Argumentet verkar paradoxalt. I västerländska ekonomier ses låga energipriser som en viktig faktor för att stärka ekonomin, inte som ett hinder som kan berättiga interventioner från en centralbank. Men för USA ser det numera annorlunda ut. Utan att folk riktigt lagt märke till det har landet förvandlats till världens främsta oljeproducent, framför Saudiarabien och Ryssland. Och det gör hela skillnaden.
Den amerikanska oljans historia
De amerikanska geopolitiska och diplomatiska strategierna håller på att förändras, där USA nu börjar följa en logik som svarar mot sin position som oljeproducerande land. Det vore en alltför stor förenkling att endast analysera Donald Trumps Iran-politik –det övergivna kärnavtalet, embargot mot den iranska oljan- och embargot mot venezolanska oljeexporter utifrån den nya oljestrategin. Men det handlar icke desto mindre om en faktor som ständigt står i bakgrunden i USA:s överväganden. Liksom Ryssland eller Saudiarabien behöver USA höga oljepriser för att finansiera sin oljeutvinningsindustri.
Oljan har alltid varit en avgörande faktor i den amerikanska geopolitiken och diplomatin. Trots att USA alltid producerat olja så blev det egna utbudet snabbt otillräckligt för att täcka den inhemska efterfrågan som ökade i takt med landets ekonomiska tillväxt.
Redan före Andra världskriget var USA det land i världen som importerade mest olja och fast beslutet att tvinga på andra länder sin syn för att kunna bevara sina intressen på marknaden. USA:s regeringar har inte tvekat att starta krig, underblåsa statskupper eller störta regimer för att bevara sin kontroll över oljan och garantera att den tillhandahålls till lägsta möjliga pris. Och man har hela tiden haft Saudiarabiens militära styrka i ryggen. Ett land som länge var världens främsta oljeproducent och herre på oljemarknaden.
Den 11 september 2001 skakades allting om. Saudiers inblandning i attacken mot World Trade Center gjorde att den amerikanska regeringen omvärderade sin, fram tills dess orubbliga, allians med Riad. Efter Dick Cheneys och hela den neokonservativa rörelsens påtryckningar, påbörjade Bush-administrationen en ny politik som gick ut på att bli självförsörjande på energi: frackingtekniken, som gör det möjligt att utvinna gas eller olja som ligger gömd i små mängder berggrunden, utvecklades då för fullt.
Fracking-boomen
Men den riktigt stora skiffergas- och oljeskifferexpansionen blev möjlig först under finanskrisen. Tack vare Feds extremt förmånliga penningpolitik, erbjöds investerare, som var på jakt efter placeringar med hög avkastning, pengar nästan gratis och lockades av råoljepriser som låg på över 100 dollar per fat. Tiotals nya företag som ägnade sig åt utvinning av skiffergas och oljeskiffer skapades och erbjöd höga avkastningar: på mellan 8 och 9 procent.
Investerarnas och kapitalfondernas tillgång till pengar till en försvinnande låg kostnad gjorde att de inte tvekade en sekund. Pengarna flödade. På ett till två år påbörjades arbetet på flera hundratals exploateringsplatser, från Norddakota till Texas, och skapade gigantiska miljöförstöringsproblem (förorening av grundvatten, vattendrag och marker, jordbävningar).
Men det bromsade inte guldruschen på skiffergas- och oljeskiffermarknaden. På bara några år hade den vuxit explosionsartat. Från 7 miljoner fat per dag 2010 ökade oljeproduktionen till 16,6 miljoner i dag, enligt amerikanska Energy Information Administration (EIA). Internationella energirådets (IEA) siffror är något lägre: enligt dessa ligger den amerikanska produktionen på 11 miljoner fat per dag, samma nivå som Ryssland och precis ovanför Saudiarabien (10,6 miljoner).
Saudiarabien utmanar
Men denna expansion gjordes helt på kredit, något som gör sektorn särskilt känslig. Denna svaghet gick inte den saudiska kronprinsen Mohammed bin Salman obemärkt. Han bedömde att den amerikanska oljeproduktionen höll på att bli ett hot för Saudiarabien, som dittills varit den outmanade herren på oljemarknaden. År 2014 bestämde han sig för att tvinga de amerikanska bolagen ner på knä, för att vidmakthålla det saudiska greppet om marknaden.
Saudiarabien bröt då alla avtal inom OPEC (de oljeexporterande ländernas organisation) som reglerade oljeproduktionen och som finns till för att hålla priserna uppe. Man startade ett priskrig mot den amerikanska oljan genom att överösa marknaden med sin egen. På bara några månader störtdök priserna från 100 dollar per fat WTI (West Texas intermediate, den huvudsakliga oljetypen på den amerikanska marknaden) till under 50 dollar.
För de oljeproducerande länderna, särskilt för Nigeria, Algeriet eller Venezuela, blev konsekvenserna förödande. I synnerhet då strategin för att vinna marknadsandelar inte fick de effekter som Saudiarabien väntat sig. Den amerikanska produktionen minskade inte. Tvärtom. För även om flera amerikanska bolag gick i konkurs, anpassade sig resten. De förbättrade sin teknologi och ökade sin produktivitet. För att överleva kompenserade de prisfallet framförallt genom att öka sin produktion, trots att det innebar en risk att sälja olja till underpriser.
