Då fungerar ingenting som inte får el genom dieselgeneratorer eller privata nät. Trafikljusen stängs av, gatubelysningen slocknar, de rika sjukhusen kopplar in sina generatorer medan de fattiga tänder stearinljusen och avbryter behandlingar som är beroende av el. Tv:n slocknar, ingen kan ladda sina mobiltelefoner. Det blir obönhörligt tydligt hur beroende alla är av elektricitet.

Att det blivit så här är ingen överraskning för de styrande, men på något sätt har man hoppats på ett under – att plötsligt ska det komma el från ovan.

Redan för 20 år sedan bestämde sig Sydafrikas dåvarande president Thabo Mbeki tillsammans med kol- och gruvlobbyn att inte satsa på alternativa, och förnybara, energikällor. Man skulle fortsätta med sina kolkraftverk och bygga nya. Det var där pengarna låg, korruptionen var gigantisk.

Nu har Mbali Baduza, som sitter i Presidential climate commission och är en av ledarna för Climate justice coalition, som uppgift att försöka lösa krisen. Hennes kontor ligger på fjärde våningen i ett kontorshus i centrala Johannesburg. När vi kommer fram är vi lite andfådda och svettiga – elen är förstås avstängd så hissarna fungerade inte.

Mbali Baduza är förtvivlad över situationen i landet:

– Det är en katastrof, det är som vi är i krig, säger hon till Dagens ETC.

– Barnen lider, skolorna fungerar inte, på sjukhusen kan man inte operera, intensivvården klarar inte av sin uppgift och en rad företag har lagts ned.

– Detta kommer inte som en överraskning, redan för decennier sedan visste de styrande att det skulle hända, men man struntade i det.

Hon är också frustrerad över sitt jobb i presidentens klimatkommission:

– De säger att de gör en roadmap för att komma ur kol och fossilberoendet, det har till och med satts en ungefärlig tid när Sydafrika ska vara fossilfritt, cirka 2040. Problemet är bara att ingen sagt hur detta ska ske, än så länge pågår det inga satsningar på förnybar energi.

Sydafrikas starkaste ekonomiska kraft är kol och gruvindustrin som har varit ointresserad av att satsa på andra energikällor. Tillsammans med en korrupt förvaltning och politikerkår där den gamla befrielserörelsen ANC sedan 1994 har haft en egen majoritet, har det lett till att inga framtidsinvesteringar skett.

Nu är krisen akut, efterfrågan på elektricitet har mångdubblats och produktionen minskar. För 20 år sedan brändes och bröts lika mycket kol som idag, men effekten ut i elnätet är bara en femtedel av vad den var då. Det beror på att de pengar som skulle använts till att förnya infrastrukturen och att underhålla kraftverken istället har hamnat i fickorna hos politiker och tjänstemän. Fortfarande är utsläppen lika stora, landet drabbas hårt av klimatförändringarna och är Afrikas största klimatbov.

Ferron Pedro arbetar för den internationella klimatgruppen 350.africa och är en av de ansvariga för att försöka ena och samordna olika gröna organisationer. Hon är medveten om hur otroligt svår situationen är idag.

Hon liksom många andra vet att när nu vintern kommer majoriteten av hushåll att få svårt att hålla värme i sina bostäder, på många ställen är det tre-sju grader på nätterna i juni, juli och augusti.

Ferron Pedro och de andra vet att elen kommer att vara avstängd i minst sex till åtta timmar om dygnet – och det kan bli mycket längre. De vet att gatubelysningen kommer att vara avstängd på nätterna i detta våldsamma land med nya våldtäktsrekord. De vet att skolor och sjukhus inte kommer att fungera som de ska.

I en storstad som Johannesburg – cirka sex miljoner invånare – är dessutom trafikljusen avstängda långa tider med kilometerlånga köer som följd.

Men ändå, Ferron Pedro och de andra miljökämparna vägrar ge upp, det vore synd att säga att hon är optimist men hon menar att det finns inget alternativ till att kämpa vidare. Själv kommer Ferron Pedro från fackföreningsrörelsen och försöker mobilisera arbetarna där.

