Sedan 2019 styrs Tunisien av den partilösa presidenten Kais Saeid, en omtyckt universitetslärare i juridik och konservativ populist som fått smeknamnet "robocop" av anhängare för sitt stela uppträdande och sin kampanj mot korruption. Han har tidigare beskrivits som en ”drömmare med vissa reservationer om hur den representativa demokratin i Tunisien fungerar".

I mars i år upplöste Saeid landets parlament. Parlamentet hade varit suspenderat sedan förra sommaren och Saeid säger att upplösningen handlar om att krossa landsförrädare, "bevara statens institutioner" och förhindra kuppförsök.

Avskedat politiker och domare

Presidenten har sedan dess styrt via dekret, sparkat både regeringen och högsta domstolen samt tagit kontroll över rättsväsendet med nya ämbetskrafter att ensidigt tillsätta och sparka landets domare. Kais Saied sa i ett tal efter omröstningen att politiska motståndare konspirerar mot honom och det tunisiska folket, och nu lovar han att "... alla som begått brott mot landet kommer att hållas ansvariga för sina gärningar”.

Tidigare i somras avskedade president Saeid 57 av landets domare med anklagelser om korruption, jäv och att de medvetet har förhalat ärenden som rör terrorbrott. Said Bernabia, ansvarig områdeschef för Internationella juristkommissionen, skriver på Twitter att avskedet fulländar den totala kollapsen av rättsstatens principer i Tunisien.

Nobels fredspris för demokratiarbete

Tunisien är den enda kvarvarande demokratin efter den så kallade arabiska våren i början av 2010-talet, med protester och uppror över stora delar av arabvärlden. Den nya konstitutionen ska ersätta den tidigare som kom till i efterspelet av jasminrevolutionen vintern år 2010. 

År 2014 lyckades Tunisiens nationella dialogkvartett, en samling av fyra stora tunisiska frivilligorganisationer, säkra stödet för en konstitution och en långsiktig plan för "stabil demokrati". Året därefter tilldelades kvartetten Nobels fredspris "för dess avgörande bidrag till uppbyggandet av en pluralistisk demokrati i Tunisien". Men kvartettkonstitutionen har också kritiserats för att vara allt för detaljerad, och för att göra det svårare att styra landet.

Återupprättar autokrati

Saeids reformer och åtgärder har fått kritik från människorättsorganisationer och fackförbund i Tunisien men också från internationella organ som Europeiska rådet, Venedigkommissionen och världsfacket ITUC. Kritiker anser att Saieds maktövertag i praktiken återupprättar autokrati och innebär slutet för landets unga demokrati. Detta samtidigt som landets ekonomi är körd i botten efter covid19-pandemin och kraftiga prisökningar i skuggan av Rysslands anfallskrig. 

Den nya konstitutionen ger presidenten ensamrätt att lägga fram statsbudgeten och förbjuder vissa offentliganställda från att strejka.

– Med den här konstitutionen samlar presidenten den mesta makten i sin egen hand. Alla länder fördelar makt på olika sätt men den balansen han har valt är att behålla mest själv, och ge väldigt lite till både parlamenten och regeringen. Och själv kan presidenten inte ställas till svars. Det är oroande, säger Anna Block Mazoyer, som sedan 2019 är Sveriges ambassadör i Tunisien, till Dagens ETC. 

Konstitutionsförslaget innehåller bland annat en officiell hänvisning till det palestinska folkets rätt att få tillbaka stulen jord och utropa Jerusalem till sin huvudstad. Förslaget nämner också islams grundprinciper och kan enligt bedömare öppna upp för politiker att använda sig av religiösa och konservativa tolkningar vid utformningen av nya lagar. President Saeid har sagt att kvinnors och minoriteters rättigheter även i framtiden ska respekteras, men Amnesty skriver i ett uttalande att de är oroliga för att rättigheter som aborträtten kan vara hotade på sikt.

Följer utvecklingen

Anna Block Mazoyer berättar att svenska Utrikesdepartementet följer utvecklingen noggrant. På sätt och vis handlar den politiska situationen och upptrappningen också om låsningar, förklarar hon.

–Tunisien förhandlar just nu med Internationella Valutafonden IMF om ett nytt program. Om regeringen ska lyckas med det måste man få stöd från fackförbunden, annars går det inte igenom. Facken har sedan den politiska krisen började krävt en inkluderande nationell dialog. De har försökt och försökt, men det går ganska illa med samtalen. Regeringen, som presidenten har tillsatt, saknar mandat att ha så breda diskussioner som facken vill ha. Samtidigt klarar landet inte av att hålla sin budget utan att låna.

Hon förklarar att det i Tunisien finns system och hinder som gör att fattiga fortsätter vara fattiga och rika fortsätter att vara rika. 

 – Till exempel krävs det 101 olika tillstånd för att starta ett bageri. Så där är det rakt igenom, och det har inte ändrats sedan revolutionen. Politiker av alla färger har fullständigt misslyckats med att leverera den sociala och ekonomiska trygghet som de flesta tunisier såg som huvudmotivet för revolutionen, säger Anna Block Mazoyer och fortsätter:

– Många tunisier stöttar presidenten och ser honom lite som ett sista hopp. Trots att landet blev en demokrati för runt tio år sedan är många besvikna över att att livet inte har blivit bättre. Och många är trötta på vad de ser som självupptagna och korrupta politiker och makthavare.

Hon tror att breda överenskommelser kommer att vara viktiga för landets framtida utveckling.

– Fackföreningarna och deras medlemmar vill vara med och diskutera hur Tunisiens framtid ska se ut och regeringen behöver deras stöd. Reformbehovet är enormt och just därför behövs en inkluderande nationell dialog med lokala nyckelparter.

Tunisien ska hålla parlamentsval i december i år.

I ett uttalande på Twitter skriver utrikesminister Ann Linde att UD följer utvecklingen i Tunisien och att demokratiska principer måste följas.