Utrikes.

2020-06-12 09:00
  • Foto: Jonas Cullberg
  • Foto: Jonas Cullberg
  • Foto: Jonas Cullberg
  • Foto: Jonas Cullberg
  • Foto: Jonas Cullberg
  • Foto: Jonas Cullberg
  • Foto: Jonas Cullberg
  • Foto: Jonas Cullberg
  • Foto: Jonas Cullberg
  • Jonas Cullberg, ETC:s reporter
    Jonas Cullberg, ETC:s reporter
Puffetikett
Nyhetsmagasinet ETC

USA efter George Floyd – vad händer sen?

Massprotesterna rasar genom hundratals städer i hela USA. Det är en historisk rörelse mot rasism och polisbrutalitet. Demonstranterna kräver en totalförändrad poliskår, samtidigt som Donald Trump vill utnyttja oroligheterna för att stärka sin egen makt.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Nyhetsmagasinet ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

11 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Nyhetsmagasinet ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Nyhetsmagasinet ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

I luften hovrar en polishelikopter. Ett flera kvarter långt demonstrationståg rör sig genom affärsgatorna på centrala Manhattan, förbi varuhus och väskbutiker som täckt fasaderna med plywoodskivor för att skydda rutorna från att krossas.

Människorna reser händerna i luften och ropar ”Hands up, don’t shoot”, ett av de slagord som återkommit i de senaste årens protester mot polisvåld mot svarta. Utanför den igenbommade banken First Republic står en lång rad säkerhetsvakter med schäfer­hundar. Två av dem går ner på knä och knyter nävarna i luften i sympati med demonstranterna. Längre fram närmar sig Trump Towers blanksvarta fasad. Demonstrationens slutstation. Men det går inte att ta sig ända fram, kravallstaket och en klunga poliser står i vägen.

– Vi stormar, ropar en man i bar överkropp, men de längst fram i ledet lugnar ner honom.

– Ge dem inte anledning att skjuta oss, säger en av dem.

– De kommer inte att skjuta!, svarar mannen.

– Tro mig, det kan de göra, säger en annan.

Folkmassan stannar en stund, ger fingret mot Trump Tower och svänger norrut mot Central Park. Klockan ovanför torget Columbus Circle intill parken visar fem minuter i åtta. Som om staden inte redan känns tillräckligt dystopisk med ett nedstängt Manhattan befolkat av kravallpoliser och demonstranter i munskydd, så flimrar en ljusskylt ner över torget. Där skickar man ut citat från delstatens guvernör Andrew Cuomo: ”Hjälp mig återställa lugnet”. ”Var inte en brottsling”. ”Vi kan bättre än så här, New York”.

Klockan slår åtta. Från olika telefoner hörs ett gällt pipljud. Det är ett meddelande från staden: ”Varning. Utegångsförbud börjar klockan åtta”. De senaste dagarna har präglats av fredliga demonstrationer, men också av krossade skyltfönster, plundrade butiker och brinnande polisbilar på Manhattan. Det har fått borgmästaren Bill de Blasio att utfärda det första utegångsförbudet i staden sedan Andra världskriget. Men det stoppar inte de demonstranter som samlats i kväll. Efter att ha suttit hemma i två månader när New York varit stängt under pandemin, är gatorna deras.

Klockan passerar nio och gruppen vandrar vidare genom de välbeställda kvarteren på Upper West Side. Vita pensionärer i pikétröjor jublar när demonstranterna drar förbi. Andra reagerar annorlunda när slagordet ”Black lives matter” ekar mellan husen.

”Ni är värdelösa!” skriker en skallig man i 60-årsåldern, iklädd oxfordskjorta, utanför entrén till ett lägenhetshus. Några av demonstranterna rusar fram men portvakten går emellan och leder in mannen. Han ställer sig innanför porten, bakom vakten, och vaggar av och an med vild blick, så förbannad att han inte kan stå still.

Sommaren 2020 är en perfekt storm i USA. Den politiska polariseringen är total. Landet är epicentrum för Corona-pandemin och utanför sjukhusen står stora långtradare med frysutrymmen. De ska täcka upp när bårhusplatserna inte räcker till. USA har misslyckats med att skydda sina medborgare från viruset, och det har slagit hårt mot svarta och latinamerikaner. Över 40 miljoner amerikaner har dessutom blivit arbetslösa till följd av pandemin.

