Utrikes.

2019-04-13 11:44
  • Bild: Enes Mehmedagic
  • Det bästa med att jobba här, förutom pengarna, är att komma hit och umgås med tjejerna, säger Zahra Haki Bild: Enes Mehmedagic
    Det bästa med att jobba här, förutom pengarna, är att komma hit och umgås med tjejerna, säger Zahra Haki
  • Arganoljan har använts på landsbygden i hundratals år - idag är det en lyxvara och på 20 år har literpriset stigit från 30 till 270 kronor. Bild: Enes Mehmedagic
    Arganoljan har använts på landsbygden i hundratals år - idag är det en lyxvara och på 20 år har literpriset stigit från 30 till 270 kronor.
  • 1996 startade Marockos första kooperativ, säger Zoubida Charrouf. Bild: Enes Mehmedagic
    1996 startade Marockos första kooperativ, säger Zoubida Charrouf.
  • Träningen pågår i två år, första året lär kvinnorna sig att läsa, skriva och räkna. Året därpå utbildas de i att sköta ett kooperativ. Bild: Enes Mehmedagic
    Träningen pågår i två år, första året lär kvinnorna sig att läsa, skriva och räkna. Året därpå utbildas de i att sköta ett kooperativ.
  • Det är osmakligt av en kvinna att jobba utanför hemmet, även  om männen i byn inte har några jobb, berättar Sara Mansouri. Bild: Enes Mehmedagic
    Det är osmakligt av en kvinna att jobba utanför hemmet, även om männen i byn inte har några jobb, berättar Sara Mansouri.
  • Har vi klagomål, säger chefen att vi ska leta annat jobb, säger Fatima Hamadache. Bild: Enes Mehmedagic
    Har vi klagomål, säger chefen att vi ska leta annat jobb, säger Fatima Hamadache.
  • Butiker anställer kvinnor till att knäcka nötterna framför ögonen på turisterna, när de egentligen köper majoriteten av oljan färdigpaketerad från privata firmor. Bild: Enes Mehmedagic
    Butiker anställer kvinnor till att knäcka nötterna framför ögonen på turisterna, när de egentligen köper majoriteten av oljan färdigpaketerad från privata firmor.
  • Idag kan enskilda kooperativ söka finansierings-hjälp hos myndigheter, vilka i sin tur har svårt att kontrollera om kooperativet faktiskt är kvinnofrämjande, berättar Jamila Idbourrous Bild: Enes Mehmedagic
    Idag kan enskilda kooperativ söka finansierings-hjälp hos myndigheter, vilka i sin tur har svårt att kontrollera om kooperativet faktiskt är kvinnofrämjande, berättar Jamila Idbourrous
Puffetikett
Nyhetsmagasinet ETC

Striden om Marockos flytande guld

Arganoljan är mirakelingrediensen som skönhetsindustrin slukar. Dess träd hindrar ökenspridning och oljan framställs av kooperativ som stärker kvinnor och motverkar fattigdom i Marocko. Men privata fejkkooperativ har börjat dyka upp – som säljer bilden av stärkta kvinnor till turister. Nu kämpar kvinnokooperativen för sin överlevnad.

De senaste 20 åren har amazighkvinnor i sydvästra Marocko organiserat sig i kooperativ för att tjäna egna pengar, samtidigt som den konservativa kvinnosynen lättat en aning. Arganoljan har använts på landsbygden i hundratals år, men först i slutet av 90-talet började den dyka upp utanför Marocko. Idag är det en lyxvara och på 20 år har literpriset stigit från 30 till 270 kronor. Privata firmor som skyltar med ordet kooperativ drar ifrån och rättvisa, verkliga, kooperativ har svårt att hänga med. De kvinnor som spelade en central roll i denna framgångssaga verkar bli förlorarna i slutändan.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Allt började 1985 med forskaren Zoubida Charroufs fråga:

– Hur kan vi förändra ett miljöproblem till en ekonomisk möjlighet för landsbygdens kvinnor?

