ahmad berättar att folk stirrar på honom och att det är skrämmande.

– De kollar så mycket på mig. Jag vet inte varför men jag märker det. Jag har ångest när jag går ut, om någon ska lura mig eller om det ska ske explosioner.

Har inget pass

Ahmad ska nu försöka skaffa ett pass så snart han kan för att sedan ta sig till Iran där han har sin mamma och sin lillasyster. Han berättar att de lever ett hårt liv, särskilt då hans pappa är död.

– Det är jättesvårt här utan en man och min mamma och syster är väldigt fattiga. Folk kan göra vad de vill dem.

Han berättar också vad han utsatts för som barn. Att han misshandlats av iranska män och hur han levt i ständig skräck för att bli ihjälslagen. Att han alltid var rädd. Han avbryter sig själv.

– Det är svårt att prata om det som hände. Jag har aldrig berättat det för någon, inte ens min familj. Det är en skam som är väldigt svår att bära. Nu måste jag bära den igen och vara rädd vart jag än går.

Han suckar.

– Det är svårt att acceptera att jag är här. När jag ser på verkligheten så känner jag mig ensam. Varför blev det såhär, varför fick jag inte stanna? Jag saknar Sverige. Jag saknar att vara trygg med mina klasskamrater, min familj och kyrkan på söndagar. Att inte behöva vara rädd.

DIGITAL PRENUMERATION

TVÅ VECKOR GRATIS!

Läs alla artiklar från Dagens ETC utan kostnad första två veckorna. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom Dagens ETC direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Prenumerera” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter

Flykting

Enligt flyktingkonventionen, svensk lag och EU-regler är man flykting om man har välgrundade skäl att vara rädd för förföljelse på grund av sin religiösa uppfattning.

Av Migrationsverkets ställningstagande framgår att det finns vissa riskprofiler som till exempel personer som lämnat eller uppfattas ha lämnat islam eller som uppfattas ha gjort sig skyldiga till hädelse. Det är en individuell bedömning som görs i det enskilda fallet där man utreder om den sökande är i behov av internationellt skydd. Den sökande har själv bevisbördan, har den sökande gjort sannolikt att han eller hon är i behov av internationellt skydd kommer också ansökan om asyl att beviljas.   

Källa: Migrationsverket

Världens farligaste land

UNHCR har med hänvisning till den nuvarande säkerhetssituationen, humanitära situationen och kränkningar mot mänskliga rättigheter, bedömt att Kabul i allmänhet inte är ett relevant eller rimligt internt flyktalternativ.

Källa: UNHCR och Migrationsverket

Afghanistan är nu det minst fredliga landet i världen. På andra plats följer Syrien.

Källa: Global peace index 2019

2018 var ett av de dödligaste åren för civilbefolkningen i Afghanistan sedan talibanregimens fall.

Källa: FN