Starkare tillsammans – detta är Progressiva internationalen

Så formulerade sig Jane och Bernie Sanders när de 11 maj i år genom Sanders-institutet tillsammans med före detta grekiske finansministern Yanis Varoufakis och hans paneuropeiska projekt Democracy in Europe Movement (DiEM25) annonserade ett nytt, internationellt politiskt projekt: Den Progressiva internationalen (PI).

Ett ett svar på vad de såg som en ”nationalistisk international” med ledare som Donald Trump, Jair Bolsonaro och Viktor Orbán i spetsen och män som vita husets förre chefsstrateg Steve Bannon dragandes i trådarna.

– Det är ett historiskt ögonblick. Kriserna vi står inför känner inga gränser och drabbar alla samhällen – allra hårdast den globala södern och världens fattiga. Aldrig förr har solidaritet varit mer nödvändig eller mer frånvarande. Den konservativa ultrahögern växer snabbt och transnationellt. Det är en stark kraft som kräver ett starkt motstånd, säger David Adler till ETC.

David Adler är den Progressiva internationalens generalsamordnare och Yanis Varoufakis parhäst – de två har författat artiklar, essäer och en bok tillsammans. Adler är dessutom policychef för DiEM25.

”Kamper behöver samlas”

I slutet av december 2018 samlades en grupp progressiva i USA, i senator Bernie Sanders delstat Vermont. Runt bordet satt senatorn själv, Yanis Varoufakis, den irländska ekonomen David McWilliams, nationalekonomen Jeffrey Sachs, kanadensiska parlamentsledamoten Niki Ashton och Barcelonas radikala borgmästare Ada Colau. Inför åhörarna deklarerade de att en gemensam front behövde bildas mot den växande, auktoritära högern som redan koordinerades internationellt.

– Året som följde blev de globala protesternas år. Klimatrörelsen exploderade liksom aktionerna från människor som krävde ett anständigt liv. Protesterna i Santiago de Chile, i Frankrike med Gula västarna och fackföreningarnas strejker, i Beirut i Libanon och i Delhi i Indien... Nu senast har Black Lives Matter-rörelsen blossat upp starkare än någonsin. Vi behöver samla dessa till synes åtskilda kamper för de bekämpar samma krafter, säger David Adler.

Vi kan inte andas

Beaumont-sur-Oise utanför Paris, 18 juli 2020. Assa Traoré greppar mikrofonen inför ett uppbåd av journalister och demonstranter.

– Min lillebror dödades av polis. I Frankrike har polisen total straffrihet. Ingen förtjänar att dö på sin 24:e födelsedag, säger hon.

Hon sänker mikrofonen, lutar huvudet bakåt och skjuter fram hakan. Står stolt. På hennes tröja står det Justice pour Adama – rättvisa för Adama.

Det sista Assas lillebror Adama Traoré sade var ”Jag kan inte andas”. Han dödades för fyra år sedan när en polisman tryckte ner honom mot marken med samma grepp som dödade George Floyd i USA i våras. I USA filmades händelsen och spreds över världen. Black Lives Matter (BLM)-rörelsen mot polisvåld blev den ”kanske största rörelsen i USA:s historia”, enligt The New York Times – men är inte begränsad till USA.

Bakom Assa Traoré står en man med en skylt där det står ”Generation Adama / Klimat – Vi kan inte andas”. Sist ETC såg skyltmannen var på en feministisk demonstration i mars och före det på en demonstration för klimatet tillsammans med de Gula västarna. Dagens demonstration mot polisvåld samorganiseras med klimat- och fackföreningsrörelsen. Några av de närvarande organisationerna är medlemmar i den Progressiva internationalen.

– Det är samma kamp. Rättvisa för George Floyd, rättvisa för Adama. Rätten att andas och rätten klara sig till månadsslutet. Vi tar över gatorna tills vi får rättvisa. Utan rättvisa – ingen fred, säger Assa Traoré.

Folkhopen jublar. Assa Traoré har på kort tid blivit rörelsens ledare.

– Det kan verka vara olika kamper men våra motståndare är desamma. Nyliberalismen och högernationalismen. De är rasistiska, arbetarfientliga och klimatskeptiska, ofta samtidigt. De hotar vår existens, säger Valérie Duchamp från Global Labour Institute (GLI) – en medlemsorganisation i Progressiva internationalen.

