Kulturpalatsen – skyskrapan i stadens hjärta, en gåva från Stalin – lyser inte längre upp i gult och blått. Flaggorna som nyligen vajade i skyltfönster, längs med gator och från balkonger har plockats ned och på den centrala järnvägsstationen råder lugn. Däremot är det full fart på flyktingboendet Torwar, men det är för att volontärerna packar lådor.
– Vi stänger ned här, säger en av dem.
Enligt ett pressmeddelande från borgmästarkontoret ökade antalet invånare i Warszawa med 17 procent bara under mars månad. Volontärerna mötte barn, mammor utan pappor och pensionärer på järnvägsstationer med mackor och te och hjälpte dem med deras väskor.
– När kriget bröt ut öppnade de polska myndigheterna gränserna. Samtidigt började frivilliga organisera sig för att förse flyende ukrainare med första hjälpen, som mat och tillfälliga boenden, säger Maciej Duszczyk, professor i statsvetenskap vid Warszawa universitet, och fortsätter:
– Tack vare privata initiativ från polska medborgare och hjälporganisationer var det möjligt att undvika en humanitär katastrof.
Norm att engagera sig
Enligt en opinionsmätning från institutet CBOS, som utfördes mellan 28 februari och 10 mars, hade 68 procent av polackerna hjälpt ukrainare med pengar, saker eller som volontärer.
Det här vittnar tyvärr inte om civilsamhällets styrka, utan om att staten är så svag.
Men bilderna – som spreds via internationella media, och gav Polen goodwill – gömmer en mörkare sida.
– I Polen har det blivit norm snarare än undantag att grannar går samman, att vanligt folk engagerar sig i samband med situationer utöver det vanliga, säger Jakub Bodziony, journalist, som de senaste veckorna hjälpt till att dela ut mackor på den centrala järnvägsstationen.
– Det här vittnar tyvärr inte om civilsamhällets styrka, utan om att staten är så svag. Folk vet att det är bättre att gå samman med sina grannar eller starta en insamling på nätet än att förlita sig på staten, fortsätter Jakub Bodziony.
Men vad händer när orken börjar tryta?
Maciej Duszczyk, professorn i statsvetenskap, säger att mottaget också har gått in i en ny fas. Ukrainare behöver nu få hjälp med att hitta jobb och långtidsboenden, deras barn behöver börja i polska skolor.
– Men istället för att ta itu med utmaningarna är tjänstemän upptagna med att lägga över ansvaret på andra.
Maciej Duszczyk, professor i statsvetenskap, menar att flyktingmottagandet har gått in i en ny fas.Bild: Paul Tolenaar/Wikipediacopyright paul tolenaar
Han räknar upp fyra skäl till varför ingen känner sig manad.
– Rädsla för att beslut kan slå tillbaka mot dem politiskt, toppstyre från Lag och rättvisas högkvarter, misstänksamhet mot civilsamhället, och misstänksamhet mot personer som inte befinner sig i Lag och rättvisas inre cirkel, som oberoende experter och forskare.
Från ett krig till ett annat
Maciej Duszczyk får medhåll från Piotr Buras, chef för den oberoende tankesmedjan ECFR i Warszawa.
– Med tanke på att vi befinner oss i den största flyktingkrisen sedan år 1945 så visar den polska regeringen upp ett förvånande stoiskt lugn. Istället för att ta itu med utmaningarna verkar Lag och rättvisa hoppas på att problemet på något sätt ska lösa sig av sig själv. Det är också de stora städerna som får dra det tyngsta lasset när det kommer till att hjälpa ukrainare, och dessa styrs av oppositionen, vilket gör det till en politiskt bekväm lösning.
Ukrainarna har alltså hamnat mitt i det så kallade ”polsk-polska” kriget, som pågår mellan regeringspartiet och oppositionen.
Men de har även blivit en bricka i förhandlingarna mellan den polska regeringen och EU.
På lördag reser EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen till Warszawa för att leda en internationell givarkonferens till Ukraina. Inför mötet har den polska regeringen – bland annat genom inslag i tv-nyheterna, som sedan Lag och rättvisa kom till makten omvandlats till en propagandakanal – låtit veta att besöket vore ett bra tillfälle för EU-kommissionen att backa kring några av sina krav på Polen i den tvist om rättsstatens principer som pågår sedan år 2015.
Lösningen är inte att som nu gömma huvudet i sanden och hoppas på att krisen ska lösa sig av sig själv.
”Den polska regeringen visar upp ett förvånande stoiskt lugn”, säger Piotr Buras, chef för tankesmedjan ECFR.Bild: ECFR
Rent konkret förväntar sig Lag och rättvisa att EU-kommissionen betalar ut 36 miljarder euro, eller 370 miljarder kronor, enligt den ekonomiska återhämtningsplan efter pandemin som Polen har sökt pengar för och vars utbetalning har villkorats med att Polen rullar tillbaka vissa ”reformer” av domstolsväsendet.
– Polen känner sig politiskt stärkt av kriget och försöker övertyga EU-kommissionen om att vika sig i konflikten kring rättsstatens principer. Warszawa menar att det inte är läge just nu att hålla på och bråka om domstolsväsendet, säger Piotr Buras.
Europeisk solidaritet
Samtidigt har återuppbyggnadsplanen rätt lite att göra med flyktingmottagande – Polen har sökt pengar för investeringar i ny infrastruktur, där en tredjedel ska gå till olika klimatsatsningar.
– Det är två olika grytor det handlar om, säger Piotr Buras.
Enligt honom har Polen rätt att förvänta sig stöd från EU – kostnaderna för att förse ukrainare med socialbidrag, skolor och bostäder väntas uppgå till cirka 22 miljarder kronor år 2022 enligt en beräkning – men som han ser det sker det bäst genom en ny mekanism som tas fram för ändamålet, ”en europeisk solidaritetspakt”.
Samtidigt har den polska regeringen, med sin antieuropeiska retorik och program om att nedmontera rättsstaten, svårt att be Bryssel om hjälp.
– Men lösningen är inte att som nu gömma huvudet i sanden och hoppas på att krisen ska lösa sig av sig själv, utan att återinrätta rättsstyre och Polens trovärdighet i EU.
