– Vi arbetar med två strategier. Först och främst vill vi forska fram vårt eget vaccin, men vi har också ingått samarbete med utländska aktörer för att bidra till den kliniska studien här i landet, säger professor Pontiano Kaleebu som är chef för UVRI.
Institutet samarbetar med Imperial College i London och de ugandiska forskarna ska testa vaccinet i Uganda. Planen var att påbörja den kliniska studien i december, men Ugandas bidrag är satt på vänt. Medan många kritiserar västländer för att använda afrikanska populationer som marsvin, anser professor Kaleebu att det har uppenbara fördelar för befolkningen.
– Det är bara genom att testa vaccinet på vår egen befolkning som vi kan veta hur människor reagerar. Om vi inte deltar riskerar vi att få ett vaccin som inte fungerar på folket här. Vi riskerar också att hamna sist i kön när vaccinet väl blir tillgängligt, säger Kaleebu.
Det kända forskningscentret, som öppnade sina dörrar 1936, har varit involverat i forskning på otaliga smittsamma virussjukdomar hos både människor och djur. Kaleebu själv har över 30 års erfarenhet med både testning och tillverkning av vacciner. Han och hans forskarkollegor deltog i de första HIV-läkemedelsförsöken i Afrika i slutet av 1990-talet och har sedan dess bidragit till produktion av vacciner mot ebola, gula febern, Rift Valley-feber och ett antal andra sjukdomar.
– Vi använder den erfarenhet vi har i arbetet med det nya coronavaccinet. Vårt mål är så klart att tillverka ett effektivt vaccin, men vi kan inte konkurrera med länder som är långt mer resursstarka. För oss handlar det i huvudsak om att bygga kapacitet som kan bli avgörande för framtida pandemier, säger Kaleebu.
Stora investeringar i forskning
När corona först upptäcktes i Uganda i slutet av mars gjorde president Yoweri Museveni det klart att han ville fokusera på forskning. Samtidigt som myndigheterna införde stränga coronarrestriktioner samlades landets forskare för att se hur de kunde bidra.
Professor Misaki Wayengera har kontor i en av Mulago-sjukhusets många byggnader. Han är klinisk genetiker, immunolog, virolog och har forskat på virussjukdomar i många år. När folket i Uganda ombads att stanna hemma för att begränsa spridningen av coronaviruset, gick Wayengera till jobbet för att finna lösningar för att bekämpa pandemin. Tillsammans med andra ugandiska forskare utvecklade han ett enkelt och snabbt testkit för corona.
Innovationen bygger på hans tidigare utveckling av ett snabbtest för ebola och Marburg-viruset.
– Pandemin skrämde presidenten och det har aldrig tidigare investerats så mycket i forskning som nu, säger professor Wayengera.
Myndigheterna har investerat 36 miljarder shilling, cirka 82 miljoner svenska kronor, i forskningsinitiativet PRESIDE (Presidential Scientific Initiative on Epidemics) och Makerere-universitetets forsknings- och innovationsfond har fått en ökning på 55 miljarder shilling, cirka 126 miljoner svenska kronor.
Sedan pandemin började har ugandiska forskare utvecklat egna andningsskydd, ansiktsmasker och olika testutrustningar.
– Statens bidrag har varit större än någonsin, men forskning är dyrt och tidskrävande. Vi är helt beroende av externa bidragsgivare för att kunna få ut produkterna på marknaden, säger Wayengera.
Globalt solidaritetsprojekt
Racet för att hitta ett coronavaccin är i full gång och det finns för närvarande mer än 300 vaccinkandidater världen över. Medan västländerna investerar miljarder i vaccinköp, riskerar utvecklingsländerna att hamna sist i kön. Det var just denna oro som lade grunden för det internationella vaccininitiativet Covid19 Vaccine Global Access (Covax). Initiativet leds av Världshälsoorganisationen WHO i samarbete med Coalition for Epidemic Emergency Preparedness Innovations (CEPI) och vaccinalliansen Gavi. Syftet med Covax är att säkra en rättvis distribution av ett framtida vaccin och undvika att fattiga länder blir utan.
