De kände till de osäkra läget men trodde inte att de skulle drabbas.
– Jag är ju född i Sverige, svensk medborgare och har svenskt pass. Dessutom är Alanya ett turistområde. Det ska vara mer öppet, berättar den yngre brodern.
Men snart börjar det spända läget märkas av. En kväll tränger det in tårgas på hotellrummet och nere på gatan passerar ett tåg av demonstranter som slår sönder butikslokaler som tillhör kurder. Någon på hotellet förklarar att de är arga för att PKK ska ha dödat en polis. Överallt har invånarna hängt upp den turkiska flaggan. Hela staden är draperad i rött.
Grips av polis
Några dagar senare planerar bröderna att åka till en badanläggning. Bröderna grips av polis och personalen på anläggningen.
– Jag ser min bror nere på golvet och att det är typ tio poliser omkring oss. Jag förstår ingenting. De börjar snacka men det enda jag kan uppfatta är ”kurd”, ”terrorist” och ”PKK”.
Beskyllningen kommer från en anställd på badanläggningen och de tre orden förändrar direkt stämningen i rummet.
– Polisen börjar trampa mig på fötterna, spotta på mig och de börjar slå på min bror. Jag försöker lugna ner situationen men det enda jag lyckas göra är att eskalera den. De kommer från alla håll. Knän, sparkar och slag. Batonger också tror jag till och med.
Efter misshandeln blöder den yngre brodern kraftigt från baksidan av huvudet men istället för att ta honom till sjukhus kör polisen dem till polisstationen. Under förhöret som hålls med en tolk återkommer en och samma fråga.
– Var femte minut frågar de om var vi kommer ifrån egentligen. De stör sig jättemycket på vårt efternamn. De vill att vi ska erkänna att vi är kurder men vi tänker att om vi berättar det är det kört för oss. De kommer att döda oss och anmäla oss försvunna. Det är den typen av hat som finns i ögonen. Jag är jävligt rädd i polishuset. Jag är faktiskt rädd för mitt liv. Och för min bror också.
Får ingen hjälp från UD
Förhöret fortsätter. Frågorna återkommer ständigt om var de kommer ifrån egentligen. Vad de är anklagade för framkommer aldrig. Först efter fyra timmar får de ringa ett samtal. Men det är mitt i natten och på svenska ambassaden är det ingen som svarar. Till slut lyckas de leta upp numret till UD i Stockholm.
– Vi berättar att polisen har slagit oss och vi uppger våra personnummer. Men de svarar att de inte har någon som kan turkiska och ber oss återkomma dagen efter.
Efter samtalet tar polisen telefonerna igen och först nu får de komma till ett sjukhus. Därefter flyttas de till ett fängelse för utländska medborgare som ska deporteras.
Många är kurder i fängelset
Det första som möter dem när de kommer in är stanken.
– Fängelset är riktigt äckligt. Det är typ trettio fångar och en toalett. Allt man äter kommer ut direkt. På en vecka tappar jag fem kilo och är magsjuk hela tiden.
De bestämmer sig för att hålla låg profil och försöka bedöma vilka fångar som verkar snälla och vilka som kan vara farliga. Ganska snart märker de att många är kurder.
– Det går även en massa rykten om att några är från IS. Men kurderna är där för att de är kurder, utifrån vad de berättar. Många är flyktingar från Syrien och Irak.
De får speciellt bra kontakt med en man från Kobane i Syrien som berättar att han suttit i fängelset i över ett år.
– Hans barn hade blivit dödade i Syrien och själv har han flera skottskador på kroppen. Så han flyr till Turkiet för att försöka jobba där. Men när den turkiska polisen tar honom och ser skottskadorna blir han anklagad för att vara terrorist.
Han gråter nästan varje dag, är mycket deprimerad.
Inne i fängelset är bröderna avskurna från omvärlden och någon ny kontakt med UD får de aldrig. I stället hittar de en kille som lyckats smuggla in ett telefonkort och efter tre dagar lyckas de äntligen få kontakt med familjen i Sverige utan att vakterna upptäcker det. De har fått veta att det finns en möjlighet att komma hem om de kan ordna en flygresa samt bekosta en biljett för poliseskort.
Till skillnad från många av de andra fångarna som ofta saknar både pass och pengar, lyckas bröderna till slut ta sig hem. Men tankarna vandrar ofta tillbaka till de som är kvar i fängelset och hur deras egen historia lika gärna kunde ha slutat på ett helt annat sätt.
– Om de verkligen hade kunnat bekräfta att vi var kurder, att vår pappa är från Kurdistan, så tror jag inte att vi hade fått komma tillbaka. Även om vi hade haft svenska pass. De älskar att hata kurder och de hatar med passion.
Fotnot: På UD vill man inte ge några kommentarer annat än att man känt till ärendet och att generalkonsulatet i Istanbul följt det och hållit sig informerade. Bröderna har valt att vara anonyma eftersom de är rädda för att återigen bli måltavlor för hat riktat mot kurder.
