– Min pappa kom till Sverige som 18-åring via studentorganisation i Uppsala. Han förlorade hela sin familj i förintelsen . Hur kunde det här hända och hur hade vi kunnat förhindra det? Det är frågor som fortfarande håller mig vaken och som jag tror har färgat mitt rättvisepatos och långa arbete med  barn och flyktingar, berättar Henry Ascher.

Stora kunskapsluckor

Under 1970-talets vänstervåg rycktes han som medicinstudent med i Vietnamrörelsen och Anti apartheid-protester. Då var han inte medveten om Israels ockupationsmakt och menar att det fanns stora kunskapsluckor i väst när det gällde Palestina.

– På 70-talet fanns det en bild av Palestinier som blodtörstiga flygkapare. Men i samband med Per Gahrtons och Staffan Beckmans böcker om Palestina började en del i Sverige omvärdera den bilden. För mig var det svårt och det tog ytterligare flera år av omprövning innan jag kunde se likheten mellan palestiniernas situation och min egen. Som färdigutbildad läkare åkte jag sedan ner till palestinska flyktingläger i Libanon . Det var enormt lärorikt att befinna sig i en främmande miljö, lyssna till andras erfarenheter och tvingas se Europas roll i förtrycket av Mellanöstern, förklarar Henry Asher.

Det var med dessa erfarenheter i ryggen han bestämde sig för att delta i den humanitära protestaktionen Ship To Gaza 2010 , där bland andra även den bortgångne författaren Henning Mankell deltog.

– Jag tilltalades starkt av idén om att sätta internationell press på Israel med hjälp av en icke-beväpnad och solidarisk markering.  Och när flera människorättsorganisationer som Amnesty och FN applåderade aktionen blev motivationen bara starkare. Men det som som hände sen hade jag aldrig kunnat ana. Visst hade vi tränat inför hotfulla situationer , men med tanke på hur civiliserad vår aktion var så kändes den tanken främmande.

Blev hotad med automatvapen

Väl ombord på protestfartyget blev internetuppkopplingen allt sämre. Det gick inte att följa nyhetsbevakningen och i början var alla på Sfendonia därför omedvetna om vad som hände ombord på ett av de andra av insatsens sex fartyg, Mavi Marmara, där de 9 turkiska aktivisterna sköts ihjäl. Fram emot kvällen förändrades läget även på Sfendonia och konvojen blev angripen av israeliska styrkor. Kaptenen blir  misshandlad och Henry Ascher, som befinner sig i salongen redo att vid behov assistera som läkare, möttes av en hotfull, adrenalinpåslagen soldat som riktade sitt tunga automatvapen mot honom.

– Jag kan inte riktigt förklara det, det var så overkligt att jag inte hann blev rädd. Istället hörde jag hur jag själv försökte lugna soldaten genom att berätta att jag var läkare och endast intresserad av att hjälpa de skadade och att han inte behövde vara rädd eftersom hela aktionen är en fredlig icke-våldsaktion.

Samtliga aktivister blev placerade på plaststolar i gassande sol på däck. Där fick de sitta under många timmar, tills fartyget kom i hamn i israeliska Ashdod i väntan på att fängslas i staden Beer Sheva. Det blev en lång natt och dag, berättar Henry Ascher.

–Våra ägodelar, tekniska föremål och läkemedel blev bestulna och vi hade ingen möjlighet att kontakta oroliga familjemedlemmar i Sverige. Men jag lyckades behålla en dagbok, där jag kunde anteckna all kalabalik. Med facit i hand så är det svårt att förstå att Israel inte har kritiserats hårdare för attacken, säger han.

”Kritiken har tystnat”

Det har gått 10 år sedan dess och man kan ana en viss besvikelse i rösten.

–  Aktionen för tio år sedan ledde till ett stort internationellt tryck på Israel att upphöra med blockaden. Idag är det helt tyst. Jag upplever att fokuset på Palestina har suddats ut. Den svenska kritiken har tystnat  och blockaden finns fortfarande kvar. Trump och hans regering gör inte heller saken bättre. Jag är en optimist av naturen, men tyvärr måste jag medge att jag inte ser några konkreta ljusglimtar. Men en sak som är säker är att man inte kan förtrycka människor hur länge som helst, till slut reser de säger han. Förtryck är ingen väg att bygga fred på.