– Det är ett globalt solidaritetsprojekt för att säkra två miljarder doser till utvecklingsländer. Idén är att ha en rättvis fördelning som inte drivs av pengar. Naturligtvis kommer vissa länder att kunna köpa vacciner för hela sin befolkning, men dessa vacciner kommer endast att vara tillgängliga efter att de två miljarderna doserna har avsatts, säger Yonas Tegegn Woldemariam, som är representant för Världshälsoorganisationen (WHO) i Uganda.
Miljarder i lån finansierar vaccinet
I slutet av oktober hade initiativet, som har en prislapp på 38 miljarder dollar, 190 medlemsländer. Av dessa är 92 utvecklingsländer.
– Initiativet skapar en global förståelse för vem som behöver vaccinet först. Det är värdelöst att ha 100 procent täckning av en västerländsk nation om hälsoarbetare i utvecklingsländer inte får tillgång, säger Woldemariam i ett intervju på WHO:s kontor i Kampala.
Men även om initiativet syftar till att säkerställa gratis vacciner för alla sårbara grupper i utvecklingsländer, kommer det inte att vara gratis.
– I de flesta vaccininitiativ ber vi regeringen att samfinansiera. Vi vet att coronavaccinet kommer att bli dyrt och som det ser ut nu måste utvecklingsländer betala mellan två och fyra dollar per vaccindos, säger Woldemariam.
WHO uppmuntrar alla länder att budgetera för vaccinet och planera finansiering. Världsbanken har godkänt ett stöd på tolv miljarder dollar, motsvarande drygt 106 miljarder kronor, för att finansiera inköp och distribution av vaccinet.
– Pandemin har satt världen i skuld och Uganda är inget undantag. Staten kommer antagligen att behöva ta ett lån på 80–100 miljoner dollar för att kunna hantera det ekonomiskt. Det är stora pengasummor, men hade det inte varit för Covax hade summan varit fem gånger större. Denna solidaritetsinsats är viktig för världen, säger Woldemariam.
”Covax kan inte rädda oss”
Men det är inte alla som tror att Covax kan säkerställa tillräckligt med vacciner för alla. Monica Musenero, epidemiolog och Ugandas rådgivare för epidemier, beskriver initiativet som orealistiskt.
– Covax ser teoretiskt lovande ut, men det kommer inte att fungera i praktiken. Jag kan aldrig föreställa mig att utvecklingsländerna kommer att ha samma möjligheter och tillgång som västländerna. När vaccinet är här handlar det om att rädda liv. Då är det länderna som producerar vaccinet först som får tillgång först, säger Musenero.
När Dagens ETC möter henne på kontoret i Kampala, talar hon om rädslan för att bli övergiven och glömd i kampen om vaccinet.
– Det är naivt att tro att ett sådant initiativ kommer att rädda oss. Här handlar det om att investera resurser för att inte hamna sist i kön. Det handlar om att vinna eller förlora och aldrig tidigare har deltagande varit viktigare, säger hon.
Musenero tror istället att landets forskare är räddningen.
– Vi har skickliga forskare och lång erfarenhet med både pandemier och test av vacciner. Hittills har myndigheterna gett fyra miljarder shilling till forskargruppen vid UVRI som arbetar med vaccinproduktionen och vi förhandlar med internationella partners för att delta i de kliniska studierna, säger hon.
Ställer krav för att delta
Enligt Musenero är det dags för afrikanska länder att stå upp för sina rättigheter.
– Det är både dyrt och riskabelt att delta i testning av vacciner. Vi måste veta vad vi får tillbaka som nation för att delta och vi kräver en garanti för ett visst antal doser om vaccinet lyckas. Västländerna är vana vid att afrikanska länder aldrig ställer några krav, men den här gången har vi chockat många. Vi vägrar att delta i något som vi inte vinner något på, säger hon.