Den tändande gnistan blev mobilfilmen den 25 maj, då polisen Derek Chauvin grep afroamerikanen George Floyd för att ha försökt handla cigaretter med en falsk 20-dollarsedel i Minneapolis. Filmen visar hur Chauvin pressar sitt knä mot George Floyds nacke i nära nio minuter. Floyd säger minst elva gånger att han inte kan andas, medan han sakta kvävs ihjäl.

Han är bara en i en lång rad av afroamerikaner som mött liknande öden. Svarta löper dubbelt så stor risk som vita att dödas av polis, och är som grupp missgynnad av rättssystemet. Svarta män sitter i genomsnitt av 20 procent längre straff än vita som begått samma brott, och löper större risk att gripas oskyldiga. Det är inget nytt med stora protester efter polisvåld mot afroamerikaner. De rasade i Baltimore 2015, i Ferguson 2014, och i Los Angeles 1992. Men den här gången pågår protesterna i hundratals städer samtidigt i alla 50 delstater. Vid det här laget har de pågått i över två veckor. Det är ett enormt gensvar för den rörelse som samlats under parollen Black lives matter. Frågan är nu vad konsekvenserna blir av den här protestvågen.

Richard Rosenfeld, professor i kriminologi vid University of Missouri i St. Louis, är hyfsat optimistisk till att den kan leda till konkreta förändringar.

– Jag har aldrig under min livstid upplevt ett så stort folkligt stöd för en polisreform, eller att medvetandet om rasism och missförhållanden inom polisen varit så stort, säger 71-årige Richard Rosenfeld, och minns den amerikanska medborgarrättsrörelsen:

– Samtiden är helt enkelt annorlunda, jämfört med 1950- och 60-talet. Nu är rörelsen mycket mer blandad när det gäller hudfärg.

Richard Rosenfeld vill se reformer där poliser som använder övervåld ställs till svars, vilket är mycket ovanligt idag, och ändringar av reglerna för polisarbetet.

– Ett exempel är Minneapolis, där man nu förbjudit att polisen använder stryptag, vilket varit tillåtet hittills, säger Richard Rosenfeld.

– Polischefer tillsätts nästan alltid av folkvalda borgmästare. De proteser vi ser nu kan leda till ett tryck på att tillsätta mer reformvänliga chefer.

Den senaste tidens turbulens är ingen polisiär pr-succé. Ett återkommande mönster har varit att polisen i betydligt högre grad än att stoppa plundring och vandalisering, gett sig på fredliga demonstranter. Särskilt sedan utegångsförbuden utfärdats. Sociala medier har svämmat över av våldsamma filmklipp: En polisjeep som kör in i en folksamling i New York. En grupp poliser i Indianapolis som pepparsprejar och slår en ung svart kvinna med batonger. En polis i Buffalo som knuffar en 75-årig man så att han faller, slår i huvudet och tappar medvetandet medan blod strömmar ur örat.

Andra vill gå betydligt längre än Richard Rosenfeld när det gäller förändringar. När Minneapolis borgmästare, demokraten Jacob Frey, dök upp på en protest förra veckan buades han ut för att han inte ville gå med på ett återkommande krav: ”Defund the police” – stryp polisens pengar. Det går ut på att kraftigt minska ordningsmaktens budget och flytta pengarna till saker som sjukvård, utbildning, bostäder. De senaste 40 åren har kostnaderna för polisen i USA trefaldigats, trots att brottsligheten minskar.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Samma dag som borgmästare Jacob Frey buades ut i Minneapolis hände något som hade varit helt otänkbart för bara ett par veckor sedan. En överväldigande majoritet av Minneapolis stadsfullmäktige röstade för att poliskåren ska avvecklas i sin nuvarande form.

Stadsfullmäktige ska diskutera hur den nuvarande polisorganisationen ska ersättas, men enligt ordförande Lisa Bender handlar det om att flytta över pengar till samhällsbyggande åtgärder och ”skapa en ny modell för allmän säkerhet som faktiskt gör våra invånare säkra”.

Även på andra håll i landet har folkvalda plötsligt ändrat sin hållning till att minska polisens plånbok. Borgmästaren i Los Angeles, Eric Garcetti, överväger nedskärningar med cirka 1,5 miljarder kronor. Två dagar efter att han själv drivit igenom en budget som höjde anslagen med sju procent. Även New Yorks borgmästare Bill De Blasio har lovat att flytta pengar från polisen till bland annat satsningar på ungdomar.

På en demonstration i Brooklyn träffar jag den 35-åriga gymnasieläraren Shakira Thomas, som kommit dit med sina två tioåriga söner.