Hon ville rädda trädet, vars skogar stoppar ökenspridning och har en viktig roll för andra arter. Lösningen på frågan fann hon i att höja oljans värde. Incitamenten för att bevara träden var få då det monetära värdet på oljan var lågt, samtidigt är trädets timmer ypperligt som ved och byggnadsmaterial. Men med forskningsresultaten kunde Zoubida Charrouf, via vetenskapen, manifestera oljans medicinska och kosmetiska fördelar, vilket höjde oljans pris.

– 1985 hade landet förlorat hälften av träden, och fortsatte förlora 600 hektar per år fram till 2000-talet. Mängder med timmer exporterades till Europa efter världskrigen och på 70-talet höggs massvis träd ner för att ge plats åt tomat- och apelsinodlingar. Men klimatet är för torrt här och det blev ett fiasko som man inte nämner idag. Idag är urbanisering, överbetning och klimatförändringar de största hoten, säger hon.

Kooperativrörelsen började med 16 kvinnor

I stället för att pressa oljan för hand använde man nu maskiner som pressade fram 95% av fröets olja och dens hållbarhetstid förlängdes till 2 år. Detta ledde till en kvalitet som skulle hålla för export till Europa. Då var det svåra kvar.

– Att projektet var för kvinnor, blev ett stort hinder. Inom amazighkulturen jobbar kvinnor inte utanför hemmet. Efter viss övertalan hade misstänksamheten minskat och jag fick med mig 16 kvinnor, som antigen var skilda eller änkor, och saknade en make som kunde sätta veto. Eftersom 90% av kvinnorna på landsbygden var outbildade genomgick de först en utbildning enligt UNESCOs läroplan för att bekämpa analfabetism. Ett år senare var framgången ett faktum och nu började män fråga om deras fruar fick vara med, och 1996 startade Marockos första kooperativ, säger Zoubida Charrouf.

I början fanns ett motstånd

Idag finns det runt 350 kooperativ knutna till olika förbund med cirka 4.000 medlemmar. Kvinnornas ersättning baseras per kilo frö de framställer, vilket tillåter dem att bestämma över sina arbetstider. Den erbjudna utbildningen har ökat kvinnornas medvetenhet och genom att många gånger vara den viktigaste inkomstkällan i hemmet har lett till att allt fler flickor går i skolan. Zoubida Charrouf är ordförande i den ekonomiska intressegruppen Ibn Al-Baytar, som hjälper till med att organisera kooperativ med hjälp av donationer och utbildning.

– Träningen pågår i två år, första året lär kvinnorna sig att läsa, skriva och räkna. Året därpå utbildas de i att sköta ett kooperativ. Allt från kunskap kring deras rättigheter till marknadsföring. Efter utbildningen sköter de sig autonomt och hittar egna kunder. Det är ett stort steg för dem, att på två år gå från att räkna på sina fingrar och tår till att kunna program som Word och Excel, säger hon.

Tiout ligger 400 kilometer söder om huvudstaden Rabat, byn är känd för sin oas med 71 olika dadelsorter, samt kooperativet med 102 medlemmar. Utöver ett par katter i jakt på skugga är byn livlös. Men i den lilla display-butiken intill kooperativet är Sara Mansouri i samtal med en fransk man, ett samtal som leder till att en påse med produkter byts mot ett par sedlar. Den äldre mannen i rosa skjorta tackar nöjt för sig. I butiken visas bara ett fåtal produkter, kunderna är främst internationella företag. Det som sticker ut är ett solblekt foto i A3-format.

–  Det var tack prins Albert av Monacos donation vi lyckades med att starta kooperativet, säger hon och nickar mot fotot, som ett bevis på att han varit här, och fortsätter:

– I början sa de flesta nej, då det är osmakligt av en kvinna att jobba utanför hemmet. Även om de är fattiga och männen i byn inte har några jobb, utan spenderar tiden med att prata. Men byns borgmästare är progressiv och sa till kvinnorna att organisera sig, så vi lyckades öppna 2002, säger Sara Mansouri.