Medlemmarna i PI kommer från skilda organisationer som dessa.

Hälsa är en klassfråga

När BLM-rörelsen demonstrerade i New York City i juni, mitt under under covid-19-pandemins peak, deltog hundratals sjukvårdsarbetare i protesterna. En av dem var allmänläkaren Andrew Goldstein, talesperson för föreningen Progressiva läkare – medlemmar i Progressiva internationalen. Nyhetsmagasinet ETC talar med honom per telefon.

– Vi var utmattade men upplevde att vår närvaro var nödvändig, säger Andrew Goldstein.

Han menar att covid-19-krisen har blottlagt vikten av sjukvård för alla och tydliggjort att hälsa är en klassfråga.

– Det ingår inte i vårt arbete att fixa bostäder åt våra patienter. Men när viruset spreds som värst bland fattiga som trängdes i små boenden eller härbärgen så kämpade många av oss för att de här människorna skulle få bo i de tusentals hotellrum som stod tomma i New York City. Det var en fråga om medmänsklighet men också för att stoppa spridningen, säger han.

Andrew Goldstein hävdar att i USA är sjukvård också en rasfråga. Svarta och sydamerikaner är överrepresenterade bland de smittade och sjuka i landet.

– För oss inom sjukvården är det tydligt att svarta liv inte är lika mycket värda i vårt samhälle. Att svarta liv inte räknas på samma sätt. Därför är det viktigt att säga att de gör det. Delar av läkarkåren har radikaliserats av covid-19-krisen. Och pandemin är inte nationell, den är internationell. Jag tror att ett internationellt, progressivt samarbete är viktigare idag än någonsin, säger Andrew Goldstein.

Förenen eder?

”Vi förenar, mobiliserar och organiserar progressiva krafter världen över”. Så står det på Progressiva internationalens hemsida. Samma sak står i ingressen till debattartikeln David Adler skrev i samband med PI:s lansering. Fast under intervjun med ETC invänder han mot ordet ”förenar”.

– Inte ”förenar”, vi kan inte kräva enighet. Vi vill få progressiva krafter att samordna sig, att samla krafter mot våra gemensamma fiender: tvillingkrafterna fascism och fri-marknadsfundamentalism. Bara som gemensam front är vi starka nog att göra motstånd, återta våra institutioner och besegra den växande auktoritära nationalismen, säger David Adler.

Motviljan att använda ordet ”förena” är inte ny inom vänstern – som på olika sätt hindrats från att internationaliseras genom historien. Ofta på grund av utomstående krafter – ofta på grund av skiljelinjerna. Vänstern är inte ”en”.  Marxismens medgrundare Friedrich Engels protesterade till exempel mot ordet redan sommaren 1873.

”Man får inte låta sig förledas av ropet på enighet. De som oftast har ordet på sina läppar är de som sår mest oenighet” skrev han i ett brev till August Bebel.

Ett annat ord som exempelvid klimatrörelsen undviker är socialism. Man vill vara mer inkluderande.

– Till skillnad från tidigare internationaler är inte PI begränsad till en enda organisation eller en enda kamp. Politiska partier har inte monopol på politisk organisering, vår tid kräver att vi speglar tidens mångfald. Vi kan absolut diskutera terminologin men jag tror att det är viktigt att våga använda de termer och idétraditioner som faktiskt definierar oss, även socialism, säger David Adler.

Kritik – även från vänster

Progressiva internationalen kritiseras förstås från höger men även från vänster.

Det gäller till exempel David Adlers och Yanis Varoufakis inställning till existerande institutioner. PI ses som en förlängning av deras DiEM25, – det paneuropeiska politiska partiet som försökte, men misslyckades, ta sig in i EU-parlamentet valet 2017. De vill förändra institutionerna inifrån i stället för att – som delar av vänstern – byta ut eller störta nuvarande system.

