– Men vi sköt aldrig. Jag sa bara att detta är något oåterkalleligt. Så vi slöt ett avtal och delade jorden.
På så vis kunde Paradza, en journalist och affärsman med höga poster inom Robert Mugabes regeringsparti ZANU-PF, ta över en 2 000 hektar stor jordegendom vid namn Wamambo farm, tre timmar nordväst om huvudstaden Harare. Snart var han igång att investera sina pengar i gården och anställa lantbrukskunnig personal.
Liknande scener med svarta som konfronterade vita jordägare utspelade sig överallt i Zimbabwe i början av 00-talet. Under de 15 år då landet hette Rhodesia och styrdes av en rasistisk regim hade 4 000, främst vita, jordägare tagit över nästan all bördig mark. De byggde upp stora kommersiella jordbruk som blev ekonomins ryggrad. Jordbruken anställde en tredjedel av arbetskraften och stod för hälften av exporten.
Men hatet grodde och en viktig ideologisk del i den svarta befrielsekampen på 1960- och 70-talen var att ta tillbaka jorden. Trots att majoritetsbefolkningen vann makten 1980 gick omfördelningen trögt de två första årtiondena. Det var inte förrän 2000 som saker på allvar började hända. Mugabe-trogna krigsveteraner tågade tillsammans med jordlösa och fattiga massor mot de vitas gårdar under trummor och sång. Övertagandena blev ofta våldsamma och såväl vita jordägare som svarta arbetare på godsen fick sätta livet till. Kaoset bredde ut sig.
– Men det var det enda sättet att göra det på. Vi hade i 20 år efter självständigheten försökt genomföra det på ett städat sätt. Men de vita ville inte. De var arroganta och menade att det var deras land, säger Kindness Paradza, vars farfar tvångsförflyttades från sin mark på 1930-talet.
Många av de som tog över de stora egendomarna var likt Paradza anhängare av ZANU-PF med goda kontakter. Men där fanns också tiotusentals fattiga och jordlösa som nu fick mindre lotter och med dem ett nytt liv.
Som folket i byn Acturus på det bördiga höglandet ett par mil utanför Harare. Det är strax efter middagstid, solen står högt och hackorna ekar över nejden. Det är 43 familjer som har fyra hektar var av vad som förr var ett stort kommersiellt storjordbruk. Människorna jobbar från morgon till kväll för att få ut så mycket som möjligt ur marken. De flesta kan, till skillnad från många andra småjordbrukare i Zimbabwe, producera mer än vad de behöver för sin egen konsumtion och sälja överskottet.
– Många av oss arbetade i en guldgruva i närheten innan 2000, men det var svältlöner och livet kändes hopplöst. Så när Mugabe gav klartecken till att invadera de vitas jordbruk tog vi chansen direkt, säger Durban Chimwaza, en av de nu självägande bönderna i Acturus.
Utan alla de maskiner som den vite jordägaren hade haft till sin hjälp och utan någon större kunskap om odling började de bruka jorden.
– I början var det svårt och vi kunde såklart inte producera alls lika mycket som man gjort förr. Men för varje år ökade produktionen lite, säger Durban Chimwaza.
– Och framförallt, det jag producerade var mitt. I gruvan jobbade jag för någon annan som tog alla vinsterna.
Men samtidigt som Durban byggde upp sitt nya liv kollapsade Zimbabwes ekonomi runt honom. När den gamla strukturen i lantbrukssektorn slogs sönder kunde landet som tidigare hade varit södra Afrikas kornbod inte längre föda sin befolkning. Istället fick man börja importera mat och förlita sig på bistånd. Stora arealer som den politiska eliten lagt händerna på lämnades obrukade. Och de många nya småjordbrukarna lämnades utan stöttning från staten. Med begränsade kunskaper om effektivt jordbruk och utan tillgång till finansiering och maskiner kunde de inte producera tillnärmelsevis lika mycket som tidigare.
Samtidigt tilltog Mugabe-regimens misskötsel av hela landet. Västvärlden införde ekonomiska sanktioner på grund av det försämrade demokratiläget, brott mot mänskliga rättigheter och inskränkt pressfrihet. Zimbabwe sjönk allt djupare och har under stora delar av 2000-talet brottats med svåra ekonomiska problem, exempelvis hyperinflationen runt 2008 och återkommande matbrist. Även om vissa forskare har hittat framgångsfickor inom lantbruket på senare år, såsom tobak, så har de viktiga majs- och veteskördarna oftast legat långt under nivåerna på 1970- till 90-talen. Samtidigt har befolkningen ökat.
När en allvarlig matkris åter började skönjas i slutet på 2019 besökte FN:s särskilde rapportör för rätten till mat, Hilal Elver, landet. Efteråt var hon tydlig. Orsaken var inte bara den extrema torkan utan också den ekonomiska misskötseln och att landreformerna inte genomfördes på ett ansvarsfullt sätt.