– Vi har inte tillräckligt stöd inom facket och fackföreningsrörelsen, miljön ses som en vit politisk fråga. Den svarta majoriteten har andra prioriteringar som mat, bostad och värme. När sju av tio unga män är arbetslösa är det svårt att få stöd för att lägga ned kolgruvorna.

– Vi försöker förklara och visa på att allt hänger ihop, men när det inte finns någon hjälp att få för de som blir arbetslösa när gruvor läggs ned eller kolkraftverk inte kan köra vidare är det svårt att förklara varför de måste bli arbetslösa. ANC kommer dessutom med förslag och löften om att de ska starta nya kolkraftverk.

Istället försöker miljörörelsen länka det till människornas liv, man visar på de svåra översvämningar som drabbat stora delar av landet med stor förödelse som följd, värmeböljorna som tagit många liv och kopplar allta detta till kolet och klimatkrisen.

– Men vi måste ha stöd av regeringen och presidenten, säger Ferron Pedro, de måste ordna nya gröna jobb och visa på att det finns en framtid. Men problemet är att solceller och vindkraftverk inte ger samma jätteinvesteringar som gör det möjligt att ta ut enorma belopp i korruption – för att inte tala om mutorna i medföljande transportbehov med enorma investeringar i fordon, vägar och infrastruktur som går att tömma på pengar.

Klimatrörelsen har dålig förankring bland de breda folklagren, det märktes inte minst på det så kallade massmötet på det berömda Witts-universitetet i Johannesburg som Dagens ETC besökte. Det var tidigt en lördagsmorgon så folk släntrade in efter att de vaknat och det var nästan lika många organisationer som aktivister representerade.

En bit in i programmet tog en vit trotskist från Irland med svallande hår och skägg ordet:

– Vi måste följa Marx och Engels ord och organisera arbetarklassen för att kunna lyckas rädda klimatet. Det sanna kommunistiska partiet är enda möjligheten. Det finns ett ord vi måste få bort ur politiken, det ordet är profit.

Hur det skulle gå till kunde han dock inte upplysa den artigt förvånande publiken om.

Det kommer att dröja länge innan det finns en stark folklig kraft som kan driva igenom en annan energipolitik, även om allt fler ser nödvändigheten. Följden har blivit att det inte finns någon kortsiktig lösning. President Cyril Ramaphosa har tillsatt en minister för elektricitet, men vad han ska göra när det redan finns en annan minister som är ansvarig för elbolaget Eskom, en minister för energi och en minister för råvaror är oklart.

Elminister Kjosi Ramagokpa kunde dock vid sin första presskonferens tala om att man planerade nya kolkraftverk, men att det kommer att ta lång tid och att man ska importera 1 000 MW från Mocambique – vilket motsvarar 1,6 procent av Sydafrikas årsförbrukning. Dessutom slog han fast att man ska öka importen av gas och diesel för att försöka klara nästa 18 månader.

När det gäller gas och diesel hoppas Sydafrika att få importera stora mängder från Ryssland till låga priser mot löfte att man inte vänder sig mot landet när det gäller anfallskriget mot Ukraina. ANC är dock splittrat i den frågan.

På ett pressmöte för någon vecka sedan uppgav president Ramaphosa att man skulle lämna Internationella brottsdomstolen, ICC. Bakgrunden var att som medlem i ICC skulle man vara tvungen att gripa Rysslands president Vladimir Putin som väntas komma på stort Brics-möte (samarbetsorganisationen mellan Brasiliens, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika) i Kapstaden i september. ICC har nämligen utfärdat en arresteringsorder på Putin som alla medlemsstater har skyldighet att utföra.

Men redan på kvällen samma dag kom ett meddelande från ANC:s ledning att man inte skulle lämna ICC, något som följdes upp på organisationens hemsida dagen efter. Idag undrar många vad ANC verkligen står, Ramaphosa personligen har inte uttalat sig.

En delegation från det ukrainska civilsamhället, under ledning av Nobels fredspristagare Alexandra Romantzova, försökte i flera veckor i april att få ett möte på någon nivå med ANC utan att lyckas. ANC hävdade att alla i partiet, nationellt och regionalt, var fullbokade.

Men även om Sydafrika får köpa gas och diesel från Ryssland kommer det inte att räcka.

Doktor Trevor Ngwane på Johannesburgs universitetets socialpolitiska institution ser vem som drabbas – och vem som klarar sig.

