De ökade militärutgifterna är också, på sina håll, en följd av att begreppet krig i sig utvidgats. Kriget mot terrorismen är fortfarande, i traditionellt folkrättslig mening, inget krig eftersom definitionen av det är våldshandlingar mellan oberoende stater och folk. Ändå är det idag i stort sett accepterat att använda sig av militära medel för att möta terrorhandlingar från enskilda oberoende grupper. Utrymmet för att använda sig av militär makt som svar på politiska problem har alltså ökat.
Inte heller kriget mot narkotika, som förs framförallt i Centralamerika, är att betrakta som ett krig i ordets ursprungliga mening. Ändå används allt oftare ländernas respektive försvarsmakter för att bekämpa det. Sådan militarisering av tidigare polisiära frågor bidrar till att dra upp militärutgifterna. Även militariseringen av de europeiska gränserna är en process som kan ha bidragit till den östeuropeiska ökningen.
Att söka snabba militära lösningar på komplicerade politiska problem är en strategi som delar av det internationella samfundet begagnat sig av sedan Balkankrigens dagar. En militär intervention i en konflikt som Syrien exempelvis, går fortare att genomföra än en långsam fredsprocess, erbjuder ofta en arena för att testa nya vapensystem och träna de egna soldaterna i krigföring, samt ger intryck av handlingskraft och agens gentemot en hemmaopinion.
Dessutom kan handelsavtal ingås, som när Sverige nyligen erbjöd sig att sälja precisionsstyrda bomber till Frankrike, som svar på deras begäran om stöd i krigföringen mot IS.
Så för just Sveriges del saknas reella incitament för att kraftfullt och trovärdigt verka för global nedrustning, då vi byggt stora delar av vår nationella välfärd på att tillfredsställa andra nationers önskan om upprustning. Försvarsminister Peter Hultqvist formulerade sig också just så, i en intervju med Defense News den 31 mars: Sverige vill stödja Frankrike och bidra till att öka dess militära förmåga.
Att en annan möjlighet för de europeiska länderna att bekämpa IS hade kunnat vara att lägga pengarna på ett gott flyktingmottagande, så att de som på sikt vill återvända kan göra det läkta och stärkta för att återuppbygga sina hemländer, är som vi märkt inte något som diskuterats. Det är synd, eftersom det instabila ekonomiska och politiska läge som världen just nu befinner sig i vore betjänt av lugna tongångar och visad vilja till förhandlingslösningar.