ZANU-PF-regeringen har till sitt försvar velat visa upp ett statligt initierat subventionssystem kallat ”command agriculture”. Det inrättades 2016 och ledde faktiskt till ovanligt stora skördar 2017 och 2018. För första gången på åratal behövde man de åren inte importera majs för att mätta landet. Men efter det har effekten klingat av samtidigt som systemet har beskyllts för omfattande korruption. Enligt många bedömare har det blivit ett sätt för ZANU-PF att köpa lojalitet hos landsbygdsbefolkningen och gynna partieliten. De flesta är också eniga om att systemet inte kan överleva i längden med tanke på de extremt skrala statsfinanserna.
Mandivamba Rukuni är professor i lantbruksekonomi i Harare och flitigt anlitad expert på landfrågor. Det som hände runt 2000 var av nöden tvunget, menar han. Landet kunde inte stanna kvar i de koloniala strukturerna. En period av ekonomisk kris är oftast oundviklig efter en så radikal reform, oavsett vilket land man pratar om, menar han, även om situationen förvärrats betydligt av att utvecklingen av och stödet till lantbrukssektorn var så skralt när jorden bytte brukare.
– Men det hade inte varit bättre att stanna där vi var, bara för att behålla en viss ekonomisk stabilitet. Vi är tvungna att genomgå en period där saker blev mycket värre, säger Mandivamba Rukuni.
De gamla strukturerna, med dominans av stora kommersiella jordbruk som sysselsätter många, var en ekonomisk återvändsgränd som fångade breda massor i en låginkomstfälla, säger han. Han pratar istället om de små jordbruken som framtiden för Zimbabwe. Små jordbruk som effektivt kopplas till fabriker och mataffärer istället för att främst producera för självhushållning. Så kan en riktig ekonomi byggas. Och så kan landet mätta sin egen befolkning igen.
– Men det ligger årtionden framåt i tiden. Jag ser just nu ingen förståelse i Zimbabwe för hur man ska kunna länka småjordbrukarna till förädlingsindustri, säger han.
Inte långt från Acturus ligger Ivordale farm, som drivs av Andrew Pascoe, en av runt 25 000 vita zimbabwier. Det är mitt i veteskörden, John Deere-tröskan tuggar i sig av fälten medan han berättar sin släkthistoria på brittiskt klingande engelska. Han är zimbabwier i fjärde generationen, hans farfars farfar kom från Storbritannien till det som idag är Zimbabwe 1891 för att starta Frälsningsarmén och släkten har varit kvar ända sedan dess.
– En stor del av den vita minoriteten har numera lämnat landet. Det kunde jag också ha gjort, men jag valde att bli kvar. Det här är mitt land och jag vill vara en del av att bygga upp det, säger han.
Under landreformerna hotades han först av vräkning från sina 1 700 hektar mark till förmån för en brorson till Robert Mugabe. Tack vare goda regeringskontakter fick han behålla 1 000 hektar. På senare år har han dock tvingats lämna ifrån sig bit efter bit till personer ur den svarta majoriteten.
– Idag har jag bara 65 hektar odlingsbar mark och 15 hektar betesmark. Det är för lite för att bära mina mjölk- och grisbesättningar.
Istället har han fått ingå partnerskapsavtal med de som nu kontrollerar hans gamla mark om att bruka den. Vissa bor utomlands och han beskriver relationen med en del av dem som spänd.
Men han har ändå full förståelse för landreformerna.
– Jag håller helt med om att det fanns en obalans i hur marken ägdes. Men jag tycker att det hade funnits bättre sätt att rätta till det på.
Andrew Pascoe menar att ett grundläggande problem idag är att det blivit så svårt för lantbrukare att låna pengar, som han och hans förfäder gjorde när de byggde upp Ivordale farm. Många har inga papper på vad de äger och Pascoes poäng är att långivarna har svårt att lita på att staten kommer att respektera äganderätten och inte plötsligt konfiskerar mark och ger den till någon annan. Därför blir lån för riskfyllda. Och därför läggs en död hand på lantbrukets utveckling.
– Det måste finnas ett besittningsskydd som står helt oberoende från politisk inblandning.
Zimbabwiska staten har länge varit motvillig till att ge de bönder som tagit över mark i landreformerna papper på att marken är deras. Detta bland annat eftersom man har varit rädd att vita lantbrukare då skulle börja köpa tillbaka marken. Denna inställning har dock börjat förändras och idag kan lantbrukare som tilldelades mark i landreformerna ibland få 99-åriga arrendeavtal. Men många banker har varit skeptiska till att acceptera dem som säkerhet för lån.