”Jag har till och med varit på TV”

I kooperativets arbetssal sitter ett femtiotal kvinnor mot väggarna med en sten mellan sina utsträckta ben, deras uppgift är att krossa en nöt åt gången för att komma åt fröet. Skalet är 16 gånger hårdare än en hasselnöts. Med en sten i ena handen krossar de nöten som hålls fast mellan två, ofta omplåstrade, fingrar. Ljudet är meditativt och det går så snabbt att det aldrig upphör. När nötterna är slut hämtas en ny säck med ett nummer som korresponderar med det medlemsnummer kvinnan har. Zahra Haki är relativt ny.

– Jag blev medlem efter att städat här i tre år och nu har jag rest till större städer för att visa vår produkt. Jag har till och med varit på TV, säger hon och Khadija Azhari brister ut i skratt och tillägger:

– Det bästa med att jobba här, förutom pengarna, är att komma hit och umgås med tjejerna. Vi pratar mycket här. Ibland om jobbet, ibland bråkar vi, ibland skrattar vi men när någon slutar gråter vi alla, säger hon.

För ett kilo frö betalar kooperativet 45 dirham. För en skicklig medlem tar det åtta timmar att nå ett kilo, vilket ofta fungerar som en måttstock på arbetsdagens längd. Kooperativet betalar högst i Marocko, men det är fortfarande knapphändigt.

– Pengarna räcker till att betala grundutgifter, men vi vill gärna ha möjlighet till att spara och hoppas på det bättre. Det är ett tufft och väldigt repetativt arbete, säger Khadija Azhari efter en diskussion med Zahra Haki.

Privata firmor och en maskin är stora hot

Det är svårt att tro att den expansiva staden Agadir med lyxhotell och casinon totalförstördes i en jordbävning som kostade livet på en tredjedel av stadens befolkning 1960. Staden är omgiven av arganskog och här har unionen UFCA sitt kontor. De är ett säljande organ som beställer olja av sina 16 kooperativ. Deras fokus är kooperativ på väldigt marginaliserade platser som saknar en väg in på marknaden. Jamila Idbourrous är ordförande och lyfter ett par hinder för utvecklandet av kvinnofrämjande kooperativ.

– Det är en revolution sen år 2000, vi kunde aldrig tro att det skulle finnas så många kooperativ idag. Vi vill att våra kvinnor ska ha skäligt med betalt och ha rättigheter som till exempel tillgång till sjukvård. Kooperativen ska vara styrda enbart av kvinnor, men får lov att ta emot hjälp av män. Fast vi är försiktiga med det. Idag kan enskilda kooperativ söka finansieringshjälp hos myndigheter, vilka i sin tur har svårt att kontrollera om kooperativet faktiskt är kvinnofrämjande. Det kan framgå på dokument att ordförande är en kvinna, men i själva verket är det hennes utbildade make eller bror som styr det och snor pengar. Vi har slängt ut medlemmar på grund av sådant, men som fortfarande hävdar att de tillhör oss för att mena att de jobbar kvinnofrämjande, säger hon.

Men det är den privata sektorn som är största hotet för kooperativens överlevnad. De har mycket större kapital och bättre teknik vilket gör att de kan pressa priserna. Generellt är kooperativens priser högre då de arbetar rättvist och även fördelar årsvinsten som en bonus till medlemmarna och investerar i kooperativet.

– Men som tur är har vi märkt att de flesta kosmetikaföretag är intresserade av att handla fair trade. Men framtiden är tveksam, en maskin som knäcker nötter testas nu. När den är tillräckligt bra kommer många jobbmöjligheter försvinna, säger hon.