Ugandiska myndigheter har gjort en vaccinbeställning hos det brittiska företaget Novartis Pharmaceuticals. Musenero känner inte till priset på investeringen, men professor Misaki Wayengera vid Mulago-sjukhuset hänvisar till ett dokument som säger att det handlar om förbeställningar på 16 miljoner doser.
– Att vänta på två miljarder vacciner tar många år och vi kan inte lita på att ett solidaritetsinitiativ kommer att rädda oss som nation. Alla länder måste göra vad de kan, säger Musenero.
Hela världen väntar på ett effektivt coronavaccin, men utmaningarna slutar inte med att ta fram ett vaccin som fungerar. En ny analys från WHO visar att bara tre av tio deltagande afrikanska länder är förberedda för utrullning av det nya vaccinet. Enligt analyserna, som baseras på självrapportering från länderna, har Afrika en genomsnittlig poäng på 33 procent för en coronavaccin-utrullning, vilket ligger långt under det önskade referensvärdet på 80 procent.
– De flesta länder är inte tillräckligt förberedda, säger professor Joachim Osur, som är chef för Amref Health Africa i Nairobi.
Han tror att afrikanska länder måste lära sig av tidigare erfarenheter av vacciner och planera både anskaffning, lagring och distribution av vaccinet för att säkerställa tillgång.
– Först och främst måste människor informeras. Det är ständigt stigma kring nya vacciner och ännu mer i Afrika där många är outbildade. När vaccinet mot livmoderhalscancer kom spreds rykten om att det ledde till sterilitet – och folk vägrade att ta det, säger Osur i en telefonintervju från Nairobi.
Han säger att afrikanska länder måste upprätta en finansieringsplan och sluta förlita sig på att hjälpen kommer utifrån.
– Att förvärva, lagra och distribuera vaccinet kommer att kosta enorma summor och alla länder måste upprätta en hållbar finansieringsplan. Vi befinner oss i en tid då hela världen behöver hjälp och alla nationer måste bidra med det de kan, säger Osur.
Struktur vs teknik
I Uganda har hälsoministeriet börjat lägga ut en plan för hur coronavaccinet ska nå ut till folk. Planen bygger på landets tidigare erfarenheter av pandemier och den redan etablerade vaccinationsstrukturen i landet.
– Vi har ett bra vaccindistributionssystem som vi har byggt upp under de senaste 20 åren. Detta system är ett av de bästa vi har i landet, säger presidentens rådgivare för epidemier, Monica Musenero.
Hon är säker på att struktur och goda förberedelser är viktigare än avancerad teknik.
– Vi är medvetna om att vi har begränsade resurser men jag tror inte att det behövs ett så avancerat system för att hantera epidemier. Det gäller bara att vara strukturerad, säger hon.
Chefen för WHO i Uganda, Yonas Tegegn Woldemariam, håller med.
– När mässlingen spreds som en löpeld i fjol vaccinerade vi 19,6 miljoner barn på fem dagar här i Uganda. Det var det nära samarbetet mellan hälsoarbetare, religiösa ledare, kyrkor, lokala ledare och traditionella läkare som gjorde det omöjliga möjligt, säger han.
Väletablerat distributionssystem
Erfarenheten av ebola-utbrottet i östra Kongo har gett honom tron på att allt är möjligt.
– Uganda var det första landet i världen som introducerade ett ebolavaccin för att skydda hälsoarbetare, trots att vi inte hade några smittade i landet. Det vaccinet fodrade lagring vid minus 80 grader och vi använde flytande kväve och annan teknik för att klara det. Den stora utmaningen är att bevara den ”kalla kedjan” på landsbygden – särskilt om vaccinet måste tas i två doser, säger Woldemariam.