– När jag var liten tittade jag på tv-serier där föräldrar hade ”the talk”, det stora samtalet, med sina barn, om blommor och bin. Men för svarta föräldrar handlar ”the talk” om hur barnen ska hantera polis och rasism. ”Om vi någonsin blir stoppade av polisen måste du sitta stilla med händerna i knät” och sådant, säger Shakira Thomas. Hon berättar att hennes man ofta blivit stoppad utan anledning.

– Poliser bor inte där de arbetar. De som jobbar här i Brooklyn bor på Long Island. De känner inte oss och vi känner inte dem, och det skapar friktion eftersom de kommer hit med väldigt mycket fördomar.

En het junidag i Crown Heights, Brooklyn, tågar en folksamling fram förbi de bruna stenhusen. Här i de övervägande afroamerikanska kvarteren möts demonstranterna bara av jubel. En man i 20-årsåldern med sin dotter intill sig knyter näven i luften och kan inte hålla tårarna borta när han från trappan till sitt hus ser dem gå förbi. En äldre man slår på en kastrull utanför sin port. Många av demonstranterna, betydligt fler än under tidigare stora protester mot polisvåld i Ferguson och Baltimore, är vita. Demonstranterna samlas på torget Restoration Plaza och går ner på knä, symbolen för protesterna mot polisvåld.

En klunga demonstranter stoppar och omringar en polisjeep som kör fram längs Fulton Avenue, och ropar ”defund NYPD”. Bilen kryper fram. Till sist flyttar demonstranterna på sig.

– Såg du, de vita demonstranterna är mer aggressiva, säger Aya Miller, en nittonårig biomedicinstudent som är ute på sin första demonstration sedan George Floyds död.

– Det är ett vitt privilegium, att kunna uttrycka ilska utan att oroa sig för konsekvenserna. Jag, som en svart kvinna, skulle definitivt inte kunna ställa mig framför en polis och säga ”fuck the police”. Vi har blivit dödade för mindre, se bara på George Floyd, säger Aya Miller.

En överväldigande majoritet av protesterna har varit fredliga, men inte alla. I Minneapolis sattes polishuset i brand. Fyra poliser har skottskadats. Bilar har bränts, butiker slagits sönder. Enligt New York-polisens chef för kontraterrorism har plundringen i staden inte någon koppling till den demonstrerande proteströrelsen, men många amerikaner kopplar ihop de båda fenomenen. På Twitter skickar Trump gång på gång ut orden ”lag och ordning”, det budskap som Richard Nixon använde när han vann valet efter de landsomfattande upplopp som följde på mordet på Martin Luther King 1968. Joe Biden har i sin tur försökt framställa sig som mer mottaglig för demonstranternas perspektiv.

– Det finns två återkommande sätt att skildra protester i medierna, antingen med fokus på människors kamp för sina rättigheter, eller på brott, säger Omar Wasow som forskar om de politiska effekterna av proteströrelser vid Princeton-universitet.

– De här båda berättelserna har en väldigt stark påverkan på opinionen. Det här var i hög grad fallet på 1960-talet, och brottsfokus fick en extra skjuts av att svarta personer var inblandade. Jag tror att de här två berättelserna dominerar idag också.

Omar Wasow har i en nyligen publicerad forskningsrapport kunnat visa hur demonstrationer under 1960-talet där det förekom våld, gjorde att medierna fokuserade på brottsperspektivet. Det knuffade vita väljare att rösta på Republikanernas kandidat Richard Nixon. Frågan är hur det blir den här gången, när protesterna utlösts av polisvåld, och när polisen stått för merparten av våldet i samband med demonstrationerna. Idag finns också ett annat vapen för demonstranternas perspektiv: våldsamma polisingripanden kan filmas.

– Den teknologin har gjort något väldigt kraftfullt. Afroamerikaners erfarenheter hamnar i rampljuset, säger Omar Wasow.

– Tillgången till så mycket mer filmmaterial än tidigare gör också att medier på ett annat sätt än förr kan ställa myndigheter till svars för polisvåld.

Det är för tidigt att avgöra hur mediebevakningen kommer att påverka opinionen. Men en färsk mätning från opinionsinstitutet Monmouth tyder på att perspektivet ”kamp för rättigheter” dominerar i medierna. En majoritet av amerikanerna betraktar protesterna som berättigade. Det gäller även de som inte säger sig hålla med om demonstranternas metoder.
– Det tyder på att det finns en bredare förståelse för frustrationen som uppstått genom decennier av statligt, oberättigat våld mot svarta. Det talar för att 2020 inte blir en repris på 1968, säger Omar Wasow.