– För överklassen är det mest frågan om att det kan vara obekvämt. De har sina dieselgeneratorer och sina solpaneler som inte är anslutna till nätet. Deras sjukhus och skolor har generatorer som gör att de fungerar. Det är de fattiga i detta Sydafrika som är världens mest ojämlika land som drabbas med full kraft.

– Ansvaret faller tungt på ANC som fullt medvetet infört en total korruption. De har berikat sina politiker, de försöker skapa pengar till sig själva i allt. Korruptionsexplosionen kom med presidenten Jacob Zuma, som tvingade alla att korrumpera sig för att överleva. Läraren stal skolböcker som han sålde och gav extralektioner istället för att vara i skolan. Sjukvårdspersonalen stal medicin som de sedan sålde. Zuma ryckte hjärtat ur nationen och lovade till mutpengar alla.

Wayne Duvenage arbetar med att avslöja korruption för den oberoende vakthunden Outa som följer skattefinansierade projekt och utreder vart pengarna tar vägen. Tillsammans med 45 anställda försöker han följa skattepengarna som läggs in i de stora projekten. Wayne Duvenage börjar misströsta:

– Korruptionen har blivit dominant överallt: Vi har energikris, utbildningskris, poliskris, hälsokris, fattigdomskris, arbetslöshetskris – listan bara fortsätter och ingenting blir bättre.

– Det som förvånar mig mest är hur någon kan bli förvånad av att Sydafrika krisar. 2007 beslutade vi att bygga två enorma kolkraftverk med en kapacitet på 1 800 GW vart och ett. Detta skulle garantera vår energisäkerhet. Budgeten var cirka 40 miljarder kronor styck. De är fortfarande inte i full drift, de kommer aldrig att ge den förväntade produktionen och kostnaden är nu tre gånger högre än budgeterat.

Wayne Duvenage går med trött röst igenom en rad projekt. Kärnkraftsanläggningarna som skulle moderniseras och inte fungerar idag. Den förre presidenten Jacob Zuma hade stora planer att bygga ut kärnkraften med hjälp av Ryssland och Rosatom:

– De planerna skulle ha förlamat hela Sydafrika, de planerade kostnaderna låg på mellan 300 och 500 miljarder kronor. Det skulle dödat oss, vi hade aldrig haft råd. Så ser kortsiktigheten och korruptionens arrogans ut. Projektet stoppades tack och lov i domstol, vårt rättssystem är bra men det hjälper inte när vi inte kan få de ansvariga att dömas på grund av att polis och åklagare inte fungerar.

– Vid varje stort projekt som inleds – skolor, vägar, bostäder, vattenförsörjning, sjukhus – tvingas vi betala två till tre gånger den verkliga kostnaden via mellanhänder, onödiga tjänster och politiker. Så fungerar korruptionen, den stryper ekonomin och den är helt och hållet vårt eget fel.

Wayne Duvenage känner frustrationen. Han menar att Sydafrika skulle kunna vara Afrikas skinande ljus, han menar att landet har potentialen och hade landet inte låst sig vid kol utan istället också satsat på förnybara energi hade mycket varit annorlunda. Sydafrika är Afrikas största bilexportör, men har inga planer för elbilstillverkning, det finns fantastiska möjligheter, turismen kunde varit oerhört stor, ”idag ar vi trots fantastiska förutsättningar bara tio procent av Australiens turism”.

Han lastar ANC för lejonparten av problemen, under de 30 år man har haft en egen majoritet har man kunnat göra vad man vill och inget har varit transparent – allt har dolts. Därför ser han ingen positiv utveckling som möjlig om ANC får fortsatt majoritet efter valen i maj nästa år.

Jag åker ut till Tembisa, en förort cirka tre mil från Johannesburgs centrum. Där visar Melita Ngcobo hur det ser ut och introducerar mig till de fattiga människorna som bor där. Delar av området har nyligen elektrifierats, medan andra väntar på att få el. Där ser jag vilken enorm betydelse utveckling och elektricitet har.

Jag träffar Lerato och Nuete Khalo på den lilla tavernen som är hjärtat i samhället. Lerato och Nuete är mor och dotter, deras namn betyder Kärlek och Hopp, men de lever utan hopp för framtiden. De har ingenting. Inget hem värt namnet, ingen skola, inga pengar, ingen sanitet, inget vatten, ingen egen mark.