Falska kooperativ lurar turister

Arganträdet är endemiskt för regionen Souss-Massa-Draâ, vars kust och bergslandskap lockar turister i mängder. Området är fyllt av butiker som hävdar att de är ett kooperativ. Det saknas ett certifikat som särställer de olika formerna, som kan vara oskiljaktiga för den huvudsaklige konsumenten i landet – turisten. Butikerna är privat ägda och anställer kvinnor till att knäcka nötterna framför ögonen på turisterna, när de egentligen köper majoriteten av oljan färdigpaketerad från privata firmor. Ofta är ett besökt hos ett kooperativ en del av en turistguides program. Guiden samarbetar med butiken och kör dit potentiella kunder och får en summa i ersättning. I en butik längs en väg mot ett av Marockos större turistmål – Paradise Valley blir vi visade butikens ”kooperativ”.

– Jag får inte säga hur mycket jag tjänar, säger den ensamma kvinnan och den butiksanställda kvinnan fyller i: Nej det är hemligt, och säger att hon inte får lov att prata med journalister.

Dessa butiker ligger oftast längs trafikvägar som leder till turistmål, de säljer en redan förorenad olja och bara ett par tjugo meter längre ner finns det en annan butik. Utanför den står ett 15-tal bilar parkerade, varav flera vita bussar märkta med ”touristique”. Kvinnan som möter oss i entrén försäkrar oss om att oljan kommer från ett kooperativ. På svaret om vilket blir hon förvånad och leder oss ut i trädgården.

– Det är här, i vår trädgård!

Bland attiraljer som inte används vid framställningen men ser bra ut bild, sitter tre kvinnor på marken.

– Vi är nöjda, och företaget är nöjda. Annars går vi härifrån. Har vi klagomål, säger chefen att vi ska leta annat jobb, säger Fatima Hamadache.

Deras lön är 3 kronor i timen och arbetspassen är 12 timmar långa.

– De byter kvinnor varje månad på grund av kraven. Vi känner oss som djur här. Turisterna är viktiga för oss, men vi gillar inte de. De kommer hit, går lite i trädgården och fotar oss. Sen åker de hem medan vi lider här, säger Fatima Hamadache.

Trots att försäljerskan lagt tyngd vid att företaget är ett kooperativ, är konceptet okänt för Fatima och resten av kvinnorna som arbetar i butiken.

– Det är för de utbildade, säger hon.

50 kilometer därifrån håller ett av UFCA:s kooperativ på att installera pressmaskiner i en otillgänglig by dit turister aldrig når.  

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.

DIGITAL PRENUMERATION

FÖRSTA MÅNADEN GRATIS!

Läs alla artiklar från nyhetsmagasinet ETC utan kostnad första månaden. Därefter är priset 63 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom nyhetsmagasinet ETC till din mejl varje fredag. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Prenumerera” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter

Arganolja

Arganträdet blir uppemot tio meter högt, och kan bli 200 år gammalt. Det växer enbart i regionen kring Agadir och Sousdalen, ett halvökenområde som skiljs från Saharaöknen av Atlasbergen. Arganträden utgör cirka 20 procent av all Marockosskog och växer ungefär på 800 000 hektar. Sen 1998 är Arganskogen klassat som ett reservat av UNESCO, som 2014 även klassade området som ett immateriellt kulturarv.

Oljans kombination av essentiella fettsyror, antioxidanter och vitamin E gör den till en populär olja för hår och hy, där den hjälper mot eksem och infektioner. Forskning visar även att oljan är bra för hjärtat och mot cancer, vilket skapat en marknad för matolja, som beräknas bli en miljardindustri 2022. 

Idag producerar Marocko 4 400 olja årligen, och 90 procent av landsbygdens ekonomi i arganområden kommer från arganindustrin. 70 procent av oljan exporteras, det inhemska priset är 270 kronor per liter medan den säljs för 1 800 kronor per liter utrikes. Detta gör industrin lukrativ för mellanhänder och vinsten från den exporterade oljan når inte de kvinnor som producerar den. 

Nu satsar myndigheter på att öka produktionen till 11 000 liter per år och insatser görs för att återskapa 200 000 hektar skog.