Förvaring och distribution av vacciner organiseras från centrallagren hela vägen ner till bynivå. Alla vacciner som kommer till landet lagras på den nationella medicinska depån som drivs av National Medical Stores (NMS) i Entebbe. Därifrån transporteras de med lastbil till Ugandas 134 distrikt och därifrån till sjukhus och de hälsocenter som är utrustade med frysar.
– Varje distrikt har en etablerad ”kylkedja”, och vi har utrustning som frysar och mobila fryssystem som kan lagra vaccin under lång tid. Folk i byarna besöker närmaste hälsocenter för vaccination och vi har mobila hälsoteam som åker från by till by med vacciner i kylboxar, säger Immaculate Ampairwe vid Uganda National Expanded Program on Immunization program (UNEPI).
Frysen går på gas
Grace Ahimbisibw är barnmorska på en liten hälsoklinik på landsbygden utanför staden Mukono.
Det står en blå kylbox i ett trångt rum innerst på kliniken där det förvaras barnvaccin av alla slag.
Varje tisdag levereras nya vaccin från distriktslagret och härifrån transporteras de vidare till byarna med hjälp av mobila hälsoteam.
– Det är ofta strömavbrott här i byn, men frysen vi har går på gas och därför har vi aldrig upplevt att våra kylsystem inte fungerar, säger Ahimbisibw.
Men om det nya coronavaccinet fodrar avancerad kylteknik kan det ställa till problem.
– Om vaccinet måste förvaras i många frysgrader blir vi tvungna att investera i ny teknik och det kommer fodra både omorganisering och utbildning av vårdpersonal på alla nivåer. Men vi lyckades med ebola, så vi tror absolut att vi kan klara det igen, säger Ampairwe.
Kunskap minskar stigman
I ett område av Kampala tar sjuksköterskan Ivan Musabe ut en låda med medicinsk utrustning från fältbilen. Han kontrollerar listan över registrerade coronapatienter och går mot ett hus vid huvudvägen. För några dagar sedan blev en kvinna i huset förd till sjukhuset corona och nu är Musabe, som arbetar för WHO: s övervakningsteam som åker från hem till hem för att informera, testa och följa kontakter av smittade personer, här för att testa de återstående sju i familjen. Så snart han är färdig åker han till nästa hus.
Som fältarbetare med ansvar för allt coronarelaterat arbete han inte sett sin familj sedan mars.
– De senaste sju månaderna har jag bott separat för att inte utsätta min familj för någon risk. Det är verkligen ett utmanande arbete, men jag hoppas att insatsen hjälper, säger han.
Projektet, som drivs av WHO och finansieras av myndigheterna, syftar till att stoppa spridningen av viruset och att genom information döda farliga myter om corona.
– Brist på ekonomiska resurser gör arbetet svårt. Vi har inte haft bensin till bilen på flera dagar och ibland måste jag vänta i flera månader på lön. Myndigheterna säger att de investerar enormt i pandemin, men allt ser väldigt annorlunda ut i verkligheten, säger Musabe.
Farliga rykten
Stigmatiseringen kring corona och vaccination skapar stora utmaningar. Musabe väntar lika stora utmaningar när coronavaccinet väl är här.
– Det viktigaste vi gör är att sprida information till folket. Det är ett enormt stigma kring corona och det finns många farliga rykten om vaccination. Det är ett heltidsjobb att få människor att förstå att vacciner räddar liv, säger Musabe.
Tillbaka på laboratoriet i Entebbe gör laboratorieteknikerna sig redo för att analysera nya blodprover. Ugandas infektionstal har långsamt börjat stiga och den 11 december var det drygt 25 700 smittade och 220 döda i landet.
– Corona är allvarligt och bara ett vaccin kan att rädda oss. Vi måste se till att vi gör vad vi kan för att bidra till den globala insatsen. Forskning är definitivt avgörande att inte glömmas bort som nation, säger professor Pontiano Kaleebu.
Dagen efter fältbesöket tillsammans med WHO får vi veta att sex av de sju i familjen som testades för corona var smittade.