Melita Ngcobo förklarar situationen och att det finns inga planer för framtiden från samhället. Efter pandemin och nu när elektriciteten stängts av har det blivit ännu värre. Småföretagen är nedlagda, värmen i husen finns inte, man har tvingats gå tillbaka till paraffin för matlagningen, det finns inget trä att elda. Också utan el är det nattsvart på alla sätt .

Den ende som gör goda affärer lokalt är doktor Eddie som med klisterlappar på bajamajorna utlovar snabba aborter samma dag. Han lovar att de är 100 procent garanterade, säkra och smärtfria.

Men på andra sidan motorvägen finns ett litet hopp för framtiden. En lokal samverkan, som bland andra Melita Ngcobo arbetar med, har ockuperat mark och bygger upp en organiserad kåkstad för de otaliga hemlösa familjerna som kommit till Johannesburg från övriga landet i hopp om arbete och anständigt liv.

Men det hela sker olagligt och på kvällarna kommer vaktbolag utskickade av polisen för att bränna upp de små husen. Men gruppen har stämt kommunen och hoppas kunna stoppa vräkningarna och vaktbolagens hårda framfart.

Melita Ngcobo har själv arresterats i sin kamp för de hemlösa, men efter rättegång friades hon och fick ett skadestånd:

– Jag kommer att fortsätta kämpa, även om de sätter mig i fängelse igen.

Mycket knyts upp till valen i maj nästa år. De som försöker arbeta mot korruptionen hoppas att ANC inte längre ska kunna behålla sin absoluta majoritet.

Karam Sing, som arbetar för Corruption Watch som är en del av det internationella nätverket Transparency international, tror dock att det kan bli ännu värre efter valen, även om ANC förlorar sin majoritet:

– Vi har kunnat se hur nybildade koalitioner leder till än mer korruption, det är fler som ska få mutpengar och kraven ökar. En troligen koalition om ANC förlorar sin majoritet är mellan partiet och EFF, Economic freedom fighters, ett parti som har lika mycket inblandat i korruption som ANC.

Karam Singh arbetade för den så kallade Sanders-kommissionen, en utredning under en respekterad domare som hade till uppgift att undersöka korruptionen i Sydafrika och komma med förslag för att bekämpa den.

– Vi kom långt i våra undersökningar och kunde avslöja mycket av den organiserade korruptionen mellan Jacob Zuma och viktiga affärsintressen, men att göra något åt det var en helt annan sak. Polis och åklagare gjorde ett dåligt jobb, de har inte förmågan att agera för att få stopp. De mest effektiva polisorganisationen, Scorpions, som arbetade med korruption lades ned.

– Felet ligger inte i första hand i lagarna utan hur de ska genomföras. Vi sysslar mest med exponera korruptionen, inte att bestraffa den. Dessutom riskerar visselblåsare sina liv, de har ett mycket dåligt skydd, vittnesskyddsprogrammet fungerar inte och visselblåsaren i sig är inte skyddade i lag, utan bara handlingen.

Jacob Zuma gick mycket långt i sin kamp för att kunna behålla korruptionen. Han lade till och med ner avdelningar inom Skatteverket och ersatte dem med egna medarbetare.

– Men där gjorde han samhället en tjänst, nu har Skatteverket reformerats och blivit en av få positiva nyheterna i kampen mot skattebrottsligheten, säger Karam Sing med ett leende.

Politiskt finns det inte mycket hopp, oavsett valresultat. Det finns ingen anledning att tro att ANC skulle reformeras och inleda en verklig kamp mot missförhållandena och den troliga partnern EFF är på flera sätt ännu mer opålitlig.

Inom EFF, och delar av ANC, har det också utvecklats en påtaglig xenofobi, starkt motstånd mot migranter. EFF har till och med flera gånger med partiledaren Julius Malema i spetsen, gått till angrepp mot olika företag, gått in på deras kontor och krävt att få se anställningskontrakten och sedan med våld släpat ut invandrare utan klar dokumentation.

