Spänningarna bakom konflikten i Bolivia

Söndagen den 10 november, under nattens sista timmar, åkte oppositionsledaren från den bolivianska staden Santa Cruz, Luis Fernando Camacho, runt och firade på ett polisbilsflak på La Paz gator. Han omringades av uppviglade poliser och firades av motståndare till Evo Morales. Så gestaltades den civila och politiska kontrarevolution som fjärmade den bolivianske presidenten från makten. Morales retirerade till sitt hemterritorium, kokaplantageregionen El Chapare, där han sökte skydd från riskerna som kom av revanschismen. Det som hade börjat som en rörelse som krävde en andra presidentvalomgång, efter det omstridda och förvirrande valet den 20 oktober, slutade med att den bolivianska överbefälhavaren ”föreslog” att presidenten skulle avgå.

Ingen kunde förutse att ett uppror mot Evo Morales skulle bryta ut. Men på tre veckor lyckades oppositionen mobilisera sig med större kraft än gräsrötterna som stödjer Evo Morales. Under hans 14 år vid makten förlorade dessa gräsrötter mobiliseringsstyrka i och med att staten började ersätta de folkliga organisationerna som maktfaktorer och byråkratisera stödet för ”förändringsprocessen” (så kallade Evo Morales parti, Rörelsen mot socialismen, MAS, sitt politiska projekt, se faktaruta, reds. amn.). På några få timmar såg det som varit den starkaste regeringen i Bolivia under 1900 och 2000-talet ut att ha kollapsat. Ministrar avgick efter att deras hem satts i brand och oppositionella visade upp de dittills tre döda i sammandrabbningarna mellan civila grupper som ett bevis för deras indignation mot det som de kallar för en ”diktatur”. Så avgick slutligen Evo Morales och hans vicepresident, Alvaro Garcia Linera, som menade att en kupp var i görningen.