Tillbaka till OPEC
Hösten 2015, när råoljepriserna närmade sig 30 dollar, tvingades Saudiarabien att erkänna sitt nederlag. Landet återupptog de gamla produktionsregleringarna inom OPEC och sökte sig till och med till Ryssland, som inte ingår i oljekartellen, för att få hjälp med att återställa jämvikten på marknaden.
Från och med då blev riktlinjerna åter tydliga: de oljeproducerande länderna binder sig till att begränsa utbudet på olja för att hålla oljepriserna uppe.
Det tysta oljekriget hade nämligen blivit en dyr historia för alla parter. Ryssland, som mot slutet av 2014 gått in i en recession, undgick på håret en penning- och budgetkris. Saudiarabien, som trott sig vara helt orrublig, tack vare sina gigantiska finansiella överskott (med 550 biljoner dollar bara i USA), hade å sin sida upptäckt sina svagheter. Med en underpresterande och föga utvecklad ekonomi och militära utgifter som ökade exponentiellt, på grund av kriget i Yemen, kunde kungariket i längden inte hålla ut. Saudiarabien siktar numera på ett så högt oljepris som möjligt -minst 80-85 dollar per fat- för att finansiera sin övergång mot en icke-oljebaserad ekonomi, något som blivit en oumbärlig förutsättning för Saud-familjens överlevnad vid makten.
Fracking-revolutionen en flopp?
Men de amerikanska oljeföretagen är knappast i bättre skick. Visst överlevde de, men till priset av en avgrundsdjup försämring av sina räkenskaper och en skyhög belåning. I brist på andra investeringsalternativ med hög avkastning har finansmarknaden blundat och gått med på att finansiera dem. ”Det finns en farlig kreditbubbla på det här fracking-området”, kommenterar vissa analytiker som anser att denna sektor är en av de som löper störst risk i en eventuell finanskris.
Under de senaste månaderna har flera företag gått i konkurs, då de varit oförmögna att betala sina utgifter och återbetala sina skulder. Enligt en studie som franska Institut d’économie et de l’énergie (Institutet för ekonomi och energi) publicerade i mars 2019, har de 29 stora börsnoterade bolagen i sektorn ackumulerat negativa kassaflöden på 181 miljarder dollar mellan 2010 och 2018.
”Fracking-revolutionen har, med några få undantag, helt enkelt blivit en katastrof för alla investerare i skiffergasindustrin”, sade nyligen Steve Schlotterbech, före detta vd för skiffergasföretaget EQT. Han menar att hela sektorn är självdestruktiv för aktievärdet.
Jubel över embargot mot Iran
Nu är Wall Streets finansiärer otåliga. De har underhållit företagen i sektorn under mer än ett decennium och vill nu se goda resultat och få sina aktieutdelningar.
Fracking-företagen, som nu begränsat sina utvidgningsplaner och dragit ner på kostnader, jublade allihop när embargot mot den iranska oljan och sanktionerna mot Iran blev verklighet. Att se produktionen minska med 3,5 miljoner fat iransk råolja per dag på en redan överproducerande marknad, det var detsamma som ett löfte om höjda priser. Från oktober fram till i dag har oljepriset per fat ökat från 40 till 60 dollar.
Och i det sammanhanget kom attackerna mot oljefartyg i Hormuzsundet heller inte som en dålig nyhet precis. På bara ett par timmar höjdes råoljepriset med 4 procent. För att försäkra sig om att få sin olja levererad vänder sig allt fler klienter till amerikanska leverantörer. Till och med Kina, som numera är världens främsta oljeimportör, fortsätter köpa stora kvantiteter på den amerikanska oljemarknaden, trots Donald Trumps handelskrig.
Men i vilken grad har den amerikanska presidenten gjort sig till språkrör för den amerikanska oljemarknadens intressen? Den trumpianska diplomatin är så svårtolkad att det är svårt att avgöra, även om denna faktor onekligen är med i beräkningarna. Donald Trump verkar dessutom ha ändrat sin inställning i frågan. I höstas publicerade han en strid ström av hämndlystna tweets mot Saudiarabien och andra oljeproducerande länder där han uppmanade dem att öka sin produktion för att sänka bensinpriset i USA. Lobbyorganisationer från finansvärlden och de amerikanska oljebolagen skyndade sig då att förklara för Vita huset att ett oljeprisfall skulle undergräva amerikanska intressen, underförstått sina egna. Därefter har den amerikanske presidenten tigit i frågan.
Men bakom kulisserna driver han frågan med fast hand och håller ett vaket öga framförallt på besluten inom OPEC.
Men oavsett vilka beslut som tas där har USA redan valt sin egen väg: genom att förstärka embargot mot den iranska oljan i april fick man ner utbudet på oljan på marknaden. Den minskningen behöver man nu inte be de andra oljeproducerande länderna om att göra för att hålla priserna uppe. Och det gynnar dem alla.
(Översättning och bearbetning av originaltexten ”Pourquoi les États-Unis ont besoin d’un pétrole cher”, publicerad av den franska nyhetsportalen Mediapart, en oberoende digital tidning som specialiserar sig på grävande journalistik och finansieras av sina prenumeranter.)
https://www.mediapart.fr/journal/international/250619/pourquoi-les-etats-unis-ont-besoin-d-un-petrole-cher?page_article=1
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