ANC ställer inte upp på några intervjuer med Dagens ETC utan hänvisar till pressmöten där de redogör för aktuella frågor. Jag lyckades träffa deras partistyrelsemedlem och talesperson för sociala frågor, Mmapaseka Steve Likseke, men hon ville inte tala om ekonomi, energi, privatiseringar eller korruption, ”det är jag inte bemyndigad till”. Hon är gammal människorättsadvokat och är verksam inom en rad framför allt hälsovårdsorganisationer och även FN-organ.

Det är svårt att sätta något större hopp till den övriga oppositionen som flyttat sig allt längre till höger, i både ekonomisk och social politik. Det ledande oppositionspartiet Democratic alliance, DA, är i det närmaste ett borgerligt parti som har problem med att det i hög grad är ett vitt parti. De svarta ledarna har lämnat partiet och anklagar DA för att bara vilja ha en vit ledning. Detta fungerar inte i ett land som fortfarande har handfasta minnen av apartheid och där de vita utgör knappt nio procent av befolkningen men fortfarande kontrollerar ekonomin.

Sydafrikas fjärde största parti, efter ANC, DA och EFF, är det zuludominerade Inkhata freedom party, IFP, som är ett borgerligt parti och menar att korruptionen måste utrotas. Jag träffade deras talesman och partiledarens företrädare Mkhuleko Hlengwa som slog fast att partiet står för fri och öppen marknad:

– Den främsta anledningen till dagens elkris är den enorma korruptionen, men ett viktigt skäl är också det statliga energibolaget Eskoms monopolställning. Det har underlättat både korruptionen, men också lett till att ingen planering skett. ANC skuld till detta är mycket stor.

För att få en bättre situationen förespråkar IFP marknadslösningar och privatiseringar inom en rad områden, men nyckelområden ska styras och regleras av staten.

– Vi måste hitta afrikanska lösningar, vi ska inte göra vad den vite mannen säger. Vi ska ha pragmatiska metoder som löser de stora problemen för de flesta.

Man säger dock inte helt nej till ett samarbete med ANC efter valen, även om man ser det som osannolikt.

Den förre borgmästaren i Johannesburg, Herman Mashaba, var tidigare ledare inom DA men lämnade partiet för att istället bilda ActionSA, där SA står för Sydafrika. Herman Mashaba lämnade DA i protest mot partiets raspolitik som han menade garanterade att vita skulle bestämma allt inom partiet.

– Jag blev en Onkel Tom, säger Herman Mashaba till Dagens ETC.

– Jag visades upp som ett exempel på en svart människa kan komma långt inom DA. Jag kommer från fattiga omständigheter och gav mig in i politiken för att ge de fattigaste möjligheter till ett bra liv. Detta överensstämde inte med DA:s vilja.

ActionSA påminner starkt om ett svart Sverigedemokraterna, men Herman Mashaba är en mer oborstad Jimmie Åkesson. Partiets valplattform påminner också starkt om SD: Stoppa migrationen, hårda tag mot brottsligheten och ordning och reda. Men Herman Mashaba går längre än så.

– Jag vill införa dödsstraff för att se till mördare och våldtäktsmän inte kan upprepa sina fruktansvärda brott, säger han stolt.

När det gäller migrationen vill han ett totalstopp för invandring till Sydafrika från andra fattiga länder.

– I Sydafrika har 54 procent av befolkningen inte tillräckligt att äta och en arbetslöshet som är förlamande hög. Att då ta mot massor av människor från Zimbabwe, Nigeria, Mocambique, Pakistan, Bangladesh och andra fattiga länder går inte. De måste återvända hem och vi ska inte släppa in några nya.

– Många som kommer hit hävdar att de är förföljda i sina hemländer, jag menar att många av dem ljuger. Jag har kunnat se hur de åker till sina hemländer för att fira jul och födelsedagar, då är de inte rädda för sina regeringar. De måste bort från Sydafrika – vi har inte råd att rädda alla.

Sammantaget så är Sydafrikas politiska situation mycket svår, det finns få egentliga alternativ till ANC. Oberoende experter från praktiskt taget alla läger är eniga om att ANC:s egna majoritet måste brytas för att Sydafrika ska kunna utvecklas och korruptionen bekämpas.

Men att hitta positiva politiska lösningar utanför ANC är inte lätt.