I de senaste opinionsmätningarna ligger Joe Biden bra till, men kanske kan motvilja mot Black lives matter också mobilisera de vita väljare som är Trumps väljarbas.

Donald Trump har trappat upp den auktoritära linje som han drev redan under valkampanjen 2016, med uppmaningar till delstaternas guvernörer att kalla in nationalgardet och ”dominera” över demonstranterna. Han har också fyllt Washington DC med så många militärer att det liknat en krigszon.

Ruth Ben Ghiat, professor i historia med inriktning på auktoritära regimer och nyhetskommentator på CNN, ser orosmoment inför valet i november. Bland annat Trumps utspel om att terrorstämpla ”antifa”, en förkortning av ordet antifascist.

– Trump har inget intresse av att förbättra rasrelationerna i USA, han vill bara dominera över människor i en autokratisk tradition. Så han möter demonstranter med våld och terrorstämplar antifa. Eftersom antifa inte är en organisation har hans hot ingen legal grund, men syftet är att uppmuntra polisen att behandla demonstranter som om de vore terrorister, med brutalitet, säger Ruth Ben Ghiat.

– Trump kommer göra att allt för att vinna återvalet. Vare sig det innebär att uppmuntra till valfusk eller att ifrågasätta resultatet om han förlorar. Jag har inga förhoppningar om att han kommer att följa demokratiska spelregler. Han har sedan 2016 tydligt visat att han inte tror på dem, säger Ruth Ben Ghiat.

En lång, het och historisk amerikansk sommar har börjat, som kan ta ytterligare en mörk vändning. Shakira Thomas är ändå försiktigt hoppfull.

– Jag tror att många amerikaner har vaknat upp av att se demonstrationerna i alla städer. Det händer inte bara i Ferguson eller Baltimore, det är överallt. Det är inte längre bara svarta och bruna människor som ropar ut i tomma intet. 

ETC-reporter togs av polis

Under arbetet med den här artikeln omhändertogs vår USA-korrespondent av polisen. Jonas Cullberg berättar vad som hände, och hur journalister blivit måltavlor under protesterna.

”Ner med dig! ”Ner”! Jag intervjuar en demonstrant på Upper West Side när en polis tar ett hårt tag om min nacke. Han pressar ner mig på mage på asfalten och kränger på mig handbojor. Andra poliser står omkring oss och frågar om kollegan behöver hjälp.

Klockan är halv tio, en och en halv timme efter att utegångsförbudet i New York trätt i kraft, och demonstranterna jag följt har trotsat det. Men utegångsförbudet gäller inte journalister i tjänst. Det kan knappast råda något tvivel för polisen om att jag är en sådan, där jag står och gör en intervju med två kameror runt halsen.

Jag klarar mig lindrigt med öm nacke och en kvaddad ljud­inspelare. Det är förstås ingenting jämfört med de övergrepp som gatuprotesterna handlar om. Men händelsen är del av ett mönster. Andra journalister som bevakat demonstrationerna har råkat betydligt värre ut än jag.

En polis sköt journalisten Linda Tirado i Minneapolis. Hon träffades av en gummikula i huvudet och har förlorat synen på vänster öga. Permanent. Journalister från medier som CNN, AP och svenska Expressen har gripits eller beskjutits, trots att de tydligt identifierat sig som press. Organisationen Committee to Protect Journalists har noterat 300 brott mot pressfriheten under protesternas första vecka, och säger att omfattningen för den värsta sedan 1960-talet.

En förklaring är att Donald Trump ogillar att bli granskad. Under sin tid som president har han ständigt motarbetat USA:s journalistkår. På sitt Twitter-konto kallar han medierna för ”folkets fiende”. Misstron sprider sig. Inte minst bland poliser, vars största fackförening stöttade Trump i senaste valet. Där finns ett missnöje med den negativa press som följt på fall som George Floyd och rapporter om polisvåld.

Presidenten har inte tonat ner sina attacker mot pressen under protestvågen. Det legitimerar att journalister blir måltavlor. ”Om du tittar på fake news som CNN eller MSNBC skulle du kunna tro att mördare, terrorister och mordbrännare är de mest underbara människorna i världen.”, twittrar presidenten. Och följer upp med: ”Det är nästan som att de samarbetar”. 

PRENUMERERA PÅ NYHETSMAGASINET ETC

Den här artikeln kommer från Nyhetsmagasinet ETC
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.