Mer konkret kritiseras det Varoufakis och Adler skrev i en gemensam opinionstext i The Guardian 2018. Den så kallade Bretton Woods-konferensen – ”Förenta nationernas monetära och finansiella konferens” – hyllas som en ”höjdpunkt för västerländsk internationalism”. 44 av de allierade nationerna under andra världskriget kom överens om ett ekonomiskt samarbete för att förhindra en upprepning av 1930-talets djupa, ekonomiska kris. Där lades också grunden till Internationella valutafonden, för att garantera stabila valutakurser, samt en föregångare till Världsbanken – som skulle bekämpa fattigdom och främja gemensamt välstånd. Dessutom avskaffades handelshinder, de allierade staterna emellan.

Dessa institutioner var, enligt Varoufakis och Adler, i grunden radikala men korrumperas snabbt av det kapitalistiska ”Davos-systemet”. PI:s politiska projekt baseras bland annat på idén att kunna pressa tillbaka institutionerna till ”dess ursprungliga radikala anda”.

”Naivt eller skadligt”

”Det är en slags världsomspännande DSA (Democratic Socialists of America) som vill locka välmenande, potentiellt radikala krafter att stötta ett i grunden icke-reformeringsbart system, med vaga löften om progressiv förändring”, skriver opinionsbildaren Louis Allday i en kommentar i vänstertidningen Ebb Magazine.

Enligt Allday är det ”minst sagt problematiskt” att hylla den konferens som ”etablerade de mekanismer och institutioner som USA använde för att formalisera ’dollariseringen’ av efterkrigstidens globala ekonomi, krossa Europas kommunistpartier och lägga grunden till en epok av ’nykolonialisering av Afrika, Asien och Latinamerika’.”

Han menar att PI i bästa fall är ”extremt naivt” som tror sig kunna förändra institutioner inifrån men i värsta fall leder till att vänstern ger sitt stöd till de institutioner som har utarmat den globala södern och vars hela existensberättigande är den ”USA-ledda kapitalistiska hegemonin”.

Tvärtemot Progressiva internationales uttalade mål, med andra ord.

En rörelse med tre delar

PI består av tre delar: Rörelse, Planering och Kommunikation. Aktivister, politiska strateger och tänkare samt journalistik. Och många aktörer verkar i det som kallas den globala södern.

Akina Mama wa Afrika (AMwA) är en panafrikansk, feministisk organisation med högkvarter i Ugandas huvudstad Kampala. De tror att vägen måste gå genom institutionerna.

– Vi jobbar för individuellt och kollektivt ledarskap för afrikanska kvinnor. Vårt perspektiv gör att jag inte tvekar att vara en del av Progressiva internationalen. Vi översätter det till vår kontext: Afrikanska rörelser och politiska strukturer är extremt mansdominerade. Vår strategi har alltid varit att stärka alla, även män men alltid med fokus på kvinnor och att nedmontera patriarkatet. Vi rörde oss uppåt inom de existerande institutionerna på så vis. Det leder ingen vart att störta ett system omedelbart, det byts bara ut mot ett annat likadant. Det måste nedmonteras intelligent, säger Eunice Musiime från AMwA.

Ett annat problem vänsterkritiker lagt fram är att några av frontfigurerna tillhör den politiska elit som många känner sig svikna av.

På PI:s hemsida figurerar flera kända ansikten: Filosofen och lingvisten Noam Chomsky, den kanadensiska journalisten, författaren och aktivisten Naomi Klein och den indiska författaren Arundhati Roy. Men där finns också före detta och sittande toppolitiker: två före detta, socialistiska brasilianska ministrar, Ecuadors förre president Rafael Correa och Argentinas nuvarande jämställdhetsminister Elisabeth Gomez Alcorta, till exempel.

– Vi har även klimataktivister från Uganda och skådespelare från Mexiko i vårt råd. Men basen för vår organisation är medlemmarna. Aktivister, organisationer, fackföreningar, tidningar och tidskrifter som påverkar vår väg framåt och som deltar på väldigt kommunistiska villkor: från var och en efter förmåga och till var och en efter behov. Vi hoppas att fler ska välja att bli medlemmar, säger David Adler.

I september ska Progressiva international-rådets första möte hållas på Island – om pandemin tillåter. Där ska de med hjälp av medlemmarna utmejsla en progressiv strategi inför framtiden. 

Röster om Progressiva Internationalen

Mats Sederholm

Lokal koordinator, DiEM25 Stockholm