Längs handelsgatan Salah ed-Din i östra Jerusalem pågår kommersen som vanligt. Men under ytan märks både förvåning och vanmakt efter förra veckans israeliska val, där högeralliansen befäste sin makt.
(Dagens ETC/Jerusalem) Det är varm eftermiddag och bara några enstaka turister letar sig ut igenom Damaskusporten från Gamla Staden och vidare österut längs Salah ed-Dingatan. Gatubilden domineras snarare av vanligt folk som köper färsk mynta från gummorna på trottoaren eller granatäppeljuice från killen på hörnet. Från kaféer strömmar arabisk topplistemusik och kvinnorna bär sjalar i alla färger och former. Det är en nästan vanlig dag i den östra, palestinska delen av Jerusalem. Men bara nästan.
– Det var en chock att vakna morgonen efter valet och ta del av resultatet, konstaterar en medelålders palestinsk kvinna som arbetar på ett närbeläget kontor.
Hon vill inte berätta sitt namn, men visar sig ha många åsikter om högerledaren Netanyahu, som förutspås behålla greppet om Israels regering.
Lockade den yttersta högern
Den politiska debatten, som under lång tid dominerades av ekonomiska frågor, tog en ny vändning de sista dagarna före valet. Pressad av dåliga opinionssiffror drog Netanyahu till med storsläggan, och deklarerade att en palestinsk stat aldrig skulle komma ifråga under hans styre. Därmed lyckades han locka till sig väljare från yttersta högern, vilket kan ha avgjort hela valet.
– Det var som att få ett slag i ansiktet, säger kvinnan. Det är inget annat än en katastrof för oss palestinier. Det kommer att bli fler bosättningar, mer aggressioner. Och Israel kommer bara att bli ännu mer isolerat och hatat i omvärlden.
Hon suckar uppgivet. Själv har hon, liksom de flesta av de 270 000 palestinierna i östra Jerusalem, ett blått ID-kort. Det innebär att hon har uppehållstillstånd och rätt att rösta i lokalvalen, men inte i parlamentsvalen. Vad som sker i Knesset har ändå stor betydelse för vardagslivet i de ockuperade och annekterade delarna av staden.
– Skolan, sjukvården, livet... Allt har blivit eftersatt. Det är som om en majoritet av israelerna inte bryr sig ett dugg om att ett annat folk lever precis bredvid dem. Denna politik håller på att döda Jerusalem.
Livet har försvårats
En bit upp längs gatan ligger Educational bookshop, en populär bokhandel och mötesplats för intellektuella och internationella. Jag har stämt träff med svensken Kenneth Kimming som deltar i EAPPI, det ekumeniska följeslagarprogrammet, som Kyrkornas Världsråd driver.
Under snart tre månader har han observerat och dokumenterat hur det israeliska styret hanterar den palestinska befolkningen. Han har tillbringat många timmar vid de militära vägspärrar, checkpoints, som upprättats strax utanför staden.
– Sedan muren började byggas år 2000 har livet blivit betydligt svårare för palestinierna. Många måste köa vid checkpoints varje dag för att ta sig till skola och arbete eller träffa familj på andra sidan. Det finns ingen ände på metoderna att göra vardagen komplicerad för palestinierna.
Hoppet avlägset
Ett ännu mer drastiskt exempel är de husdemoleringar som sker med jämna mellanrum. Kenneth Kimming har varit med och sett hur polisen hänger upp en rivningsorder på en husdörr. Någon timme senare kommer en caterpillar och förvandlar huset till en hög med bråte, framför ögonen på en förtvivlad familj.
– Det är en tragik så att man nästan baxnar. Palestinierna lever i en utsatthet som bryter ner dem, inifrån hjärtat och ända ut i det sorgsna ansiktet. Jag har ofta undrat hur de orkar hålla uppe sitt tålamod och hopp.
Han konstaterar att den politiska kursändring som många hade hoppats på, såväl omvärlden som palestinierna och den israeliska vänstern, nu tycks avlägsen.
– Netanyahu och hans Likud lägger ett lock på alla förändringar till det bättre. Tyvärr kommer det nog bara bli värre och värre.
Han får medhåll från den palestinska kvinnan, som snart ska återgå till sitt jobb. Hon skakar på huvudet och konstaterar:
– Det enda positiva med Netanyahu är att vi inte behöver gå runt med falska förväntningar. För vi vet precis var vi har honom.
Hur påverkas du av det israeliska valet?
Lena Ali, 23 år, lärare i fysik:
– Vi deltar inte i den politiska processen. Den enda anledningen att bry sig om valet, är i frågan om hur israelerna hanterar oss palestinier, för det handlar ju om vår framtid. Netanyahus senaste krig i Gaza, som inte bara påverkade oss utan hela regionen, visar att någon annan hade passat bättre som premiärminister. Fast egentligen är nog alla likadana. Fram till nu har det inte funnits någon israelisk ledare som verkligen brytt sig om palestiniernas situation.
Nafiz Abu Mayaleh, 50 år, affärsinnehavare:
– Netanyahu kommer ju från högern, och de är palestiniernas fiender. Det visar sig nu att majoriteten av israelerna också drar åt höger. Det gör mig pessimistisk inför framtiden. De talar om fred, men i själva verket fortsätter de att stjäla vårt land och förstöra våra hus. Vi hoppas på fred och frihet i framtiden, och att Israel får ett annat styre framöver.
Ahmad Machare, 67 år, pensionär:
– Det spelar ingen roll vem som är premiärminister, alla vill ändå samma sak – att vinna tid och ta vårt land. Det är svårt att leva här, för vårt land tillhör inte oss längre. Och USA och Europa står hela tiden på Israels sida, ingen hjälper oss. Ingen talar om palestiniernas situation, vi är väl inte tillräckligt intressanta. Själv märker jag inte av politiken så mycket, jag är pensionär och sitter hemma för det mesta.
Yasmeen Hidmi, 17 år, studerande:
– Valresultatet var chockerande, för jag trodde verkligen inte att Likud skulle vinna. Nu behöver Netanyahu inte längre låtsas vilja ha fred, så han kan dra ännu mer åt höger. Detta påverkar oss alla indirekt, genom den rasism vi hela tiden måste bemöta. Rent praktiskt betyder det husrivningar, sämre social service, högre arbetslöshet... Det kommer bli ännu svårare att leva här i östra Jerusalem. Det enda positiva är väl att de arabiska partierna också gick framåt i valet, så kanske kommer palestinska röster kunna göra sig hörda i Knesset.
Murad Sumrin, 29 år, busschaufför.
– Jag kan inte säga om Netanyahu är bra eller inte. Han är inte min premiärminister och valet skedde inte heller i mitt land. Jag lever här, i Palestina. Jag jobbar visserligen som busschaufför och kör varje dag runt med israeler i Israel; det är så jag tjänar mina pengar. Men jag bryr mig egentligen inte om vad som händer där, de tillhör helt enkelt inte mitt folk.