Andrew Pascoes tankar om äganderätten är ett eko av den peruanske ekonomen Hernando de Sotos idéer, som lanserades i början av 2000-talet och som har fått stort genomslag hos bland annat beslutsfattare inom Världsbanken. Enligt de Soto har befolkningen i den underutvecklade globala södern redan idag tillräckligt stora tillgångar för att bygga större välstånd. Men tillgångarna syns inte, de är låsta i mark och fastigheter och kan inte omvandlas till ”aktivt kapital” på grund av svag äganderätt och dåliga system för att dokumentera vem som äger vad.
En lantbrukare har svårt att sälja marken eller belåna den för att investera i en traktor, en affärsinnehavare kan inte belåna sitt hus för att bygga ut butiken. De är fast i en informell ekonomi.
Enligt Hernando de Soto är vägen ut ur fattigdom för många länder att formalisera ägandet av mark och fastigheter.
Men de Sotos idéer har också kritiserats, bland annat för det är oerhört kostsamt att bygga upp system för att dokumentera äganderätt samtidigt som det trots lagfarter ändå inte är säkert att fattiga beviljas lån.
Mandivamba Rukuni, professorn i Harare, tror inte att lagfartssystem är en universalmedicin för Zimbabwes lantbrukssektor. Främst eftersom det helt saknas pengar till den byråkrati som skulle krävas för att ge miljoner zimbabwier papper på att de äger sin mark.
– Vi har sett på många ställen i världen att ekonomisk utveckling är viktigare än äganderätt på papper. Det finns andra sätt att låna än att ha marken som säkerhet. Lagfartssystem enligt västerländsk modell är resultatet av en utvecklad ekonomi, inte det som utvecklar den, säger han.
Hemma hos Kindness Paradza, ZANU-PF-politikern på Wamambo farm, dukas lunchen fram på ovanvåningen i bostadshuset. Gardinerna fladdrar i stora panoramafönster och från soffan har man överblick ut över gården som Paradza har ett 99-årigt arrendeavtal med staten på. Det har gett honom möjlighet till lån. Han tycker att hans parti gör mycket bra för att utveckla lantbrukssektorn, såsom subventionssystemet ”command agriculture”.
– Men lantbrukssektorn måste mekaniseras. Och vi måste få in mer investeringar från utlandet i lantbruket, säger han.
Sedan tar han upp ZANU-PF-regimens standardförklaring till varför den ekonomiska kräftgången fortgår år efter år: de ekonomiska sanktionerna som USA och EU upprätthållit ända sedan Mugabes misskötsel av landet tilltog runt 2000. Det handlar dock om sanktioner mot vissa individer och företag och EU och USA hävdar att de påverkar landets ekonomi i stort i mycket liten omfattning. Men ZANU-PF håller inte med.
– Sanktionerna har förstört ekonomin, vi får inte in tillräckligt med kapital till landet, säger Kindness Paradza.
De senaste åren har Zimbabwes ekonomiska kris varit djupare än på mycket länge med skyhög inflation, brist på basvaror och utländsk valuta. Men för lantbruket tändes ändå ett litet hopp nyligen, när utländskt kapital faktiskt strömmade in till lantbruket från två håll. Den zimbabwiska staten slöt ett avtal med den amerikanska traktortillverkaren John Deere om leverans av traktorer och annan utrustning för 51 miljoner dollar. Utrustningen ska distribueras till lantbrukare genom generösa lån.
Ett liknande avtal har slutits med Belarus, som på sistone flyttat fram positionerna på många håll i Afrika. Den östeuropeiska diktaturen levererar traktorer och annan utrustning samt utbildning för 58 miljoner dollar och erbjuder samtidigt finansiering genom lån med bra villkor.
Traktorerna började levereras till Zimbabwe under 2020. Men vissa är skeptiska till att detta kommer göra så stor nytta. I tidningsmagasinet African Business menade vd:n för Zimbabwe Farmers Union, Paul Zakariya, att under den nuvarande ekonomiska krisen kommer en John Deere-traktor ändå vara utom räckhåll för många bönder. Trots generösa lån.
Tillbaka hos småjordbrukarna i Acturus. Med hackor kämpar de på fälten. Drömmen om en traktor är långt borta. Det är inte troligt att avtalen med Belarus och John Deere kommer gynna dem. Endast några tusen av Zimbabwes hundratusentals lantbruk kan komma ifråga.
Papper på att de äger marken har de aldrig fått, trots att myndigheterna lovat dem det. Durban Chimwaza har aldrig kunnat låna pengar för att investera i jordbruket, trots att han gärna velat.
Han har fyllt 70 år nu. Men kanske kan nästa generation lättare få lån i framtiden. Hans 27-åriga brorsdotter Chipo Kalioma hoppas. Hon går böjd med sonen Jacob på ryggen och plockar lök ur den bördiga jorden.
– Det är ett tufft jobb helt utan maskiner. Titta hur stora våra åkrar ändå är. Hade vi kunnat köpa en traktor hade jobbet gått mycket lättare.
PRENUMERERA PÅ ETC NYHETSMAGASIN
Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
